Annons
X
Annons
X

Så skapar vi oss våra fiendebilder

Förintelsens minnesdag handlar inte bara om att vörda offren från då. Mekanismerna finns kvar, och tar död på oskyldiga världen över. Minnesdagen utmanar vår bekvämlighet och våra gränser, skriver ärkebiskop Anders Wejryd.

Den, vars ögon man inte ser, kan man lättare förhärda sig emot. Det är så enkelt. Och även om vi talar om vårt samhälle som humant, ganska jämställt och jämlikt, så är en av de starkaste krafterna: Jag vill inte bli störd! Kom inte och kräv förändring av mitt liv, påstå inte att jag har någon skuld. Vad har du för rätt att sätta dig till doms över mig?

Förintelsens minnesdag handlar inte om något helt annorlunda, om att bara vörda offren från då och ta avstånd från de skyldiga då. Vi får aldrig glömma det Förintelsen var och är och det som dess metoder och människosyn står för. Som så många judiska företrädare pekat på: Mekanismerna bakom förintelsen finns kvar och tar dag för dag död på oskyldiga världen över. Judarnas, romernas och de homosexuellas öden från nazismens förintelseläger delades och delas in i vår tid – och mycket tyder på att ödena kommer att delas av ännu många fler om utvecklingen fortsätter.

Vi kan sätta frågetecken för individualismen och vad den betyder för att bryta ner viktiga gemenskaper men en sak är klar: När människor främst identifieras som del av ett kollektiv, en ”ras”, en sexualitet, en religion, så ses hon inte som en möjlighet och resurs. Den enskilda människan får inte möjlighet att visa vad hon går för i det större gemensamma, tagen i anspråk. Den enskilda människan reduceras till kugge, hon som egentligen är ett universum. ”Till Guds avbild skapade du henne”. Hennes värde kan inte mätas, inte göras avhängigt hennes nyttighet.

Annons
X

Den, vars ögon man inte ser, kan man lättare förhärda sig emot. Det börjar försynt. Det är skönt att slippa ha andras livsvillkor nära sig. Det är bättre att få välja sina likasinnade, finnas i sitt bostadsområde där de flesta har det som jag, åka till sitt jobb där de närmaste arbetskamraterna har det rätt mycket som jag, ha sin fritid ensam eller med dem som man delar värderingar med, men som kanske bor rätt långt bort. Vi ska nog inte glömma vad det betytt för vårt land att människor med olika ekonomiska, sociala och utbildningsmässiga förutsättningar fått dras med varandra, delat skolor, hört till samma bygd och varit hänvisade till sitt närområde. Samtidigt vet vi vad detta också inneburit av ofrihet och begränsningar. Men ögonen har varit närmare varandra, särskilt när inte den sämre ställde har måst slå ner blicken.

Den man inte ser kan nog ses som ett hot. Den som nog kan ses som ett hot blir det säkert. Så skapar vi oss våra fiendebilder. De växer och frodas på lagom håll. Idag är det islamisterna som finns längst upp i medvetandet. Begrepp blandas ihop, både med avsikt och på grund av okunskap. Fram växer en diffus fiendebild, inkluderande alla muslimer och ingen. ”De” är främmande och farliga. ”De” är icke-individer som är styrda av kollektivet. Men exakt vilka dessa ”de” är tar vi oss inte tiden att fundera kring.

Därför är det också ett tecken i tiden att Sverigedemokraterna igår kallade till riksdagsdebatt om ”våldsbejakande extremism”. En debatt som de ville skulle handla enbart om islamism. Då skulle deras fiendebild flyttas rätt in i riksdagen, i vårt samhälles kärna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    När religion förvisas till det privatas sfär växer både okunskap, fördomar och religiös undervegetation. Det är när samhället låter religion diskuteras, studeras, beforskas, som religion växelspelar med livet och samhället. Religion tagen på allvar sätter faktiskt en spärr mot att någon annan har mindre rätt till livet än jag själv. Sedan vet vi att religion som inte tillåts utmana det egna samvetet kan användas för att hetsa och förlänga historiska konflikter i generationer – men att alla de stora religionerna i grunden ser livet som något som kommer till oss utifrån, inte något som vi själva förser oss med.

    När världen såg vad nazisterna gjort i koncentrationslägren under andra världskriget samlades världssamfundet kring deklarationen om mänskliga rättigheter. Vi ser det som självklara principer, ändå ifrågasätts de ofta idag i våra handlingar – också i västerlandet. På Förintelsens minnesdag är vi alla förpliktade att reflektera över på vilka områden jag själv faktiskt lever motsatt dessa principer.

    Förintelsens minnesdag utmanar vår bekvämlighet och våra gränser. Stadsplanering, socialpolitik, utbildningspolitik, internationell solidaritet, umgängesformer, vikten av demokrati, vilka man bryr sig om att prata med och lyssna på, snabbt utslängda kommentarer; allt sådant har att göra med den klassiska frågan från Kain: ”Skall jag ta hand om min bror?” Ja, det ska vi.

    ANDERS WEJRYD

    Svenska kyrkans ärkebiskop

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X