X
Annons
X

Ture Johannisson: ”Plastic” på svenska

Läs mer om Streckare från 100 år
Ericssons bakelittelefon från 1947
Ericssons bakelittelefon från 1947 Foto: Holger Ellgard

Svenska konsthartsföreningen heter en sammanslutning, som nyligen hade möte. Under förhandlingarna förekom en diskussion av intresse för både tekniker och språkmän; den rörde nämligen en namngivningsfråga. Spörsmålet var detta: hur skall den engelska termen "plastic" återges på svenska?

Frågan hade ventilerats redan vid höstmötet 1946, och man beslöt då att hänskjuta den till föreningens nomenklaturkommitté. Denna hade nu efter utredning kommit till det resultatet, att konstharts borde bibehållas som teknisk term, medan plastic eller plast vore de namn som kunde rekommenderas allmänheten till dagligt bruk.

Helt visst var det välbetänkt att inte försöka göra beteckningen konstharts till var mans egendom. Ordet är klumpigt redan i och för sig; i sammansättningar verkar det odrägligt, eller vad sägs om konsthartsskål, konsthartsväska, konsthartsleksaker? Den tekniskt okunnige säger det heller ingenting, trots sina många konsonanter. Till konsthartserna räknas så skiftande produkter som bakelit och celluloid, nylon och plexiglas; ingen av dem företer ur den naturliga människans synpunkt någon större likhet med harts.

Man får ge teknikerna obetingat rätt i att både plastic och plast är en inte bara vackrare utan också mera praktisk vardagsvara. Det gäller nu att väga dessa båda förslag mot varandra.

Annons
X

Om den längre formen skulle väljas, finge den stavas på svenskt sätt, alltså plastik. Det har redan påpekats, att den säkerligen skulle komma att uttalas med tryck på andra stavelsen. Men detta skulle innebära, att ett förut välbekant ord nu erhölle en ny betydelse till de många tidigare: "bildhuggarkonst", "skulptur", "plastisk operation", "konsten att föra sig väl (på scenen)". Man kan nog säga att plastik redan har ett så skiftande betydelseinnehåll, att en utökning förefaller betänklig.

Återstår så plast. Ordet har den obestridliga fördelen framför plastic (plastik), att det är kortare. Det är bekvämt att uttala och går bra i sammansättningar, såsom plastskål, plastväska, plastleksaker. Det har vidare en tydlig anknytning till den engelska termen. Vad det har emot sig är framför allt att det är hittills okänt. Att detta är ett allvarligt minus skall ingalunda förnekas. Här i Sverige råder en uppriktig motvilja mot nya osammansatta ord, som inte med hull och hår äro övertagna från ett främmande språk. Den jungfrulighet, som kännetecknar ordet plast, är å andra sidan naturligtvis en stor tillgång, då det som här gäller en teknisk term; en sådan bör om möjligt vara entydig.

I vällovlig avsikt att hjälpa fram den enligt min mening utmärkta formen skall jag här söka visa, att den är fullt försvarlig även ur ordbildningssynpunkt och att den icke saknar paralleller i vårt språk.

Utmärkande för konsthartserna är att de på något stadium av tillverkningen äro plastiska, d.v.s. formbara. Till denna egenskap anknyter den engelska termen.

Adjektiv på -isk ha ofta vid sin sida besläktade ord, av vilka de äro – eller synas vara – avledningar. Till substantiven djur, jord, rytm, typ höra sålunda adjektiven djurisk, jordisk, rytmisk, typisk. En ur betydelsens synpunkt väl avgränsad grupp bilda här ordpar såsom turk – turkisk, grek – grekisk, britt – brittisk, balt – baltisk. Det förefaller naturligt att i varje enskilt fall betrakta substantivet som primärt i förhållande till adjektivet. Denna uppfattning är nog också i det stora hela riktig. När det gäller det sist anförda ordparet, håller den emellertid inte streck.

Substantivet balt är mycket ungt i svenskan, så ungt att det inte alls har kommit med i Sv. akad:s ordbok (arket tryckt 1899). För adjektivet baltisk anföras däremot språkprov redan fr.o.m. mitten av 1600-talet. Tydligen kan baltisk icke vara avlett av balt – det förhåller sig precis tvärtom. Med utgångspunkt från adjektivet och efter mönster av de redan existerande ordparen grek grekisk etc. har man skapat det substantiv man hade behov av.

Ett ännu tydligare fall utgör kuf – kufisk. Adjektivet var ursprungligen vanligast i förbindelserna kufiska mynt och kufisk skrift. Det är avlett av Kufa, namnet på en stad nära Bagdad, som hade sin blomstring på 700-talet e.Kr. Kufiska mynt äro gamla arabiska mynt, kufisk skrift en form av den arabiska skriften, som tidigast hade brukats i Kufa. I upsaliensisk studentslang kom ordet emellertid i slutet av 1800-talet att få betydelsen "besynnerlig, märkvärdig, underlig". I en liten undersökning om studentslang i Uppsala, publicerad för snart femtio år sedan, återger Ruben G:son Berg en uppgift om att en smålänning funnit uttrycket kufiska mynt så underligt, att han och sedan hans matlag börjat nyttja adjektivet i den nyss angivna betydelsen.

Man kan i anknytning härtill våga en gissning, att det är Strindbergs snabbskiss av litteratören och f.d. överliggaren Struve i Röda rummet, som skänkt ordet aktualitet och givit anledning till den nya betydelsen. Struve är tidningsmannen som "efter utsago skrivit om allt – utom kufiska mynt". Strindberg var själv vid denna tid väl förtrogen med det exklusiva ordet och begreppet; liksom bokens Arvid Falk hade han börjat intressera sig för numismatiken. För större delen av läsekretsen måste adjektivet däremot ha varit helt okänt. Man kan mycket väl föreställa sig, att det någon gång på hösten 1879, då Röda rummet kom ut, har diskuterats i något studentmatlag, som sedan lanserat det i den nya och näraliggande betydelsen. Denna fanns enligt Hellquists etymologiska ordbok åtminstone redan på 1880-talet, och kronologien vållar alltså inga svårigheter.

Man kunde alltså tala om en kufisk figur, en kufisk historia. Men snart bildade man till adjektivet ett substantiv kuf som beteckning för en kufisk person, d.v.s. en "underlig eller tråkig individ, 'kurre’, 'konstig kropp’, ’original’, 'döddansare’", som definitionen lyder i Sv. akad:s ordbok. Numera är både kufisk och kuf allmänna bland akademiker även utanför Uppsala.

Den ordbildningsprincip som ligger till grund för balt och kuf – den är för svenskans del föga undersökt – har man kallat retrograd avledning eller "avledning baklänges". Den nya bildningen är ju här kortare än det ord man utgår ifrån, tvärt emot vad som annars brukar vara fallet vid avledning.

Också till adjektiv på -ig har man skapat substantiv på nyss angivet sätt. "Det romantiska larvet håller på att utarma oss", skrev en tidning för någon tid sedan. Ordet larv är i detta fall snarast bildat till larvig, "velig, tramsig". På samma sätt förhåller sig grådask till grådaskig.

Adjektivet spänstig förefaller vara avlett av spänst, precis som kraftig av kraft. I själva verket har adjektivet funnits inemot ett par hundra år längre i svenskan än substantivet, såsom språkproven i Sv. akad:s ordboks arkiv visa.

Spänstig möter redan under förra hälften av 1700-talet. Det är ursprungligen och långt fram i tiden helt liktydigt med elastisk. I de båda första upplagorna av Siste athenaren använder Viktor Rydberg på att par ställen elastisk, som i tredje upplagan byts ut mot spänstig. Den moderna betydelsen hos adjektivet går tydligen ut från uttryck som spänstig gång, spänstiga steg. Gustaf Fröding skriver 1890 i ett brev från Görlitz: "Jag har i alla fall blivit mycket starkare och spänstigare". Det är det äldsta belägget för denna betydelse i SAOB:s samlingar.

Men Fröding använder inte substantivet spänst, han talar i stället om spänstighet: "Det enda jag fruktar är att min andliga spänstighet alltför hastigt avtager" (brev 1890). Först från 1913 finns spänst i ordbokens samlingar och ungefär samtidigt dyker verbet spänsta upp. Det är alltså inte minsta tvivel om att spänstig är primärt i förhållande till spänst och spänsta. Att vi ha fått det korta och bekväma spänst som framgångsrik medtävlare till spänstighet – den normalt bildade avledningen – är enbart en vinst för språket.

Både adjektivet enfaldig och dess avledning enfaldighet förekommer redan i fornsvenskan. När någon 1761 tog sig före att i stället för det nämnda substantivet använda enfald (det skedde i vers och förmodligen främst av metriska skäl) betecknades ordet i tidskriften Den nya svenska Mercurius som en högst olämplig nyhet.

Adjektivet lättsinnig förekommer bl.a. hos Olavus Petri – för övrigt i en utpräglat positiv betydelse, nämligen som motsats till tungsint: de kristna böra vara "frijmodigha och letsinnogha j hiertat". Substantivet lättsinnighet är enligt SAOB bestyrkt sedan 1630-talet. Först 1797 dyker lättsinne upp, och att det då var ett nytt ord, framgår av att det samma år klandras som dålig svenska i Silverstolpes Journal för svensk litteratur.

Samma relativa kronologi kan konstateras för andra bildningar på -sinnig (jämte –sinnighet) och –sinne; de äldsta beläggen i SAOB för några hithörande ord äro från följande år:

djupsinnig 1621 – djupsinne 1833,
egensinnig 1595 – egensinne 1818
kallsinnig 1636 – kallsinne 1852 .

Under sin språkrensarperiod går Viktor Rydberg över från kallsinnighet till kallsinne, men fortfarande torde den längre formen vara den vanligaste; kallsinne saknas ännu i senaste upplagan av Sv. akad:s ordlista.

Åtskilliga av de korta bildningar, som det här är fråga om, ha vi infört med hjälp från tyskan, men också där har utvecklingen varit den ovan skisserade. I ett fall, ett mycket färskt, ha vi däremot övertagit en form av den längre typen från tyskan och sedan på egen hand kortat den. Operationen tycks märkligt nog ha genomförts utan att de ansvariga hade klart för sig, vad den innebar.

På 1930-talet diskuterades ofta, om ett av tidens mest älskade modeord skulle heta mindervärdighetskomplex eller mindervärdeskomplex. Den längre formen var avgjort vanligast. Varken Sv. akad:s ordlista eller Östergren, Nusvensk ordbok (1934) nämner ens den kortare. Hjalmar Gullberg har lyckats placera det sjustaviga ordet i vers. Hans ensamstående bildade herre, adjunkten Örtstedt, drömmer om domens dag:

Den tupplikt kacklande
bland lyckoklöver
då tystnar i sin hönsgård och förskräcks.
Den evigt vacklande
skall segra över
sin andes mindervärdighetskomplex.

Många ansågo emellertid, att formen var ologisk: "Det rör sig om en känsla icke av mindre värdighet utan av mindre värde". Denna uppfattning slog igenom. År 1940 gingo de större tidningarna nästan som en man över till mindervärdes-, som nu är så gott som ensam herre på täppan.

Ordet mindervärdighetskomplex är en direkt försvenskning av tyska Minderwertigkeitskomplex. Det tyska uttrycket beror i sista hand på den s.k. individualpsykologiens upphovsman, Alfred Adler, som visserligea närmast talade om Minderwertigkeitsgefühl, mindervärdighetskänsla.

Detta är enligt Adlers definition en känsla av mindervärdighet (varför inte säga underlägsenhet?). Med det enkla ordet värdighet har uttrycket ingenting att göra. Det är nämligen en avledning av adjektivet mindervärdig, som vi lånade in från tyskan minst ett par decennier innan Adler framlade sin neuroslära.

Förleden minder- skvallrar tydligt om det tyska ursprunget; den ingår också i det f.ö. helt likformiga lånordet minderårig, som dock är ett par hundra år äldre i svenskan. I fråga om efterleden är mindervärdig av samma typ som adjektiven likvärdig, fullvärdig, fyrvärdig etc. Överensstämmelsen med det enkla ordet värdig är i alla dessa fall av enbart formell natur.

Från logisk-språklig synpunkt kan ingenting invändas mot mindervärdighetskomplex. Den kortare formens företräde ligger helt i dess större knapphet, precis som fallet är med de enligt samma princip bildade spänst, enfald och lättsinne i förhållande till spänstighet etc.

Om man nu – för att på nytt anknyta till det ovan sagda – bestämmer sig för formen plast så bör denna betraktas som en retrograd bildning till adjektivet plastisk. Tillsammans med detta låter den utan svårighet infoga sig i den tekniskt betonade serien bas basisk, kristall kristallisk, metall metallisk, mineral mineralisk, o.s.v. Och likaväl som man i tekniskt språk rör sig med olika slag av baser, kristaller och metaller, bör man kunna tala om olika arter av plaster.

Ur teknikerns synpunkt torde jämförelsen med metall ligga särskilt nära till hands. Varför inte låta detta ord bestämma nyskapelsens böjning även i övrigt? Det skulle då komma att heta: sing. Plast, best. plasten, plur. plaster, best. plasterna.

Annons
X
Annons
X

Ericssons bakelittelefon från 1947

Foto: Holger Ellgard Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X