X
Annons
X

Sofi Oksanen: Så blev tigandet en ­finländsk paradgren

Är det myten om sisu och starka kvinnor som gjort att #metoo inte har blivit stort i Finland, eller behöver man helt enkelt bara lite mer tid på sig? Vill man förstå dagens Finland måste man blicka tillbaka på historien, konstaterar den finska författaren Sofi Oksanen i ett tal till den 100-årsfirande nationen.

Myten om sisu inbegriper både kvinnor och män. Vykort från tidigt 1900-tal och scen ur ”Okänd soldat” (1955).
Myten om sisu inbegriper både kvinnor och män. Vykort från tidigt 1900-tal och scen ur ”Okänd soldat” (1955).

I Finland firas självständighetsdagen med andakt och allvar. Det hör till att man minns dem som ­stupat i krigen, varje år sänds "Okänd soldat" på tv, filmatiseringen från 1955 av Väinö Linnas roman om fortsättningskriget. Personerna i romanen har blivit arketyper i vår kultur, och filmen samlar fortfarande höga tittarsiffror. Att titta på den är ett sätt att tillsammans hantera det förflutna. Krigsåren berörde varje familj, alla förlorade någon och de som återvände från kriget var förändrade. Ofta var männen även mentalt nedbrutna, och det fick konsekvenser för kommande släktled, men det är först under de senaste åren som man har börjat tala om de själsliga skador som kriget förorsakat, och om hur dessa har inverkat på efterkommande generationer. Vinterkriget och det därpå följande fortsättningskriget är fortfarande en del av vår levande historia och hör till det självständiga Finlands största berättelser.

När jag reser runt i samband med översättningar av mina böcker får jag ofta frågan vad finska författare skriver om. "Historien", brukar jag svara, och det händer att jag får en följdfråga som visar att man tror att jag talar om tidigare generationers författare, för man vill också veta vilka ämnen dagens författare skriver om. Jag ger samma svar, vilket uppenbarligen inte är något som motsvarar bilden av Finland. Kanske tror man att det moderna, ­demokratiska Finlands moderna historia är problemfri och att den saknar betydelse för dagens samhälle.

Ur årets filmatisering av ”Okänd soldat”, som går upp på svenska biografier idag. Väinö Linnas roman har tidigare filmats 1955 och 2085. Foto: Finnkino

Vi har emellertid en stark tradition av historiskt berättande. Redan vår nationalskald Johan Ludvig Runeberg skrev i mitten av 1800-talet det episka diktverket "Fänrik Ståls sägner", om det finska kriget 1808–1809, och stärkte finländarnas nationella självkänsla. Den första historiska romanen skrev hans fru, Fredrika Runeberg. "Fru Catharina Boije och hennes döttrar" utkom 1858 och utspelar sig under "stora ofreden" i början av 1700-talet och skildrar förhållandet till Ryssland. Eftersom vår historia alltid kopplas ihop med Ryssland återspeglas det även i vår litteratur. Den offentliga diskussionen om vår östra granne har emellertid varit, och är fortfarande, komplicerad. I det sammanhanget fungerar konsten som ett viktigt redskap för folket i hanteringen av det förflutna. Laila Hirvisaari, känd för sina romaner om Karelen, har sålt mer än fyra miljoner böcker, vilket är väldigt mycket för en nation med fem och en halv miljon invånare. Tack vare Hirvisaari och andra författare som skrivit och skriver om Karelen är trakten där vårt nationalepos "Kalevala" hör hemma livskraftig i vår litterära geografi, trots att Finland tvingades avstå området till Sovjetunionen.

Annons
X

De kvinnliga författarnas roll är framträdande i vår tradition av historiskt berättande och anknyter till vår självständighets historia, liksom också den finska litteraturens och teaterns uppkomst. Alla dessa företeelser har gått hand i hand med utvecklandet av jämställdhet, ett av de grundläggande värden som fortfarande utgör Finlands fundament.

Vid slutet av 1800-talet hade viljan till självständighet vuxit sig stark, men på den tiden ansågs det finska språket ännu vara för grovt för litterära syften. Vårt skriftspråk är ungt, fastän själva språket är gammalt; det fanns helt enkelt inte författare med tillräcklig skrivförmåga på finska. Svenskan behöll sin ställning som officiellt språk även när den svenska regenten byttes ut mot den ryske tsaren. Svenska förblev kulturens, bildningens och litteraturens språk – finskan var till för bönderna.

Trots det ansåg vår svenskspråkiga intelligentia att Finland utöver självständighet också behövde en finsk nationallitteratur och kämpade för språket. Den första finskspråkiga romanen, Aleksis Kivis "Sju bröder", utkom 1873. Kort före det, år 1869, var det urpremiär för hans pjäs "Lea", som första finska skådespel – en framgång som ­visade att finskan även lämpade sig för seriös teater.

Inflytelserika i samband med den finskspråkiga teaterns födelse var också Minna Canth och Maria Jotuni. De introducerade dessutom viktiga ämnen: frågor om könsroller och hemförhållanden, som på den tiden inte var en del av den offentliga debatten. Mottagandet var inte precis översvallande, men det självständighetshungrande Finland välkomnade berättelserna om kvinnor i kamp mot livets svårigheter eftersom folket behövde sådana hjältar. Behovet av finsk kvalitetskultur var så stort att man helt enkelt inte kunde utesluta kvinnorna, trots att de skrev om männens dominans. Dessa pionjärer var ­aktiva samhällsdebattörer och bidrog på sitt sätt till att Finland, som tredje land i världen, införde kvinnlig rösträtt redan år 1906.

Minna Canth och Maria Jotuni. Foto: IBL

Identitetsberättelser skrivna av kvinnor har från ­första början varit en del av Finlands litteratur och det har funnits gott om kvinnogestalter som motsvarat idealen. Men någonting hände efter den fartfyllda utvecklingen, något som blir konkret i och med de 62 biografier över betydelsefulla finländare som utkommit under jubileumsåret – av vilka bara sex handlar om kvinnor. Och i de filmer som anknyter till Finlands 100-årsjubileum rör sig kvinnorna i marginalen. Den snedvridna könsfördelningen blir ännu tydligare ­genom att kvinnofrågor har varit så framträdande denna höst. I Sverige har den världsomspännande #metoo-kampanjen framkallat en lavin, hos oss har debatten om sexuella trakasserier däremot varit ljummen och främst bestått i att kvinnor rapporterat och diskuterat hur man förhåller sig till avslöjandena och vittnesmålen på andra håll, framför allt i Sverige. Det svenska agerandet har likväl vunnit genklang bland finlandssvenskarna, som initierat flera kampanjgrupper.

Trånga kretsar har angetts som förklaring till skillnaden i beteendet. Men den förklaringen är inte tillräcklig: Sverige är inte så mycket större. Skam är en universell ­reaktion på trakasserier, inte en egenskap specifik för ­finnar, och det är inte svårare att vittna om saker här än någon annanstans. Medierna har gjort sitt bästa, men utan demonstrationer, sammanhållning, massrörelser och offentliggjorda namn blir resultatet klent. Politikerna skyr ämnet. Hos oss har man inte ställt in några föreställningar och knappast någon har fått sparken.

I jämförelse med många andra länder innehåller den finska kulturen egentligen ingenting som skulle försvåra en diskussion i ämnet. Kvinnofrågan har behandlats ­under lång tid, i medierna, inom konsten och i den kultur som producerar offentliga berättelser. Kvinnor i Finland har mer pengar och fler egna rum än kvinnor i många ­andra länder, och den finländska kvinnan har en identitet som förvärvsarbetande. Myten om den starka finska kvinnan är omhuldad, och ryktet om henne har nått långt ut över landets gränser. I länder med sämre jämställdhet händer det att mina framträdanden rubriceras med hänvisning till "nordliga amasoner". Efter att jag hade gift mig började man i dessa länder fråga mig vad min man tycker om mitt yrke och det jag skriver. Det skulle aldrig hända i vare sig Sverige eller Finland.

Kanske är det själva myten som är problemet. Kanske skammen som uppstår när man ­utsätts för orättvis behandling är större ju starkare den kvinnokultur är som vi växer upp i. Det finska tigandet, tystnaden, fåordigheten och undvikandet av small talk är klichéer men synnerligen reella om frågan gäller personliga eller samhälleligt komplicerade spörsmål. Denna ­tigandets kultur uppstod under kalla krigets finlandisering, en tid då det var svårt att dryfta politiska ärenden offentligt. Paradoxalt nog var samma decennier en aktiv period för kvinnorörelsen, men också för den så kallade "taistoismen", som medförde att alla kulturarbetare förväntades ha en politisk åsikt. Kanske kan oviljan bland dagens kulturskapare att ta ställning i samhällsfrågor härledas tillbaka till den epoken. Förr var det ett tvång, numera väljer man själv. Det skulle alltså vara frågan om en sorts motreaktion hos den nya generationen.

Vem vet, kanske alla dessa saker tillsammans bidrar till en situation som vår litteraturs stammödrar nog hade skakat på huvudet åt. Trots att våra krigsveteraner och de från Karelen evakuerade fick komma till tals och ivrigt opponera sig mot rasismen i samband med flykting­krisen, har ingen under denna höst frågat tidigare decenniers kvinnoaktivister hur utvecklingen med kvinnor som offentligt vittnar om övergrepp ter sig i deras ögon. Kanske frågan också är förknippad med hur besvärlig hanteringen av våld i nära relationer är i Finland, trots att våld mot kvinnor enligt Amnesty är landets mest utbredda människorättsproblem. Var tredje kvinna har utsatts för våld av sin nuvarande eller tidigare partner, och även kvinnorna slår. 

Den finska kulturen är också en enhetskultur: den finska statens uppkomst krävde sammanhållning och behovet var stort efter inbördeskriget, likaså under vinter- och fortsättningskrigen och efter det andra världskrigets slut. Utan sammanhållning hade vi inte klarat oss. Men idag försvårar den en debatt som skulle kunna rucka på samhällets grundvalar. Man ser inte med blida ögon på den som välter båten.

Utöver myten om den finska kvinnan finns även myten om sisu. Det sägs ofta att begreppet är oöversättbart, ett påstående som naturligtvis inte stämmer men som alltså ingår i mytbildningen. Varje finländare, oberoende av kön, ska ha sisu som hjälper när det gäller att röja undan stenar och stubbar och kämpa mot den överlägsna fienden. Sisu-myten inbegriper också att man sliter och släpar på egen hand, man ska klara sig själv. Den finländska kulturen är på samma gång enhällig och ensam, och man ogillar att stressa. Denna gång hoppas jag att det ljumma intresset för att ta itu med saker och ting endast kommer sig av att man undviker stress, och på att finnarna emellanåt är långsamma, för kvinnofrågan är inte enbart en kvinnofråga utan en fråga för hela mänskligheten, som Minna Canth konstaterade.

Annons
X
Annons
X

Myten om sisu inbegriper både kvinnor och män. Vykort från tidigt 1900-tal och scen ur ”Okänd soldat” (1955).

Bild 1 av 3

Ur årets filmatisering av ”Okänd soldat”, som går upp på svenska biografier idag. Väinö Linnas roman har tidigare filmats 1955 och 2085.

Foto: Finnkino Bild 2 av 3

Minna Canth och Maria Jotuni.

Foto: IBL Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X