Annons
Krönika

Carolina Neurath:Så synd var det inte om henne

Uppdaterad
Publicerad

Maud Olofssons tårar i Almedalen förra veckan blir nog politisk historia. Det började redan på presskonferensen med ett skakigt ”Jag vill inte börja gråta”, för att SvD:s fotograf sekunden senare fick sträcka fram en välbehövlig näsduk. På kvällens tal – kanske veckans mest hyllade – var gråten där igen. Det väckte sympati hos många i publiken, och sannolikt hos tv-tittare i hela landet. Inget kan väl få en människa att framstå så ödmjuk som äkta tårar.

Men i en liten ort i västra Sverige lär Maud Olofsson ha framstått som iskall. Det var nämligen en gång hon framkallade applåder som ekade särskilt länge i Almedalen.

Annons
Annons
Annons
Annons