Annons

Dick Harrison:Så försökte Churchill bearbeta Svenska Akademien

Winston Churchill.
Winston Churchill. Foto: Everett/IBL

Den kommande veckan tillkännages årets Nobelpristagare, troligen även i litteratur. Och högst troligen är det inte en historiker som får det.

Publicerad

Som historiker händer det att man blir frustrerad över att det saknas Nobelpris för den egna disciplinen. Varför kan fysiker, kemister, medicinare och (nästan) ekonomer få Nobelpris, medan vår egen yrkeskår blir utan? Visst hade det suttit fint med ett pris till de franska historikerna Fernand Braudel och Emmanuel Le Roy Ladurie eller deras tyska kollegor Hans-Ulrich Wehler och Jürgen Kocka? Varför inte tilldela kanadensisk-amerikanskan Natalie Zemon Davis priset? Eller den både teoretiskt och empiriskt betydelsefulla amerikanskan Joan Scott?

Men två historiker har faktiskt fått litteraturpriset: tyske Theodor Mommsen 1902 – för sina arbeten om romersk historia – och Winston Churchill 1953. Den senare belönades för sina ”mästerliga beskrivningar av historia och biografier liksom för sin briljanta retorik för att försvara upphöjda mänskliga värderingar”. Det är en allmän uppfattning att det senare, samt Churchills insatser i kampen mot nazi-Tyskland under andra världskriget, vägde betydligt tyngre än hans facklitterära alster, som dock håller högt ställda krav på såväl lärd som lättläst sakprosa. Som prominenta exempel kan nämnas hans flera volymer tjocka verk om engelsk historia och om andra världskriget. (För övrigt kom Churchill inte själv till Stockholm för att hämta priset utan skickade hustrun Clementine.)

Annons
Annons
Annons