Annons
X
Annons
X

Bo Franzén: Så blev euron ett hot mot Europa

Snart 20 år efter införandet av euron står det klart att den gemensamma valutan medför ­uppenbara risker för välfärden i deltagarländerna. I sin nya bok varnar den amerikanske Nobelpristagaren Joseph Stiglitz för följderna om inte EU snart hittar en mer hållbar lösning på sin ekonomiska politik.

50-eurosedel under lupp.
50-eurosedel under lupp. Foto: IBL

EU fyller 60, men brexit utgör förstås ett bittert smolk i den glädjebägaren. Annat som lägger sordin på festligheterna är Ukraina, vågor av flyktingar, terrorhot och globala framgångar för den nationalistiska högerpopulismen, som till och med intagit Vita huset.

Till grava bekymmer som dessa har EU också att tackla de som hör ihop med den gemensamma valutan, euron. Den krisen har legat och pyrt i tio år, för att av och till blossa upp på ett hotfullt sätt. Att till exempel Grekland dragit på sig ohållbara obalanser stod klart redan före hösten 2008. Men att ta itu med dem sköts på framtiden beroende på det då akuta hotet om en global finansiell härdsmälta, den värsta faran sedan börskraschen på Wall Street 1929. Den jämförelsen vill inte säga lite, för paniken 1929 blev startskottet på 30-talets globala våg av företagskrascher och massarbetslöshet. Den stora depressionen ledde till ett antal historiska regimskiften i slutet av 1932, exempelvis i USA, Sverige och Tyskland. Franklin D Roosevelt och Per-Albin Hansson blev räddande hjältar, men för Tyskland är det väl svårt att ens i sin mörkaste fantasi föreställa sig ett värre utfall än Adolf Hitler?

Det var därför 2008–09 centralt att inte upprepa 1929 års katastrofala politiska misstag av idel åtstramningar. Det lyckades man någorlunda med, men till priset av ofantlig upplåning världen över. Det rör sig om krediter för tusentals miljarder som i sin magnitud trotsar åtminstone undertecknads fattningsförmåga. Men ovanpå det vill amerikanen Joseph E Stiglitz nu rikta en allvarlig ­varning till oss om de lömska farorna med Europas ­gemensamma valuta, euron. Stiglitz är Nobelpristagare i ekonomi, före detta rådgivare åt många regeringar ­inklusive president Clinton samt tidigare chefsekonom för Världsbanken med mycket mera. Han är också känd för sin forskning kring ojämlikhet och för sina återkommande invändningar mot nyliberal blind tro på att marknadskrafterna löser precis vilka problem som helst.

Annons
X

Stiglitz bok ”Euro. Hur en gemensam valuta hotar ­Europas framtid” (övers: Margareta Eklöf; Atlantis) är en berättande och resonerande framställning, pedagogisk och utan störande sifferexercis, men med det seriösa budskapet att det är hög tid för Europa att ta tag i problemen kring euron innan något ännu värre händer. Det bör läggas till att författaren är varm vän av EU och till fullo delar eurovisionärernas tre huvudmål: ekonomisk integration, tillväxt och fred. Tyvärr har dock resultaten av den gemensamma valutan gått i motsatt riktning.

Stiglitz konstaterar att i euron är ekonomi och politik oupplösligt förbundna och att den utgör en unik konstruktion. Ingenstans i historien hittar vi något exempel på att så många länder gått samman i ett gemensamt ­valutaområde. Kanske en parallell kan dras till den internationella guldmyntfoten som inrättades efter fransk-tyska kriget 1870–71. Till den anslöt sig en myntunion bestående av Sverige, Danmark och Norge, vilket förklarar varför vi än idag håller oss med krona i dessa tre länder. Fram till första världskrigets utbrott var inte bara alla kronor likvärdiga, utan de kunde lösas in i en fast mängd guld i valfri skandinavisk riksbank.

Det är omstritt hur ekonomiskt bra guldmyntfoten egentligen fungerade. Stiglitz påpekar med rätta att mängden guld var så begränsad att denna brist nästan med automatik ledde till förödande prisfall vilka kraftigt förvärrade 30-talets depression. De som då längst höll fast vid guldet – som USA och Tyskland – drabbades värst. De länder som däremot tidigt släppte valutans koppling till guldet, såsom Storbritannien och Sverige, slapp lindrigare undan, om än massarbetslöshet även där ristade in sig i folkminnet som ett trauma.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Joseph Stiglitz. Foto: Thierry Monasse/IBL

    Euron infördes 1999 och var kalkerad på den amerikans­ka dollarn. EU och USA är i runda slängar lika stora sett till BNP, men där slutar likheterna. Visst föreligger det ­betydande skillnader mellan USA:s 50 delstater, men det gemensamma språket och kulturen gör hög rörlighet till ett särskilt amerikanskt kännetecken. I USA flyttar således arbetskraft och företag i en omfattning som Europa aldrig kommer att kunna matcha. I USA utjämnas dessutom regionala skillnader över statsbudgeten i en helt annan utsträckning än i Europa. Så är också USA:s budget tjugo gånger större än EU:s.

    Stiglitz medger att euron fascinerar som historiskt oprövat experiment, men att den blev ­felkonstruerad från början. Detta eftersom den politiska integration som måste föregå ett så vidsträckt ekonomiskt projekt var alldeles för kort gången. Han kritiserar också det demokratiska underskott han urskiljer i åtskilliga inrättningar, såsom att Europeiska centralbanken (ECB) bara har till uppgift att bekämpa inflation, inte att också se till effekter på sysselsättningen. Kollegan Federal Reserve (Fed) på andra sidan Atlanten har faktiskt i uppgift att också bekämpa arbetslösheten, parallellt med att hålla inflationen i schack. Flerstädes konstateras att arbetslösheten i USA är klart lägre än i det tröga Eurolandet med områden med långvarig tvåsiffrig arbetslöshet.

    Kritiken är också hård mot organ som hanterat eurons kris. Det gäller inte minst trojkan ECB, EU-kommissionen och Internationella valutafonden (IMF) – den sistnämnda en internationell bank som ska bistå länder i finansiell nöd. Särskilt illa har dessa organ betett sig ifråga om sociala hänsyn, något som Stiglitz menar hade varit möjligt att visa till exempel grekerna, för att därmed kunna skapa en större folklig koncensus kring nödvändiga reformer. Flera andra program som man prackat på Grekland ­dömer han ut som irrelevanta, såsom krav på privatiseringar av väl fungerande monopol – åtgärder som mer bottnar i fyrkantig marknadsfundamentalism än i vetenskaplig evidens.

    Det är således, enligt denna bok, inte mycket som är bra med euron eller med krishanteringen kring den. Inte ­heller visas någon förståelse för åsikten att risken för statsbankrutt minskat med euron; i stället hävdas att den väsentligt ökat riskerna för att hela stater i Europa ska gå omkull. Stiglitz tillstår dock att den gemensamma valutan vilar på en mer demokratisk grund än många så kallade frihandelsavtal, vilka helt enkelt är skräddarsydda för ­företagens behov, utan tanke på löntagarna eller de ibland förödande sociala kostnader som följer med dem med myriader av nedlagda fabriker i olika rostbälten världen över. Också de nyligen framförhandlade handelsavtalen för de enorma varuflödena över Atlanten och Stilla havet – TTIP respektive TPP – får underkänt av liknande skäl. Idag synes det onekligen ironiskt att dessa två fördrag visserligen förpassats till papperskorgen, men inte av vänsterregimer som den svenska (som varit för dessa traktater) utan av högerpopulisten Trump.

    Så långt hur en allvarlig europeisk sjuka notoriskt felbehandlats. Men vad består då boten i? Vad kan EU göra för att komma ur sin farliga stagnation? Stiglitz skissar utförligt på ett ­antal alternativ för en väg framåt mot bättre tillväxt och lägre arbetslöshet. En första möjlighet vore att helt enkelt upplösa valutaunionen och återgå till nationella valutor. Sverige är i det scenariot den stora förebilden, landet utanför som via sin rörliga kronkurs är bäst i klassen i EU. Ett andra scenario vore att erkänna de betydande skillnaderna mellan södra och norra Europa och klyva den gemensamma valutan i en nord- respektive sydeuro. Ett tredje förslag – praktiskt möjligt tack vare den nya tekniken – är att skapa en mer flexibel valuta. Med den sitter varje land med sin nationella euro, men dessa är strikt hopkopplade med en digital gemensam euro. Det är en vision av ett system som medger såväl transparens för medborgarna som en myndigheternas verkliga tillsyn av Europas väldiga kapitalflöden.

    Detta tredje uppslag, och många andra idéer i boken, för onekligen tanken till det engelska universalgeniet John Maynard Keynes som redan på 1920-talet varnade för många av de samtida systemfel vilka föregick den ­stora depressionen. Bland mycket annat var Keynes en av arkitekterna bakom det internationella system för reglerade valutakurser som med framgång infördes efter ­andra världskriget. Det går idag under namnet Bretton Woods och synes, milt uttryckt, inte olikt Stiglitz förslag om en övergång till en flexibel euro. Tvärs igenom denna bok går Stiglitz i sin store föregångares fotspår. Inte minst verkar han dela Keynes grundmurade tro på att vetenskap och förnuft via staten, eller till och med via överstatliga organ, kan styra och stabilisera marknader på ett opartiskt långsiktigt sätt. Det gäller inte minst kontrollen över den instabila finanssektorn, så präglad av kortsynthet inte sällan gränsandes till ren och skär hysteri.

    Det här är en djärv och tänkvärd bok om ett svårt ämne i en svår tid. Frågan är då om författaren har rätt i sin pessimism eller inte. I den europeiska ekonomin spelar Tyskland i bakgrunden en ödesdiger huvudroll, ett land vars politik i eurons tillkomst och krishantering genomgående får underkänt. Stiglitz för till och med fram den chockerande tanken att det bästa för Europa vore om Tyskland helt enkelt lämnade EU. Det realistiska i detta kan förstås diskuteras, liksom vad gott som skulle komma av även ett tyskt uttåg ur EU. Brexit avhandlas i ett fylligt efterord och man kan frukta att den skilsmässan de kommande två åren riskerar att ta i anspråk lejonpartens av unionens politiska ork och resurser.

    Europa har som sagt en räcka av olika problem att ­hantera. Det gör det frestande att även i fortsättningen likt strutsen sticka huvudet i sanden inför åsynen av den ­envisa lågkonjunktur som plågat EU:s gemensamma valutaområde i snart två decennier. Särskilt olycklig framstår denna passivitet om man betänker att den tröga ekonomin säkert utgör en viktig faktor bakom andra hot som brer ut sig, såsom ­faktaresistens och xenofobi. Keynes demonstrerade på sin tid hur oförvägna idéer faktiskt kunde reformera ­ekonomiska institutioner till det bättre.

    Om Stiglitz som reformator kommer att röna liknande framgångar som lärofadern återstår att se. Innan årets franska och tyska val har stökats över, är det dock osannolikt att särskilt mycket av initiativ i den vägen kommer att tas, tyvärr.

    Annons

    50-eurosedel under lupp.

    Foto: IBL Bild 1 av 2

    Joseph Stiglitz.

    Foto: Thierry Monasse/IBL Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X