Annons
X
Annons
X

Johan Norberg: Så kan inåtvända komma ut

(uppdaterad)

Hur klarar sig introverta i en värld där man förväntas nätverka sig till framgång? Johan Norberg läser två böcker som lär göra introversionen mer respektabel – och hittar välsignelse i ny teknik.

Foto: MAGNUS HJALMARSSON NEIDERMAN

Så fick vi en oväntad tvåtimmarspaus mellan mötena i Silicon Valley. Mina reskamrater föreslog aktiviteter och utflyktsmål. Själv ville jag gå på kafé och avvisade snabbt tanken att det räckte med en kaffe i handen. Okej, sade de och följde istället med mig till kaféet för att fortsätta konversationen där. De hade missförstått min avsikt. ”Ta en kaffe” betyder inte ”ta en kaffe”, det betyder ”komma bort från er en stund”.

Inte för att jag inte uppskattade miljön – som förmodligen är planetens mest inspirerande. Inte för att jag inte trivdes i sällskapet – som inkluderade några av mina favoritmänniskor. Det var bara att jag vid det laget hade suttit i möten, i bilar och vid måltider med andra två dagar i streck. Nu behövde jag bara få vara för mig själv en stund, i tysthet, med en cappuccino och en god bok.

Hej, jag heter Johan, och jag är introvert.

Annons
X

Hur är man det i en värld där man alltid förväntas mingla, nätverka och grupparbeta, bjuda på och sälja sig själv? Att vilja smita undan uppfattas som asocialt och lätt skambelagt. Den sista tidens artiklar och böcker om introversion har följaktligen drag av bekännelselitteratur. Många som länge har fejkat extroversion (eller extraversion, som det egentligen heter) känner tydligen att det är dags att komma ut ur garderoben – eller kanske snarare in i garderoben.

Dessa författares första uppgift är att förklara vad introversion
inte är, eftersom det är omgivet av så många vanföreställningar. Det är inte bristande intresse för andra – introverta kan trivas precis lika bra i sociala situationer, men de blir snabbare utmattade av dem. Det är inte blygsel. Den blyga vill vara med, men vågar inte, medan den introverta ofta vill slippa.

Många tror mig inte när jag berättar att jag är introvert, då jag föreläser mycket och trivs på scen. Men det är inte ovanligt bland inåtvända. Att stå inför publik kan tvärtom passa oss särskilt bra. Då har vi en viss roll, får ägna oss åt våra favoritämnen, och blir inte ständigt avbrutna på det sätt som är vanligt i vardagliga konversationer. Det är faktiskt mycket mer energikrävande att småprata på minglet före föreläsningen, eller på middagen efteråt.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I den uppmärksammade boken
    Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns (översättning: Bitte Wallin; Natur & Kultur) nämner den avhoppade amerikanska juristen
    Susan Cain estradören som gömmer sig på toaletten efter föreläsningen för att slippa konversera dem han nyss förförde med sin talekonst.

    Den fråga som avgör om man är introvert eller extrovert är istället: vad ger dig energi, samtal eller tystnad? En extrovert kan älska stunder av ensamhet, men blir lätt uttråkad och behöver se något nytt eller tala med någon för att ladda batterierna. En introvert kan njuta av sällskap, men behöver snart återhämta sig med en bok, smutsig disk eller bara sina tankar.

    Om man är osäker på var man hamnar kan man besvara den fråga
    Linus Jonkman ställer i sin bok
    Introvert. Den tysta revolutionen (Forum): skulle du helst vara helt själv vartenda ögonblick i två veckor, eller ha bekanta omkring dig varje ögonblick i två veckor? För vissa låter två veckors ensamhet som en mardröm, för andra som en stärkande semester. De flesta hamnar väl någonstans däremellan. Jodå, det finns något som heter
    ambivert.

    Det var Jung som gav begreppen introversion och extroversion deras moderna betydelser, men de senaste decennierna har psykologer utvecklat och fyllt i de båda kategorierna genom att empiriskt studera vad som hör samman. Denna bild får man av Cains och Jonkmans böcker:

    Den kanske tredjedel av befolkningen som är introvert reflekterar mer innan de talar och koncentrerar sig helst på en sak åt gången, medan extroverta lättare uttrycker sina känslor, associerar snabbare och kan hålla fler bollar i luften. Introverta har svårt för småprat eller jobbmöten med många deltagare, men kan diskutera ämnen de bryr sig om i timtal. De bryr sig mindre om status och andras omdömen, men är samtidigt mer konflikträdda (”Höjer du rösten mot mig kommer jag att tänka på det i flera dagar”, som Jonkman skriver).

    Extroverta trivs bättre med nya bekantskaper, inleder gärna konversationer och gör främlingar till vänner. De blir lättare rastlösa och gör mer för att få dopaminkickar. De söker nya möten, platser och upplevelser, och tar större risker för att nå det. De blir handlingskraftiga av stress, medan introverta likt Kafka tycker att inte ens natten är tillräckligt mycket natt för skapande. Extrovertas naturliga fiende är en tom almanacka, introvertas är telefonen, som avbryter och överrumplar med intimitet.

    Man skulle kunna tro att introverta är mindre mottagliga för intryck, men den vanligaste förklaringen till deras beteende är tvärtom att de är
    mer känsliga för dem. De blir överväldigade av umgänge för att de insuper fler intryck och reflekterar mer över dem. Introverta läser omedvetet av ansiktsuttryck, kroppsspråk och tonfall noga, väger innebörden i det som sägs, analyserar hur det passar in i deras kunskapsmassa och funderar över olika sätt att svara. Långt dessförinnan har mer extroverta samtalspartners naturligtvis bytt ämne. Av det skälet blir introverta ofta tysta vid middagsbordet. Många föredrar att ta till sig information i skriftlig form.

    Extroverta tjattrar på utsidan medan introverta har sitt tjatter på insidan, som en psykolog har uttryckt det. Inåtvända ältar säkert sina problem lika mycket som utåtvända, men de gör det inne i huvudet, och meddelar omgivningen först när de har kommit fram till en slutsats, vilket kan vara mycket obehagligt för överraskade närstående, som känner sig utestängda.

    I ”Tyst” far Susan Cain till konferenser och universitet och talar med psykologer, studenter och företagare för att förstå introversion och extroversion, deras genetiska grunder (en sådan finns) och relationen till känslighet (den med). Hon verkar ha talat med allt och alla, vilket imponerar särskilt med tanke på hennes introverta läggning.

    Boken är ett försök att få samhället att förstå de introverta. Vår tids förkärlek för kontorslandskap, brainstorming och grupparbeten gör nämligen att introverta sällan kommer till sin rätt i skola och arbete. Om vi fattar beslut i grupp kommer extroverta oftast få med sig de andra, särskilt som vi har en tendens att tolka mycket och snabbt tal som ett tecken på begåvning. Om goda idéer är ungefär jämnt fördelade mellan extroverta och introverta innebär det att mycket visdom går förlorad.

    Stängda kontorsdörrar och självständigt arbete uppfattas idag som gammalmodigt, men kan vara nödvändigt för en mer reflekterande och eftertänksam personlighet. Som Cain konstaterar är introverta överrepresenterade i yrken som kräver ensamhet och uthållighet, som forskare, tekniker, författare och musiker – och långtradarchaufförer.

    Cain avslöjar ensidigheten i den näringslivskultur som efterfrågar ”kreativitet”, men menar ”utåtriktad, teamplayer, på hugget”. Hon påpekar att många av de mest framgångsrika företagsledarna har varit introverta. Den som inte har ett behov att dominera sociala situationer är nämligen mer lyhörda för andras idéer. Kanske är introverta ledare bra för organisationer där medarbetarna tar egna initiativ, medan en mer passiv arbetsstyrka kan behöva sporras av en extrovert ledare.

    ”Tyst” är en guldgruva av information och Cain har gjort en banbrytande insats för att bryta introversionens stigma. Men efter ett tag kan bokens klokskap kännas en smula präktig. Ibland kommer hon farligt nära att bli en inverterad version av de blädderblockscharlataner hon angriper: alla behövs och ju mer blyg, tunnhårig och glasögonprydd en man är, desto större visar sig hans inre styrka vara. Och naturligtvis finner vi här att Moses, Gandhi, Einstein och Rosa Parks var introverta. Som om det var för att introverta är så duktiga och fina som de ska respekteras.

    På det viset känns Linus Jonkmans ”Introvert” som en befrielse. Den bjuder på många av Cains insikter i kondenserad form, men denna mer populärt skrivna bok är framför allt ett stridsrop. Om det fanns en ”introvert pride”-rörelse skulle detta vara manifestet. Med personliga anekdoter och dråplig humor visar Jonkman hur introverta fungerar och hur extroverta missförstår dem. I långa stycken känns det som att han har skrivit en bok om mig.

    Det här är läsning för alla oss som går upp extra tidigt på konferensen för att hinna äta frukosten innan någon slår sig ned vid vårt bord, och som inte tycker att det värsta som kan hända på en flygresa är att passageraren bredvid har en bomb, utan en vilja att dela med sig av sina bästa golfanekdoter.

    Om du är en av dem som helst sitter under korkeken och doftar på blommorna eller uppe hela natten och jobbar när alla andra sover, då är detta boken som gör att du aldrig mer känner dig onormal. Jonkman förklarar att vi inte är prilliga för att vi tycker att spännande resor är ett sätt att slösa bort bra tid i soffan. Han kommer undan med det för att han är så självutlämnande och har en sådan självdistans.

    Jag är övertygad om att Cain och Jonkman kommer lyckas att göra introversionen mer respektabel. Det viktigaste de skulle kunna bidra med är nog att freda introverta barns rätt att försvinna i spel, serietidningar och specialintressen från de vuxna som tror att de alltid måste aktiveras socialt för att bli bra människor.

    Men det finns en svår balansgång och frågan är i hur hög utsträckning de båda författarna verkligen vill lyckas. Om människor i min närhet inte hade släpat mig till middagar och evenemang genom åren hade jag nog inte utvecklat vanan och förmågan att hantera umgänge, som jag behöver rent professionellt, och som jag delvis som ett resultat av det trivs allt bättre med.

    Resultaten från lyckoforskningen visar att även introverta mår bra av stora doser umgänge, det är bara att vi ofta tycker att det känns som arbete och att vi behöver fler pauser. Kanske behöver vi någon som då och då knuffar oss ur läsfåtöljen, för vår egen skull? Bara vi får slinka tillbaka dit utan ilskna blickar.

    Kanske kan modern kommunikationsteknik erbjuda en gyllene medelväg? Det är lätt att föreställa sig att sociala medier där man lämnar ut sig själv och samtalar med hela världen skulle vara lika välkomna för introverta som isoleringsceller för extroverta. I själva verket är de en välsignelse för inåtvända. Kommunikation via e-post, Facebook eller Twitter är motsatsen till ett mingel: det sker i skrift, vi får tala till punkt och vi talar och lyssnar när det passar oss, inte när samtalspartnern kräver det.

    En bekants slutne, tonårige son höll rejäl distans till klasskamraterna, tills han började spela onlinespel och genom detta samt sms och chatt byggde upp en stor bekantkrets över hela världen som han nu håller tät och hjärtlig kontakt med. Många introverta säger att nätet gör dem sociala. Det bygger upp en självsäkerhet inför sociala sammanhang som också kan bäras med från tangentbordet.

    Vilken ironi om det är den teknik som gör att vi kan babbla jämt som gör att inåtvända äntligen får den tystnad vi behöver.

    Läs mer om introverta

    **Johan Norberg
    **
    Fil mag i idéhistoria och författare till bland annat ”Hjärnrevolutionen” (2012)

    Annons
    Annons
    X
    Foto: MAGNUS HJALMARSSON NEIDERMAN Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X