X
Annons
X
Recension

Jag skulle aldrig ljuga för dig Så konstrueras ett varnande exempel

Hur perfekt kan man sträva efter att vara, utan att slå in på den väg som leder till söndervittring och galenskap? Frågan står i centrum i Moa Herngrens tredje roman, där berättelsens huvudperson Cecilia förstås ljuger hela tiden; för sig själv, för sin man, för barnen och omgivningen. Inombords är hon ett självdestruktivt och delvis rasande honmonster, som ibland förvandlas till en liten kärlekstörstande flicka med gränslöst bekräftelsebehov. På utsidan är hon en snygg och lagom framgångsrik terapeut som leker lycklig mor och hustru, samtidigt som hon frenetiskt underhåller den perfekta fasaden.

Att romanen kommer att bli en nedstigning i ett svart medelklasshål, där dysfunktionella relationer och livslögner sakta äter upp både barn och vuxna, står klart ganska tidigt. Cecilias fiolsträngsspända rollspelande, hennes anorektiska förhållande till mat och den tvångsmässiga löpningen är desperata försök att hålla smärtan och kärlekstörsten i schack. Den i högsta grad allvetande berättaren rapporterar detaljerat om Cecilias tankar och känslor; hur det känns när hon stampar sönder yngste sonens älsklingsbil, tillfredsställelsen hon får av att stjäla pengar ur grannens plånbok, eller av att i smyg spotta på mannens perfekt tillredda frukostsmörgås.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X