Annons

Så här går tugget i Stockholms lilla medievärld

Viktor Barth Kron låter sig bländas av det intensiva medieljuset.
Viktor Barth Kron låter sig bländas av det intensiva medieljuset. Foto: FOTO: VOLANTE

”Gröna gården” är ett försök till satir som inte kommer utanför sin egen bubbla. ”Det borde vara förbjudet att skildra Almedalen i skönlitteratur”, skriver Therese Eriksson om Viktor Barth Krons romandebut.

Under strecket
Publicerad

”Ett slags roman om Sverige” står det på omslaget till Viktor Barth-Krons skönlitterära debut ”Gröna gården”. Sverige, verkligen? Ja, om man med Sverige avser folk som sitter i riksdag eller regering, deras lobbyister och den stockholmsmedia som cirkulerar kring dem – samt vad samtliga dessa gör på sociala medier – så kan det kanske stämma. Förlåt mig, jag ska vara rättvis: ett kapitel utspelar sig faktiskt i Almedalen! Ja, ni vet, Gotland, dit alla ovanstående åker en vecka på sommaren och rapporterar om det i sociala medier. Det borde vara förbjudet att skildra Almedalen i skönlitteratur.

Det enda som känns korrekt i utsagan ”Ett slags roman om Sverige” är ”ett slags”. Vad är det DN-journalisten Viktor Barth-Kron vill göra med den här boken egentligen – förutom att skriva en modern ”Röda rummet”? Det ska vara politisk satir förstås: en smartnessaktig genomlysning av makten och dess svans. Men, ska inte satir vara roligt? Daniel Suhonen (för övrigt rejält omskriven i boken under skir för att inte säga genomskinlig täckmantel – precis som alla andra gestalter), blurbar om att han ”ligger raklång av skratt” när han läser ”Gröna gården”. Jag ligger också raklång. Av tristess. Om det är min eller Suhonens humor det är fel på kan jag inte vara bombsäker på, men det lutar åt att det inte är min.

Annons
Annons
Annons