Annons
X
Annons
X

Så definierar staten sina medborgare

Det är den nationella självbilden som styr ett lands medborgarskapslagstiftning och vilken grad av assimilation som avkrävs nya medborgare. Trots att traditionella olikheter stater emellan består växer sig toleransen starkare.

Johann Gottfried Herder (1744–1803) formade 1800-talets tyska nationalism, som gick tillbaka på idén att den tyska nationen inte enbart utgjordes av en språklig eller politisk gemenskap utan även bars upp av ett gemensamt ursprung. Porträtt av Anton Graff (beskuret).
Johann Gottfried Herder (1744–1803) formade 1800-talets tyska nationalism, som gick tillbaka på idén att den tyska nationen inte enbart utgjordes av en språklig eller politisk gemenskap utan även bars upp av ett gemensamt ursprung. Porträtt av Anton Graff (beskuret).

Att termen nationalstat i de flesta västerländska språk är ett sammansatt ord är knappast någon slump. Redan från början har fenomenet haft sin grund i två helt skilda sammanhang: ett relaterat till nationen som kulturell gemenskap på det känslomässiga planet och ett annat relaterat till staten som suverän innehavare av våldsmonopolet inom ett klart avgränsat territorium. I inget av fallen är nationalstaten emellertid enbart en territoriell enhet. Samtidigt utgör den nämligen en enhet där enskilda människor mer eller mindre frivilligt ingår som medlemmar. Eftersom nationalstatens båda sidor är så pass olika är det långt ifrån självklart att det kulturella och det juridiska medborgarskapet sammanfaller. Tvärtom kan nationalstatens uppkomst och vidmakthållande i stora drag beskrivas som en ständigt pågående kamp för att hålla dem samstämmiga.

I viss mån har nationalstatens båda sidor inte ens en gemensam uppkomsthistoria. Suveränitetsprincipen fick en innebörd liknande den nuvarande redan när kungamakten under absolutismens storhetstid i början av den moderna epoken etablerade sig som ensam centralmakt på kyrkans och feodaladelns bekostnad. I Italien ägde denna förändring rum redan under den tidiga renässansen, i efterdyningarna av den stora investiturstriden. Där kom de att formuleras av bland andra Machiavelli i dennes framställning av fursten som oberoende av alla andra makter och regler; feodala såväl som kyrkliga och moraliska.

I större delen av Europa slog suveränitetsprincipen emellertid inte igenom förrän i och med reformationen eller, som i Spanien och Frankrike, då kungamakten tog ledningen för motreformationen. I Nordeuropa stadfästes den till synes slutgiltigt i och med westfaliska fredens erkännande av de nordtyska furstarnas världsliga och religiösa oberoende av kejsaren. Suveränitetsprincipen skulle senare komma att utvecklas genom att de enskilda staterna i allt högre grad avskaffade de skillnader i privilegier och annan lagstiftning som tidigare varit rådande mellan olika delar av landet. Därmed var också det första steget taget mot den moderna formen av medborgarskap, det vill säga medborgarskap i meningen medlemskap i en stat och inte endast i en by, en stad, en provins, eller en samhällsgrupp.

Annons
X

Denna process hänger tydligt samman med uppkomsten av föreställningen om nationen som gemenskap på det känslomässiga planet. Enligt historikern Eric Hobsbawm var det under franska revolutionen som detta skedde. Det var en bärande del av revolutionens politik att utjämna de sista skillnaderna mellan fransmän i olika ställning och i olika delar av landet. De mänskliga individuella och politiskt medborgerliga rättigheterna kom därmed att ersätta de gamla grupprivilegierna. Före revolutionen hade definitionen av de franska undersåtarna varit tämligen ad hoc, och dessutom nästan helt saknat ideologisk betydelse. I och med att medborgarskapet upphöjdes till att bilda den ideologiska grunden för en republikansk gemenskap blev frågan däremot av avgörande politisk betydelse.

Den medborgarskapslagstiftning som kom till stånd under den jakobinska perioden skulle å andra sidan främst bli en produkt av de konflikter som just då dominerade den politiska agendan. Det högst prioriterade kravet på den nya lagstiftningen blev därför oron för att inkludera illojala individer. Samtidigt såg man gärna att även fransmän drivna i exil förblev underordnade fransk lag. Resultatet blev en synnerligen restriktiv lagstiftning som för första gången i modern tid renodlade principen om jus sanguinis, medborgarskap förbehållet barn till medborgare – oavsett födelse- och bostadsort. Ett annat skäl till detta var att man uppfattade ett territoriellt medborgarskap som en kvarleva från feodalismen. Nationen tillhörde man inte på grund av att man råkade födas inom en viss furstes territorium, utan därför att man hade en viss härstamning; det var folket som skulle äga staten, inte tvärtom.

Med tiden kom denna restriktivitet att mildras betydligt och den moderna franska lagstiftningen går snarast tillbaka på 1880-talets mer inklusiva reformerade lagstiftning, en lagstiftning som visserligen har jus sanguinis som sin grundprincip men som samtidigt innehåller starka kompletterande drag av territorialprincipen, jus soli, på så vis att medborgarskap i praktiken kommit att stå öppet för nästan alla individer som föds inom det franska territoriet. Det som ur ett nationalitetsinriktat perspektiv framstår som mest intressant med dessa förändringar är kanske vilka argument som användes för att motivera dem.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Enligt sociologen Rogers Brubaker, som är en av de få som studerat den juridiska sidan av dessa frågor ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv, var det nämligen den rådande ojämlikheten – i såväl skyldigheter som rättigheter – mellan medborgare och ickemedborgare som gav Frankrike en av Europas mest frikostiga medborgarskapslagstiftningar. Visserligen lade man fortfarande en stor vikt vid de nya medborgarnas lojalitet, men det intressanta är att så få under 1880-talets franska parlamentsdebatter tycks ha tvivlat på den franska kulturens förmåga att göra var och en som vuxit upp i Frankrike till en lojal fransman. Samtidigt tycks få ha ifrågasatt att barn till utomlands boende fransmän skulle förbli lojala. Det finns onekligen ett visst mått av nationalistisk enögdhet i detta resonemang. Samtidigt står det emellertid också klart att den franska nationella gemenskapen har kommit att definieras på republikens villkor. Lika klar är å andra sidan tonvikten på integration i den franska kulturen. Vem som helst kan bli fransman, och alla fransmän skall ha samma rättigheter. Å andra sidan är alla som åtnjuter dessa rättigheter även skyldiga att låta sig assimileras, en inställning som känns igen även i dagens franska integrationsdiskurs, i synnerhet när de gäller frågor som rör muslimsk religionsutövning.

    Frankrike är heller inte det enda landet i Europa som har en statscentrerad självbild. Redan långt före revolutionen fanns det i Storbritannien (och dessförinnan i England) en medborgarskapslagstiftning som helt baserades på jus soli, samma princip som senare accepterades redan från början även av den nya republiken USA. Det torde stå tämligen klart att patriotismen i dessa båda stater i minst lika hög grad som i Frankrike måste betraktas som grundad på statlig snarare än etnisk nationalism. I USA grundar sig den nationella självbilden på att landet tolkas som en ren invandrarnation; nya innevånare blir amerikaner genom att de överger sina tidigare hemnationer och bosätter sig inom Förenta Staternas territorium. Det frivilliga i detta åtagande återspeglas på det symboliska planet i den ed som svärs vid erhållandet av det nya medborgarskapet och med vilken de avsvär sig sitt tidigare hemlands nationella symboler. Liksom i Frankrike har det visserligen funnits åtskilliga inskränkningar i den amerikanska inklusiviteten, framför allt har man under olika perioder tvivlat på att andra än vita europeiska protestanter verkligen kunnat bli lojala amerikaner. Även om denna tveksamhet fortfarande tycks finnas kvar på sina håll kvarstår emellertid även det faktum att de juridiska hindren successivt har rensats bort ur lagstiftningen, och att detta dessutom genomgående har motiverats med referenser till den i den nationella självbilden så centrala rättighetsförklaringen.

    Det som skiljer USA från Frankrike är således inte närvaron eller frånvaron av en statsdefinierad nationell självuppfattning (även om denna snarast tycks starkare i USA). Snarare är det en fråga om vilken grad av assimilation som avkrävs nya medborgare. Denna skillnad blir ännu tydligare i Storbritannien, en av de få stater i Europa vars status som nationalstat kan ifrågasättas. Samtidigt som egenskapen att vara brittisk huvudsakligen definieras genom födelse inom monarkins territorium, är kraven på integration så svaga att Wales och Skottland åtminstone i viss utsträckning tillåtits överleva som delvis oassimilerade nationella gemenskaper. Man bör heller inte glömma att de religiösa motsättningar som tillsammans med en liknande nationell avgränsning till sist ledde till Republiken Irlands självständighet till stor del var resultatet av en religiös tolerans som före 1800-talet saknade motstycke i Europas kristna historia.

    Ett alternativ till en statscentrerad nationell självbild finner vi i stället i den etisk-kulturella självbild som formulerades av bland andra Johan Gotfried Herder under 1800-talets tyska nationalism, det vill säga en nationalism som inte bars upp av någon enhetlig statsmakt. Utmärkande för denna idétradition är tanken att den tyska nationen inte enbart utgjordes av en språklig eller politisk gemenskap utan även bars upp av ett gemensamt ursprung. Inte bara den etniska gemenskapen utan även kulturen ingår emellertid i den tyska nationella självbilden, om än i en mycket speciell bemärkelse, något som belyses inte minst av den tysk-judiske sociologen Norbert Elias beskrivning av begreppshistorien bakom begreppen kultur och civilisation, där tyskans Kultur uppfattas som ett organiskt partikulärt fenomen i tydlig kontrast till det franska begreppet civilisation, vars betydelse är mer universell och missionerande.

    Sitt juridiska uttryck fick den tyska synen på nationen först i Tyska Rikets medborgarskapslag av år 1913. Detta berodde enligt Brubaker inte nödvändigtvis på att den inte varit etablerad tidigare. Tvärtom hade den självklara legitimiteten bakom det nya kejsardömet varit nationens behov av att liksom alla andra stora nationer enas i en enda stat. Det som fördröjt processen hade i stället varit den nya preussiskdominerade statens svårigheter att sätta likhetstecken mellan sig själv och den tyska nationen. Eftersom denna nation var språkligt, etniskt och kulturellt definierad var en sådan identifikation inte heller självklar. Bismarcks ”Lilltyskland” definierades de facto av de gränser som under historiens gång hade vuxit fram mellan suveräna furstendömen, medan dess medborgarskap ursprungligen definierades med utgångspunkt i dessa staters lagstiftning.

    Det första tecknet på en etnisk definition var i stället utestängningen av Ostpreussens polskättade befolkning, en princip som ursprungligen inkluderats efter bedömningen att alla försök till assimilation redan misslyckats. Samtidigt gjordes emellertid inga försök att utestänga de polacker som redan erhållit medborgarskap. På många sätt påminde även Bismarcks lagstiftning alltså mer om Frankrikes statscentrerade inställning än om senare tyska regeringars mer etniskt orienterade hållning.

    I stället blev det först i den nationella yra som förebådade första världskriget som kaiserns Tyska Kejsarrike vågade antyda sin identiskhet med den tyska nationen genom att anamma en av de mest renodlat jus sanguinis-baserade medborgarskapslagarna någonsin. Det är denna lag som behållits som grund för systemet ända fram till 1999 då den, med hänvisning till den ur liberal synvinkel så upprörande ojämlikheten mellan tyska medborgare och turkiska gästarbetare, till sist ersattes med en mer öppen lagstiftning. Fortfarande förblir dock den tyska lagstiftningen bland de mest restriktiva i världen, givetvis med undantag för de lagar som gäller de tyskättlingar som fortfarande välkomnas från Östeuropa.

    Trots viss liberalisering måste man alltså konstatera att de olikheter i lagstiftning och nationell självuppfattning som uppstod redan under 1700- och 1800-talen fortfarande består, i Frankrike, USA och Storbritannien, likaväl som i Tyskland. Samtidigt tvingas man emellertid också konstatera att medan de juridiska undantagen i de jus soli-baserade systemen med tiden rensats bort så har allt fler undantag införts i de jus sanguinis-baserade, i syfte att göra dem mer öppna för nya medborgare. Även om de traditionella nationsuppfattningarna fortfarande är starka så är den transnationella liberala överideologins krav på tolerans numera alltså betydligt starkare, åtminstone i de demokratiska samhällena.

    Tobias Harding
    är pol mag och doktorand vid Tema Kultur och Samhälle, Linköpings Universitet.

    Annons
    Annons
    X

    Johann Gottfried Herder (1744–1803) formade 1800-talets tyska nationalism, som gick tillbaka på idén att den tyska nationen inte enbart utgjordes av en språklig eller politisk gemenskap utan även bars upp av ett gemensamt ursprung. Porträtt av Anton Graff (beskuret).

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X