Annons

”Så bör viltskadorna ersättas”

SLU har utrett landsbygds­företagens kostnader för rovdjursangrepp. Uppdraget omfattar direkta kostnader för döda och skadade djur men också indirekta kostnader. Det finns ingen tidigare svensk studie av dessa indirekta kostnader, skriver fyra forskare vid SLU.

Under strecket
Publicerad

En schablon­ersättning kan ges både till djurhållare som haft angrepp och till djurhållare som inte haft angrepp men befinner sig i rovdjurstäta områden, skriver författarna.

Foto: Johan Nilsson/TT Bild 1 av 1

En schablon­ersättning kan ges både till djurhållare som haft angrepp och till djurhållare som inte haft angrepp men befinner sig i rovdjurstäta områden, skriver författarna.

Foto: Johan Nilsson/TT Bild 1 av 1
En schablon­ersättning kan ges både till djurhållare som haft angrepp och till djurhållare som inte haft angrepp men befinner sig i rovdjurstäta områden, skriver författarna.
En schablon­ersättning kan ges både till djurhållare som haft angrepp och till djurhållare som inte haft angrepp men befinner sig i rovdjurstäta områden, skriver författarna. Foto: Johan Nilsson/TT

I Sverige finns en betydande betalningsvilja för bevarandet av fredade rovdjur, men kostnaderna för bevarande är mycket ojämnt för­delade på befolkningen. Rovdjursangrepp påverkar lantbruksföretag på ett konkret sätt när djur skadas eller dödas. Sedan 2011 har i genomsnitt 1,5 miljoner kronor per år betalats ut i viltskadeersättning till drabbade lantbrukare. ­Detta belopp är litet jämfört med den samlade betalnings­viljan för bevarande, som enligt tidigare studier kan uppgå till 10–12 miljarder kronor per år. Inte desto mindre drabbas enskilda lantbrukare av stora kostnader. Två fårproducenter som haft upprepade vargangrepp har beviljats ersättning om cirka 100 000 kronor var. I ett har bortfall av ost­produktion, värd 96 000 kronor, beviljats ersättning.

Annons
Annons
Annons