X
Annons
X
Recension

Only God forgives Så bra är Only God forgives

VÅLDSAMT ”Only God forgives” frossar i mord, tortyr och brutalitet. Varför får biobesökaren inte veta. Filmen är mer intresserad av hur ljuset faller över skäggstubb än av psykologi.

Det är ett ondsint drömspel i sjukligt artificiella, röda toner mot hotfull nattsvärta; tjockflytande, bloddrypande. Logiken är mardrömslikt nyckfull: gestalterna dyker upp och försvinner oförklarligt, utan andra anledningar än att tablån ifråga därigenom får en mer kraftfullt dramatisk laddning. Men i långa stycken är det ytterst oklart vad som är febrig hallucination och vad som är verkligt och hur verklig den verkligheten i så fall kan sägas vara.

Men det spelar, å andra sidan, ingen större roll. Själva poängen med det hela, såsom jag lyckas uppfatta den, är kontrasten mellan just det glidande och diffust gränsöverskridande, å ena sidan, och det glödande, besinningslösa övervåldet å den andra. Här vankas visuellt smek och sadistiskt smisk samtidigt i ett systematiskt, stereofoniskt övergrepp på våra sinnen. ”Only God forgives” är en film som söker en direktkoppling till reptilhjärnans drifter och instinkter utan att passera genom högre medvetandenivåers intellektualiserande filter. Den kräver, kort sagt, att betraktaren slutar tänka.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X