Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

De sista vittnena Så minns barnen andra världskriget

Svetlana Aleksijevitjs romankonst är en mäktig väv av sammanflätade autentiska röster. I ”De sista vittnena” låter hon de som var barn minnas andra världskrigets inledning.

Svetlana Aleksijevitj är journalist, men hennes böcker utgör närmast en egen genre – på en gång historieskrivning, intervjukonst och litteratur.
Svetlana Aleksijevitj är journalist, men hennes böcker utgör närmast en egen genre – på en gång historieskrivning, intervjukonst och litteratur. Foto: Vilhelm Stokstad/TT
(uppdaterad)

De sista vittnena

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Ersatz Förlag

357 s. Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

De var barn, alltifrån spädbarn till tonåringar, när kriget plötsligt vände upp och ned på deras liv. Den tyska arméns anfall på Sovjetunionen den 22 juni 1941 kom som en total överraskning. En relativ trygghet förbyttes snabbt till ständig osäkerhet. Föräldrar togs ifrån dem – fäderna rykte ut till fronten eller anslöt sig till partisanförband, mödrarna försökte skydda dem men blev ofta själva offer för motståndarnas kulor och bombattacker.

”Samtidigt med mamma grep de två andra kvinnor, vars män också hade anslutit sig till partisanerna, och sedan körde de iväg med alla tre. /…/ Nästa dag fann man dem alla en liten bit utanför byn, de låg i snön. /…/ Vad jag minns av när de kom hem med mamma, det är att hon av någon anledning hade blivit skjuten i ansiktet –.” (Volodja Korsjuk, 7 år.)

Odlingar, boskap och färdiga matvaror, som det redan före kriget fanns knapphändigt av, förstördes eller rövades av fiendens soldater. I byar och städer. De svalt ofta och lyckades ibland överleva på vad som normalt sett inte är mänsklig föda.

Annons
X

”Jag minns inte… Jag kan inte minnas när idén att man kunde äta upp sin katt eller sin hund blev normal. Vanlig.” (Galina Firsova, 10 år.)

Barnen, berättarna i boken ”De sista vittnena”, överlevde och efter 30–35 år, då de hade egna yrkeskarriärer och familjer, fick de en möjlighet att vittna. Att minnas och återkalla krigets brutala bilder och bombattackernas öronbedövande nedslag.

”Ja, det är frågan… Vad är bäst – att minnas eller att glömma? Kanske vore det bäst att tiga? I många år har jag försökt att glömma…” (Oleg Boldyrjev, 8 år.)

Svetlana Aleksijevitj, vitrysk medborgare, född i Ukraina efter andra världskriget, sökte på 1970-talet upp människor som hade varit barn under kriget, personer som framför allt bodde i områden vilka redan de första dagarna erövrades av den då segerrika tyska armén. Runt 100 personer framträder i ”De sista vittnena”. De berättar ibland fåordigt, ibland målande detaljerat. Det kan varken ha varit lätt att frågas ut eller att ställa frågorna. Lite som att sticka kniven i halvläkta sår.

Aleksijevitj är emellertid, vilket hon visat i bok efter bok, nyfiken, närgången, tålmodig och envis. Hon kallar sina böcker – bland andra ”Krigets kvinnliga ansikte”, ”Bön för Tjernobyl” och ”Tiden second hand” – romaner för mänskliga röster. Inför varje bok, har hon sagt, träffar hon upp till 500 personer för att få en så mångsidig bild som möjligt av det skeende hon vill berätta om.

I baksidestexten till ”De sista vittnena” skriver Aleksijevitj att hon bad de intervjuade om en enda sak: ”Att minnas sina barnsliga ord. Sina barnsliga känslor. Att återvända till den tid då de fortfarande var änglar. För jag visste: detta kan inte berättas med andra ord.”

Och de nu vuxna gör det, de återvänder till sommaren 1941. En tid då lek och äventyr plötsligt förbyttes till allvar. Föräldrarnas upphetsade och gråtande rop: nu är det krig! Barndomen tog slut, endast för att ersättas med en dagligen tilltagande rädsla. En del av barnen minns en vanlig dag, andra dofter eller färger, någon en svart himmel, en annan ett familjefoto, någon som en morgon av eld.

”Ett barns minne… I ett barns minne bevaras bara rädslan, eller det vackra…” (Valja Kozjanovskaja, 10 år.)

För två år sedan utkom ”Tiden second hand”, den mäktiga sista delen i Aleksijevitj svit ”Utopins röster”. Serien består av fem böcker och omfattar dryga 2 200 sidor. ”De sista vittnena” är den sista som blivit översatt till svenska. Böckerna är sammantagna en formidabel berättelse om Sovjetunionen/Ryssland, från Stalin till Putin. Det är som om Svetlana Aleksijevitj själv ledde en hel rörelse av gräv där du står. Varje berättelse ger genuina inblickar i Sovjetmänniskans dagliga umbäranden och splittrade tankevärld. Starka åsikter, frisinnade tankar måste hela tiden vägas mot vad som får sägas i en diktatur och censuren var under Sovjettiden en av Aleksijevitjs värsta fiender.

**Jag har läst **böckerna alltefter att de utkommit på svenska, alltså i ”oordning”, vilket gör det lättare att upptäcka skillnader mellan de böcker som tillkom under Sovjetstyret och de som skrevs efter att Lenins järnhårda statskonstruktion rasat samman. Människorna är frispråkigare i de senare böckerna. Inte så att de tidigare texterna är tillrättalagda eller att berättelserna ska förringas, men man anar att de intervjuade håller tankarna borta från det som är politiskt farligt.

En annan förtjänst av att läsa i oordning är att man tydligare får se författarens utveckling och bemästrande av sin konstart. ”De sista vittnena” är till formen ganska konventionell, kören av röster är inte lika intrikat sammanvävd som i böckerna ”Bön för Tjernobyl” och ”Tiden second hand”. I dessa visar hon sitt unika mästerskap samtidigt som hon också i kommentarer visar mer av sig själv.

Svetlana Aleksijevitj har i intervjuer pekat ut inspirationskällor som den vitryske kollegan Ales Adamovitj och den ryske mästaren Dostojevskij. Hon har dock tveklöst hittat sin alldeles egna väg för att skapa stor litteratur. Och vilken lysande insats av förlaget Ersatz samt översättarna Kajsa Öberg Lindsten och Hans Björkegren. Det är, för icke-ryskspråkiga, ovärderligt att nu ha tillgång till detta författarskap.

”De sista vittnena” är en bok om förlust, sorg och överlevnad. Men indirekt är det också en berättelse om den tyska arméns moraliska förfall. Här är det inte fråga om regelrätta strider utan vi får ta del av det som sker i krigets kölvatten, nämligen mördande och urskillningslöst våld mot civila.

”Nu har jag berättat… Men är detta verkligen allt? Allt som blev kvar av någonting så förfärligt? Några dussin ord…” (Leonid Sivakov, 6 år.)

Denna bok kom ut första gången på ryska 1985 och är troligen än mer aktuell i dag. Då var det historieskrivning. I dag hör vi alla de här berättelserna igen från barn som flyr för sina liv – bort från krig, våldtäkter och slaveri. Så lyckas Svetlana Aleksijevitj, som många gånger förr, peka mot framtiden genom att lyssna till historien.

Annons

Svetlana Aleksijevitj är journalist, men hennes böcker utgör närmast en egen genre – på en gång historieskrivning, intervjukonst och litteratur.

Foto: Vilhelm Stokstad/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X