Annons

Erik Wellander:Svenska akademiens nya ordlista

De 13 första upplagorna av Svenska akademiens  ordlista. Artikeln handlar om 1950 års upplaga (med ljusblå rygg på bilden).
De 13 första upplagorna av Svenska akademiens ordlista. Artikeln handlar om 1950 års upplaga (med ljusblå rygg på bilden). Foto: Christofer Psilander

Svenska akademiens ordlista har nu kommit ut i en ny upplaga, den nionde i ordningen. För svensk språkvård är det en viktig händelse, som väl förtjänar att omnämnas i dessa spalter.

Under strecket
Publicerad

Den åttonde upplagan utarbetades för nära trettio år sedan och kom i bokhandeln år 1923. Sedan dess har mycket hänt här i världen, mycket som har satt spår i vårt språk. Det första världskriget gav oss ju sådana ord som brödkort, sockerransonering, hamstra, camouflera, ingenmansland, vilka egendomligt nog icke finnas upptagna i 1923 års ordlista, medan framstöt, gulaschbaron och trätuggare förtecknas. Det är dock blygsamma tillskott till vårt ordförråd i jämförelse med vad det andra världskriget kommit åstad. Vi ha nu fått avregla, bomba och hamburgisera, bazooka och bombmatta, quislingar, sexlingar och anpasslingar, korsu, motti och talko, för att icke tala om sympatisör, avhoppade och nedbusning. Den nazistiska epoken tillförde oss sådana ord som Führer, livsrum, maktövertagande och likriktning, motsvarande utveckling i Ryssland exempelvis kolchos, kominform, stalinism och likvidera.

Otvivelaktigt kommer även det nu pågående kriget i Korea att medföra en tillströmning av nya ord, som måhända i sinom tid kunna göra anspråk på plats i en tionde upplaga av ordlistan. Vi ha redan fått lära oss sådana ord som super-bazooka och malpåsefartyg.

Mot denna kusliga bakgrund avtecknar sig dess mera älskvärt iden fredliga utvecklingen i vårt land med sådana ord som folkhem, socialvård och husmoderssemester, moderskapspenning, barnrike-egnahem, barndaghem, folktandvård och skolfrukost, personalvårdsnämnd, personalvårdskonsulent och personalvårdsassistent, socialt tjänstemannaförbund och pensionärsförening. En annan sida av saken röjer sig i källskatt, preliminärskatt, kvarskatt, marginalskatt och naturligtvis skattetänkande liksom i planhushållning, subventionering, importreglering och frilistning. Minnesvärda äro även sådana ord som solochvåra, folkpunsch och folkkonjak.

Annons

Antalet sammansättningar med förleden social har stigit från 10 i 1923 års ordlista till 81 i den nu komna.

Vetenskapens och teknikens framsteg speglas i ordförrådets utveckling: penicillin, antabus, nylon, galon, television, radar. Detta är utländska och så att säga konstgjorda ord, avsiktligt bildade av främmande språkelement. Till dessa sälla sig förkortningar av typen bio, foto, expo, milo el och tele. Bland inhemska bildningar märkes oms.

I en helt annan social miljö uppstå sådana nyheter som springschas och svingpjatt, drullputt och bildrulle, vrålåk och dollargrin, motorhoj och petmoj, bira, fimp och macka, fik och båg.

Å andra sidan försvinna ju ord ur det dagliga bruket, antingen därför att motsvarande verklighet icke längre finns eller därför att de utträngas av andra, på något sätt modernare uttryck. Krigshovrättsråd finnas icke längre, rullföringsområdesbefälhavaren har blivit inskrivningschef och generalkrigskommissarien har fått nöja sig med den vanliga titeln generaldirektör. Velocipeden kallas numera cykel och automobilvagnen i 1900 års ordlista kallas bil om man icke föredrar vagn eller det mera förtroliga kärra.

Det är alltså det växlingsrika livet självt och särskilt den i våra dagar snabba s.k. utvecklingen, som sätter sina spår i språket. Och denna snabba förändring ställer ordlistans redaktör inför en ömtålig och svår uppgift. Gällde det en rent deskriptiv ordbok med historiskvetenskapligt syfte, så vore uppgiften klar; det bästa vore då helt enkelt att förteckna allt som iakttagits, rubb och stubb. Man vet ju icke vad som i framtiden kan komma att te sig som viktigt. Men Svenska akademiens ordlista har ett praktiskt normativt syfte. Den skall nyttjas framför allt av dessa många tusenden, som söka upplysningar om de svenska ordens rätta form, uttal, stavning, böjning, betydelse och användning.

Redaktören står därför inför tvånget att välja och vraka i det överflödande rika materialet, och det ställer hans språkbehärskning, omdöme och smak på hårdaste prov. Någon objektiv grund för valet finns nämligen icke. Frekvensundersökningar äro av flera skäl otänkbara, gränsen mellan föråldrat och levande är oskarp, gränsen mellan allmängiltigt och speciellt är flytande, gränsen mellan riksspråk och dialekt svävande, gränsen mellan hyfsat och vulgärt, mellan godtagbart och anstötligt är ständigt på glid.

Det är alltså självklart, att man i dylika frågor ofta måste ha en annan uppfattning än den som kommer till synes i ordlistan. Om sådana ord som sjana och smörgåsnissa tas med, tycker man att även så pass hyggliga och vanliga familjära uttryck som farsan och morsan kunde ha fått komma med, låt vara med angivande av brukets begränsning. Högst påfallande är däremot för varje uppsvensk att ett sådant ord som klifs upptagits som tillhörande det normala ordförrådet utan någon som helst antydan om geografisk eller stilistisk inskränkning. En tvekande skåning som söker råd i ordlistan får alltså det beskedet, att ordet klifs i betydelsen "snask”, "sötsaker” är användbart även när man i vårdat skriftspråk riktar sig till landets alla inbyggare.

Nya bildningar ha upptagits i stort antal: bomba, golva, kampa, kongressa, semestra, smöra, bröa vid sidan av det förut förtecknade bröda.

I många fall skulle man önska att ordlistan icke blott hade förtecknat faktiskt förekommande ord och former utan även underlättat valet mellan varianterna genom att förorda en av dem. Bör det heta bröda eller bröa? Bör det heta finländare eller finlänning, isländare eller islänning? Ordlistan upptar båda bildningarna och ger den tveksamme intet besked. Bör det heta omyndigförklaring eller omyndighetsförklaring, kompetentförklaring eller kompetensförklaring? Därom har tvistats. Ordlistan ger båda sammansättningarna och överlämnar valet åt läsaren.

Ordlistans viktigaste uppgift anses väl alltjämt vara att tjäna som rikslikare för stavningen. Som väl är ha maningarna till en allmän stavningsreform fått förklinga ohörda, och vi slippa alltså ett nytt brott i vår skriftspråkstradition. I rent svenska ord har stavningen mestadels behållits oförändrad. I de främmande orden ha åtskilliga ändringar vidtagits, men inga som kännbart rubba det svenska stavningsskicket i dess helhet. Den mest påfallande nyheten är i själva verket att vi fått en grupp av ord med sh. Den gamla ordlistan upptog ett enda ord med engelsk stavning av begynnande sj-ljud, men detta ord, shirting, tedde sig då som en originell främling i karakteristiskt avvikande ortografisk skrud. Nu få vi en hel rad av ord på sh, från shaker till shunt, med shocking och shorts som särskilt märkliga nummer. Det är väl Åke Thulstrups synpunkter som här ha slagit igenom. Men det är en vidlyftig historia, som kräver behandling i annat sammanhang.

Svårigheter bereder det franska ou-ljudet, som i svenskan förr återgavs med u, såsom i kuvert, buljong, bukett, jalu, kur, men som nu på grund av senare ljudutveckling bäst återges med o, såsom i den alltmer vanliga stavningen overtyr. I 1923 års ordlista föreskrevs emellertid ett slags analogisk stavning: uvertyr, bruljerad, buké, bulevard, burgeoasi, burgogne o.s.v. Man är glad att nu slippa se dessa stavningar, som icke motsvara något rimligt uttal. Ordlistan har återgått till brouillerad, bouquet, bourgeoisie, bourgogne och tillåter boulevard och ouvertyr jämte den dock främst anbefallda stavningen bulevard och uvertyr. Det stötande nuvåté är helt enkelt struket.

Också i fråga om det omstridda ordet succès tillåtes numera återgång till fransk stavning, även om förra upplagans succé står kvar som första form. Måtte den främmande stavningen slå igenom! Den halvt försvenskade skrivningen har bl.a. framkallat det av ordlistan nu alternativt tillrådda uttalet suksé, som icke kan anses vara någon prydnad för svenskt språk.

En normerande ordlista måste givetvis vara genomarbetad i grammatiskt avseende, så att likartade ord få en såvitt möjligt likartad behandling. Med tillfredsställelse ser man att en sådan genomarbetning nu har skett och att därigenom en mängd inkonsekvenser ha avlägsnats. I vissa fall kunde denna systematisering utan skada ha drivits något längre. Om man har bestämt sig för pluralformerna komman, scheman, teman, leven, kvitton, motion så kunde man gärna låta ordet kolli gå samma väg och alltså anbefalla pluralformen kollin; nu kvarstår pluralformen kolli som första form i överensstämmelse med den äldre upplagans ändelselösa pluralböjning komma, schema, tema. I gruppen datum, faktum, pensum, visum, centrum, spektrum har införts den nya rätt tvivelaktiga pluraltypen datum, faktum o.s.v. utan att dock full likformighet uppnåtts.

Av lätt insedda skäl bör en ordlista, som man önskar se så mycket använd som möjligt, vara lätt att slå i, den bör alltså framför allt vara kort. Ur denna syn punkt är det beklagligt att ordlistans nya upplaga blivit så mycket digrare än den föregående: 607 sidor mot 378. En avsevärd ökning av sidantalet var ju ofrånkomlig med hänsyn till ordförrådets utveckling, men frågan är ändå om icke någon inknappning hade varit möjlig. Vad man främst fäster sig vid är naturligtvis den skrymmande mängden av avledningar och sammansättningar.

I 1923 års ordlista figurerade ett ord kolig, som säkerligen vållade undran hos mer än en läsare. Efter Svenska akademiens ordbok att döma avsågs emellertid en avledning av kol, efter mönstret av sotig, smutsig, dammig o.s.v. I den nya upplagan är kolig struket, och det med all rätt. Ordet förekommer ytterligt sällan, och om det brukas, så förstås det utan vidare såsom en analogisk avledning av kol. Hade icke samma återhållsamhet kunnat iakttagas beträffande tusentals andra avledningar? Om ordlistan upptager kringdriva, kringgärda, kringkasta, kringklappa, kringköra, kringmura, kringpacka, kringränna, kringröra, kringskansa, kringskrida, kringskära, kringslunga, kringslänga, kringsläpa, kringsmeta, kringsprida, kringsvepa, kringsvänga, kringsända och kringvrida, vilket nog delvis är en överloppsgärning, kan det då anses nödvändigt att för alla dessa sammansatta verb förteckna även motsvarande avledning på -ning, alltså kringdrivning, kringgärdning o.s.v.? Om sådana bildningar som omyndigförklara befinnas böra vara med, är det då behövligt att ta upp de självklara avledningarna av typen omyndigförklaring?

På liknande sätt förhåller det sig med sammansättningarna. Sådana bilda vi i svenskan dagligen och stundligen, somliga upprepas eller bildas på nytt, andra leva ett flyktigt engångsliv och sjunka sedan i samma glömska som så många andra tillfälliga förbindelser av två eller flera ord. Att söka fasthålla och förteckna dem alla är fåfängt. Varför då ta ut några av dessa tallösa sammanställningar och bevara dem i ordlistan?

Givetvis menas här icke att sådana sammansättningar skulle uteslutas, som betyda något annat än vad blotta förbindelsen av förled och efterled skulle innebära. Åkarbrasa bör naturligtvis med sin mycket speciella betydelse bokföras, men vad tjänar det till att registrera åkarkrake? Kan det vara någon tvekan om stavning, uttal, form eller innebörd? Om smörsopp och smörtenor tas upp, så behöver man väl därför icke ta upp smörtallrik, även om detta ord är långt vanligare. Dess betydelse framgår utan vidare av sammansättningsledernas. Valfläsk bör förtecknas, men icke suggfläsk, trots att detta kompositum förekommit i bemärkta cirkulär från Statens livsmedelskommission. Med suggfläsk menas nämligen ingenting annat än "kött av sugga”. Ordlistan tar icke heller upp suggfläsk, men en ofantlig mängd sammansättningar som äro lika självklara till bildning och betydelse: smörpyramid, smörkulspyramid, smörgåsbredning, målarynglin,g målartemperament o.d. i oändlighet. Om till äventyrs minoritetsrevisor kan ha någon speciell innebörd, så torde i varje fall krigshögskoleelev och krigsfångearbete icke uppbära någon annan betydelse än den som ledernas sammansättning ger vid handen.

Särskilt påfallande är att ordlistan tar upp ej blott Köpingsbo utan även nyköpingsbo, norrköpingsbo, linköpingsbo och jönköpingsbo. Det är måhända viktigt att Köpingsbo skrives med stor bokstav och jönköpingsbo med liten, det är kanske sant att det heter flenbo utan s och katrineholmsbo med s, men är det tillräckligt skäl att ta upp alla våra stadsnamn i sammansättning med -bo?

Hur mycket utrymme som kunnat sparas genom dylika strykningar är svårt att säga, men redan en hastig bläddring visar att det rör sig om många sidor. Att i framtiden en strängare gallring måste göras, därom råder intet tvivel.

Så kan man fortsätta att söka och finna fel och brister utan att därmed förringa ordlistans värde som helhet. Svårigheterna ha ju varit ofantliga, och de flesta och största ha dock övervunnits. Ett mera ingående omdöme måste sparas till dess ordlistan blivit mera brukad, ty det är först vid intensiv användning som ett verk av detta slag visar sina svaga liksom sina starka sidor. Men så mycket kan redan nu sägas: den nya ordlistan är en frukt av väldiga mödor och ett utomordentligt duktigt arbete, utfört på förhållandevis kort tid av en enda man. Verkets många nyttjare ha goda grunder att tacka den mångordkunnige och outtröttlige ordbokschefen doktor Pelle Holm.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons