Annons
Recension

Barn under Förintelsen - nu och då. Affekter och minnesbilder efter extrem traumatiseringSå gick det för Förintelsens barn

Under strecket
Publicerad

En av de mest gripande bilder jag har sett är tagen just när Auschwitz befriats 1944. En grupp små barn, klädda i randiga fångkläder, blickar in i kameran medan de visar upp nummertatueringarna på armarna. Det är någonting närmast magiskt med deras blickar. Naturligtvis finns där förtvivlan, djup sådan, men också ett slags odefinierbart trots, blickar som säger: vi har överlevt, vi är ännu människor. Jag erinrar mig denna bild när jag läser Suzanne Kaplans Barn under Förintelsen - nu och då. Kaplan är psykoanalytiker och psykoterapeut, verksam vid Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord vid Uppsala universitet och har varit koordinator för The Survivors of the Shoa Visual History Foundation. Hon är alltså väl skickad för att ta sig an det ämne som titeln anger. Shoa-projektets huvuduppgift är att, bland annat genom intervjuer, dokumentera allt det som kan dokumenteras innan det är för sent, åtminstone när det gäller de mänskliga vittnesbörden.
Hela 330 intervjuer genomfördes i Sverige, merparten av dem av Kaplan själv. Resultatet har således blivit denna bok, som är hennes doktorsavhandling. Tyvärr är detta till viss nackdel för den vanlige läsaren. Det synnerligen intressanta vittnesmaterialet tenderar att skymmas av den rika teoribildning som redovisas, och tyngas av en ganska tung avhandlingsprosa. Frågan är om inte Kaplan, ifall möjligt, skulle presentera sina tankar kring affekter och traumatisering och delar av intervjumaterialet i en mer lätttillgänglig form. Ty ämnet är givetvis av högsta vikt, särskilt som hon knyter ihop sin framställning med ett modernt folkmord, det i Rwanda 1994.

Annons

Detta är en text som det verkligen gör ont att läsa. Ingenting är ju mer gripande och upprörande än barns lidande och genom intervjuerna - som med några undantag är publicerade i utdrag - återkommer barnens perspektiv. Och för barnen är det som sker obegripligt, de kan inte rationalisera det övervåld som de och deras anhöriga, vänner och släktingar utsätts för. Ändå är de små hjältar och hjältinnor som ofta med både list och okuvlig överlevnadsvilja lyckas rädda sina liv mitt i förföljelsernas och Förintelsens helvete. Här finns så mycket ondska, men också de underbara ljusglimtarna av mänsklig godhet och solidaritet, viljan att hjälpa sin nästa, vem denna nästa än är. Men det grymma är att överlevandet har sitt pris; inte minst Primo Levi vittnade om detta. De som en gång var barn under Förintelsen bär såren med sig, alla trauman. Skuldkänslor för att ha överlevt, för att kanske ett annat barn dog i stället. Jagstörningar efter identitetsbyte, vanföreställningar, bortväljande av barnafödande till en ond värld, mardrömmar. Ett helvete som man bär med sig. Och skuld, skuld, skuld, denna fruktansvärda paradox att det är offren och inte bödlarna som känner den. Nu gäller antagligen inte dessa kvarblivande trauman alla överlevande. Många lyckades skapa sig en normal och säkert lycklig familjetillvaro, inte minst de som kom med de vita bussarna till Sverige. Ändå är det så många som bär de förflutnas bilder med sig, ljuden, dofterna, rädslan, ekon av allt från kommandorop till en i hemlighet avlyssnad radiosändning.

Annons
Annons
Annons