Annons

Hillevi Norburg:Så blev doften en diskret del av identitetsbygget

Jenny Lantz har skrivit ”Expedition parfym. Näsor, noter & nischdofter” (Norstedts).
Jenny Lantz har skrivit ”Expedition parfym. Näsor, noter & nischdofter” (Norstedts). Foto: Kajsa Göransson

Bloggare, små nischmärken och specialiserade butiker har de senaste 20 åren ritat om doftkartan. I sin bok ”Expedition parfym” beskriver Jenny Lantz en marknad som har blivit mer fragmentiserad men också rikare, där parfymören har fått status som auteur.

Under strecket
Publicerad

Parfymören har blivit auteur. Frédéric Malle fotograferad 2008.

Foto: Steve Double/TT

Den moderna parfymens historia börjar 1882 med Paul Parquets ”Fougère Royale” för parfymhuset Houbigant. Den var revolutionerande eftersom den kombinerade syntetiskt framställd kumarin med lavendel, tränoter och bergamott. Tidigare hade parfymer kretsat kring en not som försökte efterlikna en naturligt förekommande doft, exempelvis en viss blomma. Nu blev de mer abstrakta, de blev en komposition. Det betyder inte att människan inte har  klätt sig och sin omgivning i vällukt dessförinnan – tvärtom. Just som antikens vita marmor ursprungligen var målad i bjärta färger kan vi föreställa oss ett översvallande, utmattande doftlandskap. I såväl Kleopatras Egypten som i kejsarnas Rom härskar parfymen. I bankettsalarna pyr doftfaten, badens ångor är tunga av blommor och örter, över gatorna hänger rökelse från templen tung. Tyger och hår doftsätts, likaså slavar, hästar, hus. 

Den egyptiska drottningen själv parfymerar sig med cyprinum, baserat på henna, och när hon låter sitt skepp sätta kurs mot Marcus Antonius för att förföra honom är seglen indränkta i parfym. För antikens människor är de rökelseångorna en länk mellan det jordiska och det himmelska, ett sätt att kommunicera med gudarna och det hinsides.

Annons
Annons
Annons