Annons
X
Annons
X

Håkan Lindgren: Så blev mannen det otäcka könet

(uppdaterad)

SJÄLVHAT. När uppstod bilden av mannen som hjärtlös förbrytare och bärare av mänsklighetens alla dåliga egenskaper? För cirka 200 år sedan, svarar den tyske sociologen Christoph Kucklick – när moderniteten placerade allt den avskydde hos sig själv i mannen.

Conrad Veidt i filmen ”The man who laughs”, från 1928.
Conrad Veidt i filmen ”The man who laughs”, från 1928.

UNDER STRECKET

För en gångs skull behöver jag inte inleda med några exempel – vilken lättnad. Den föreställning som läsaren behöver vara bekant med för att den här artikeln ska fungera är nämligen så välkänd och så självklar att det inte behövs. Det lär vara bra att ifrågasätta sådana självklarheter. I så fall kan jag knappast tänka mig en större samtida självklarhet än den som Christoph Kucklick har tittat närmare på: föreställningen om den onde mannen.

Kucklick är en tysk sociolog och journalist som har frågat sig hur mannen blev det problematiska könet. När hände det? Med tanke på hur besatta vi är av att diskutera manligt och kvinnligt är det konstigt att hans bok Das unmoralische Geschlecht (Det omoraliska könet, 2008) inte har väckt någon uppmärksamhet. Kucklick har nämligen hittat något som, om han har rätt, gör att vi behöver skriva om de senaste 200 årens historia en aning.

Kanske tror någon att mannen blev ond någon gång på 60- eller 70-talet, men Kucklick är inte ute efter att kasta skuld på de senaste årtiondenas feminister. Vår föreställning om den onde mannen är betydligt äldre än så: han har spårat den till början av 1800-talet. Ända sedan dess har det moderna samhället haft problem med män, ett problem som enligt Kucklick inte har någon motsvarighet i historien. ”Det är inte kriminalitet och våld som hotar samhället, utan män”, menar den brittiske sociologen Anthony Giddens, för att nu ta ett exempel i alla fall.

Annons
X

De första som formulerade den nya manlighetskritiken var ”mästertänkare” som Fichte, von Humboldt, Kant och Hegel, skriver Kucklick, det vill säga personer som i efterhand kommit att framstå som ett intellektuellt patriarkat. Tillsammans med ett antal skribenter som Kucklick lyft fram ur glömskan byggde de på kort tid upp en konsensus om att mannen är mänsklighetens fiende. På lite väl kort tid för en skeptisk läsare – kan det verkligen gå så fort? 1750 säger sig Kucklick inte hitta några spår av detta manliga manshat; ett årtionde in på 1800-talet har det redan blivit normalt. Mannen var av naturen brutal, egoistisk, asocial, oförmögen att kommunicera, saknade känsloliv och var – naturligtvis – besatt av sex. Den bekanta frasen att alla män är våldtäktsmän var redan i svang för tvåhundra år sedan. ”Das unmoralische Geschlecht” är full av citat som kan förvåna en modern läsare. Här följer ett litet urval.

”Man kan vara övertygad om att världen sedan länge hade varit en människotom öken om den bara hade innehållit män. /…/ De skulle ofelbart alla ha mördat varandra inom kort. Världen vet inte hur mycket den i detta avseende har det andra könet att tacka för.” E H V Sprengel, ”Das andere Geschlecht, das bessere Geschlecht” (Det andra könet, det bättre könet, 1798).

Bara bland män, skriver Carl Friedrich Pockels i ”Der Mann” (1805), hittar man ”totalt själlösa människor”, ”barbarer och omänniskor”, ”tyranner”, ”känslokalla bödlar, dystra religionsanhängare, revolutionärer som predikar mord och förödelse”, ”fiender och mördare” som ”skulle kunna se mänskligheten gå under utan att fälla en tår”. Redan pojken är ond, enligt Pockels: ”han betraktar sina /…/ systrar som ett slags slavinnor, som bara finns till för att betjäna honom, han misshandlar dem och deras lekkamrater, han stiftar lagar för dem, han ställer dem så att säga inför domstol, han vet alltid bäst, han låter sig knappt röras till barmhärtighet av deras tårar när de har sårat den lille despoten”.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Mannen, berövad kvinnlig ledning, är inte bara rå och okultiverad, utan ett farligt djur i samhället”, enligt den skotske filosofen William Alexanders ”The history of women”, 1779.

    Manlighetens kris började inte under 1900-talet utan redan år 1800, skriver Kucklick: ”därmed förändras mer än ett årtal”. Vad berodde den på? Moderniteten. För Kucklick börjar moderniteten år 1800; en engelsman eller fransman hade kanske valt en annan startpunkt. Med ”modernitet” menar han ett samhälle av alltmer specialiserade yrken, ett samhälle som förlorat övertygelsen om att allt bärs av en bakomliggande mening, och kanske också ett samhälle som plötsligt fått syn på sig själv ur en desillusionerande, anti-metafysisk vinkel.

    Det som hände, säger Kucklick, var att moderniteten placerade allt den avskydde hos sig själv i mannen. Är samhället grymt och nyckfullt, drivet av ett egenintresse som struntar i alla konsekvenser? Sådan är mannen! Mannens ”karaktär” blev en bekväm förklaring till en social omvandling som var svår att få grepp om. Denna tankefigur blev i sin tur, skriver Kucklick, ”en av modernitetens djupaste stereotyper”. Den är fortfarande verksam: se Katrine Kielos bok ”Det enda könet” (2012), där ”den ekonomiske mannen” är en bekväm symbol för den krisande marknadsekonomin.

    Den man som ett sådant samhälle formade liknades redan 1805 (Pockels) vid en ”fabriksprodukt”. Affärslivet gjorde honom likgiltig för andra, och den framväxande byråkratin (det vill säga en övergång från ett samhälle byggt på personliga kontakter till ett samhälle baserat på ett opersonligt regelverk) gjorde honom själlös. Vi känner honom väl nu, mannen som bara kan prata jobb, men en gång var han ny, och Philipp Christian Reinhard beskrev honom 1797: kylig och själsligt uttorkad, oförmögen till konversation ”på grund av långtråkigheten i sina utläggningar, på grund av enformigheten i sina samtal”.

    Föreställningen att alla dåliga mänskliga egenskaper är manliga kallar Kucklick ”negativ andrologi”. Könsrollerna bytte plats: ännu 1750 bodde den ohämmade, omoraliska sexuella lusten i kvinnan, 50 år senare i mannen. Det betyder, antar jag, att fraserna om den omoraliska sexualiteten ligger färdiga och låter sig brukas lika bra för vilket syfte som helst.

    Mannen fick härbärgera modernitetens olösta konflikter med sig själv. Är det inte positivt att en tid står i konflikt med sig själv? Modernitetens ständiga sidospår av självkritik hör till dess mest sympatiska egenskaper. Men om det är positivt eller inte beror förstås på hur konflikten gestaltas. Genom att göra kön av modernismens inbyggda problematik har man garanterat att den blir omöjlig att lösa: samhället kan moralisera högljutt om ”männen” medan det fortsätter i samma hjulspår.

    Nå, men kvinnan, då? Vad hade de här herrarna att säga om henne? ”De förhållanden under vilka kvinnorna i ett land lever, markerar med största precision den exakta punkt på civilisationsskalan som folket i detta land har uppnått; skulle ett lands historia tiga om alla andra detaljer och bara avslöja hur kvinnorna behandlades, skulle vi därigenom kunna bilda oss en pålitlig uppfattning om dess grad av kultivering eller förtryck.” William Alexander, ”The history of women”, 1779.

    Kvinnan var ”den första slaven”, skrev den schweiziske upplysningsmannen Isaak Iselin 1768. ”Mannen, som är den starkare, underkuvar den svagare kvinnan, behandlar henne som sin egendom, känner inga skyldigheter och ingen aktning inför henne, men kräver däremot med tyrannisk hårdhet hennes lydnad, trohet och hjälp.”

    Filosofen Fichte, som i Tyskland kallats ”patriarkatets urfader”, ansåg att ogifta kvinnor var medborgare som borde ha samma rättigheter som män, inklusive rösträtt och rätten att föra sin egen talan i domstol. Med giftermålet övergick alla rättigheter till mannen – men bara kvinnan hade rätt att bestämma om äktenskap ska ingås eller upplösas, eftersom äktenskap, enligt Fichte, bara borde ingås av kärlek, och bara kvinnan var förmögen att älska. I mannen ”finns ursprungligen ingen kärlek, bara könsdrift”, ansåg han.

    ”När det gäller konsten att bruka förnuftet verkar kvinnan alltid ha visat vägen”, skrev von Hippel, en vän till Kant, 1793. Mannen måste bryta med sitt kön och närma sig det kvinnliga för att bli människa, ansåg von Humboldt. Historikern Christoph Meiners, 1788: kvinnornas ”hela jordiska tillvaro utgör en sammanhängande kedja av umbäranden och förnedringar, bemött med en stilla fördragsamhet som verkar överskrida den mänskliga förmågans gränser; flickornas, kvinnornas och änkornas tillvaro har varit en tillvaro av allt djupare slaveri och elände”.

    Mängder av författare (som själva inte sällan var ogifta, noterar Kucklick) förklarar att det är hustrun som gör mannen arbetsam, förnuftig och god. Genom kvinnan lär sig mannen ”ödmjukhet, tolerans och tillmötesgående”, skriver Pockels, hans ”härsklystnad” förvandlas till ”lydnad och eftergivenhet”. Och i en märkligt träffande bild beskriver Pockels förälskelsen som en hjärttransplantation: när mannen ”blir besegrad betraktar han sig själv som segrare, och byter, enligt sin egen uppfattning, ut sitt hjärta mot ett oändligt överlägset hjärta”. Nämligen hennes.

    Mannen blir mänsklig först när ett kvinnligt hjärta placeras i honom. Det är en bild som innehåller en hel del nedvärdering av mannen. Ingenting i hans hjärta är det minsta värdefullt; han har ingenting att lära henne. Hans kropp är en maskin som behöver ett kvinnligt hjärta för att fungera – annars är det risk att maskinen blir en mördarrobot.

    Hur värdelös och förnedrad måste man inte göra mannen innan han går med på en sådan operation, och rentav längtar efter den? Kucklick citerar en far som skriver att han uppfostrar sin son att hedra modern och systrarna. Det är männen som är ansvariga för allt elände i världen, får sonen veta. Det är ett litet citat som får mig att misstänka en dold förhistoria. Har man inte med våld piskat pojkens egen känslighet ur honom för att sedan, med samma stränga uppfostrarmetoder, tvinga honom att beundra den hos modern och systrarna?

    Män som bara umgås med män förstärker sina sämsta sidor, skriver den ene författaren efter den andre. Jaha, men varför var det då så svårt för män och kvinnor att umgås otvunget under den här tiden? Det svarar inte Kucklick på. Det fanns dock en räddning om kvinnor inte var tillgängliga. Män som bara umgås med män bör dricka alkohol, skriver Pockels. Alkohol är bra, för den gör mannen mer lik kvinnan. Han blir känslosam, social, han börjar äntligen prata, han kanske till och med släpper ifrån sig en tår. Föreningsliv är bra av samma skäl. 1800-talets alla enkönade klubbar och sällskap framstår i ett nytt ljus om man betraktar dem på det sättet: de var inte till för att stänga kvinnor ute, utan för att utgöra ett undantag, ett livsviktigt komplement till det själsdödande arbetslivet.

    Vi tycker fortfarande inte att mannen har något hjärta – men var ska hans hjärta komma från nu? Knappast från kvinnan. Jag kan inte tänka mig att påståendet att kvinnans uppgift är att stå till tjänst med en hjärttransplantation skulle tas särskilt väl upp i dag.

    Hur trovärdig är Kucklick om han är ensam med den här storyn? Trots allt som skrivits om 1800-talet skulle vi alltså totalt ha missförstått dess syn på män och kvinnor? Och hur passar Kucklicks påståenden ihop med den tendens som ser ut att vara mest karaktäristisk för vår tid, nämligen patriarkatets återkomst? Det ska vi titta närmare på i morgondagens understreckare.

    Håkan Lindgren
    är frilansskribent.

    Annons
    Annons
    X

    Conrad Veidt i filmen ”The man who laughs”, från 1928.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X