Annons

Ingmarie Froman:Så blev burkinin ett oanständigt plagg

Den neutralitet i religionsfrågor som lagstadgades i Frankrike 1905 handlade om att skydda individens frihet gentemot staten. När ”laïcité” nu åter blivit ett slagord är det i stället individen som avkrävs denna neutralitet, konstaterar Jean Baubérot i boken ”La laïcité falsifiée”.

Under strecket
Publicerad

Under sommaren införde ett trettiotal franska kommuner ett förbud mot att bära burkini på stränderna.

Foto: AP Bild 1 av 1

Under sommaren införde ett trettiotal franska kommuner ett förbud mot att bära burkini på stränderna.

Foto: AP Bild 1 av 1
Under sommaren införde ett trettiotal franska kommuner ett förbud mot att bära burkini på stränderna.
Under sommaren införde ett trettiotal franska kommuner ett förbud mot att bära burkini på stränderna. Foto: AP

När kyrkan hade skilts från staten i Frankrike 1905 krävde några av kyrkans mest radikala kritiker att de katolska prästerna skulle förbjudas att bära fotsida kaftaner offentligt. Kyrkan hade ju tvingats på reträtt och nu gällde religiös neutralitet – laïcité. Därför borde också kyrkans män berövas rätten att öppet visa sig på gator och torg i sina prästdräkter.

Men från Aristide Briand fick de kalla handen. Briand var en av de politiker som till sist lyckades tråckla ihop skilsmässokompromissen efter många års uppslitande strider som bland annat inneburit avbrutna relationer med Vatikanen och förbud för klosterordnar att verka i Frankrike. Han svarade kritikerna att staten inte alls skulle lägga sig i frågan. Vem som helst fick hädanefter promenera omkring i långa rockar, ”till och med präster”.

Annons
Annons

Borgmästarna i de franska badorter som under sommaren infört burkiniförbud har alltså haft föregångare lika nitiska som de själva. Frågan är förstås om man över huvud taget kan kalla burkinin för ett religiöst plagg, men i kommunernas beslut att förbjuda den kroppstäckande dräkten åberopas i alla fall laïcité. Den som bär en sådan baddräkt respekterar inte laïcité, enligt formuleringen i de kommunala förbuden.

Viljan att se laïcité som ett instrument främst för förbud och begränsning av den enskilda individens frihet är alltså gemensam för de antiklerikala radikalerna från 1900-talets början och dagens borgmästare. Men mellan dem finns en avgörande skillnad: medan de som ville förbjuda kaftaner tillhörde den politiska vänstern, kommer de som vill förbjuda kvinnor i sjal och långärmat på stranden framför allt från höger. Från att ha varit en ideologisk grundbult för fransk vänster har laïcité idag blivit ett vägledande begrepp för fransk höger. Under den resan har begreppet delvis fått en annan betydelse.

Den ideologiska förflyttningen konstateras och diskuteras av Jean Baubérot i boken ”La laïcité falsifiée” (Förfalskad laïcité; La Découverte/Poche) från 2012. Baubérot är den stora franska auktoriteten när det gäller det inte alltid glasklara begreppet ­laïcité. Han har författat flera böcker om frågan, uppbar under många år en professur i ämnet vid Ecole Pratique des Hautes Etudes, och har flitigt förekommit i franska medier under de senaste veckornas rapportering om burkiniförbuden.

Laïcité är en konstruktion med syftet att hålla ­religionen – som i början av förra sekelskiftet var liktydigt med katolska kyrkan – borta från den politiska makten. Det innebär att Frankrike är en repub­lik där kyrka och stat är åtskilda, där staten är religiöst neutral och varken gynnar eller finansierar någon religion. Inte heller avlönar den personal i religiösa samfund. De anställda i offentlig förvaltning får heller inte bära religiösa symboler på arbetsplatsen – varken tågvärden på statliga SNCF, sekreteraren i kommunhuset, polisen eller över­läkaren på ett statligt sjukhus kan bära kors, kippa eller hijab i tjänsten.

Annons
Annons

Man ska dock inte sätta likhetstecken mellan ­laïcité och sekularisering, hävdar Jean Baubérot. Den skillnaden är kanske inte så lätt att förstå, vare sig för världen utanför Frankrike eller för fransmännen själva. Men massprotesterna häromåret mot lagen om samkönade äktenskap är en god illustration till Baubérots påpekande. Regeringen i ett land som sedan mer än ett sekel inte har någon statskyrka eller officiell religion lade fram ett förslag som ytterst bara berör de två personer av samma kön som vill gifta sig. Logiskt sett borde detta uppfattas som en komplettering av den registrering i kommunhuset som en giltig fransk vigsel utgör. Men regeringens förslag fick hundratusentals att ge sig ut i protestdemonstrationer under flera månader. Om Frankrike vore ett sekulariserat samhälle skulle förslaget knappast ha väckt sådan ilska.

Jean Baubérot korrigerar också en annan vanlig missuppfattning: att skilsmässan kyrka–stat 1905 förvandlade religionen till en privat fråga. Påståendet bygger på en feltolkning – omedveten eller ­avsiktlig – skriver Baubérot. Från och med 1905 ­gäller samvetsfrihet, som innebär att den enskilda individen fritt får välja att tro eller inte tro, utan tvång från statens sida. På så sätt är alltså en persons religiösa övertygelse en privat angelägenhet. Men samtidigt garanterar staten religionsfriheten, och det var därför Aristide Briand avvisade kraven på offentligt kaftanförbud. Även katoliker hade, ­efter 1905, rätt att utöva sin religion utan statlig ­inblandning.

Annons
Annons

Jean Baubérot oroas av att laïcité idag används för att inskränka individens rättigheter. För honom står lagen från 1905 tvärtom för motsatsen: en milstolpe i kampen för starkare skydd av den individuella friheten. Lagen avslutar en unik rad liberala reformer under tredje republiken som alla kom att forma det Frankrike som finns idag. Reform­arbetet inleddes på 1880-talet med bland annat nya lagar om pressfrihet, föreningsfrihet och framför allt den allmänna folkskolan 1882, som blev en kompromiss mellan republiken och kyrkan: skolan gjordes konfessionslös, men barnen fick som kompensation ­ledigt en dag i veckan för att ägna sig åt religionen.

Kompromissen om skolan pekar fram mot den anda som, trots allt, slutligen kom att prägla lagen 1905. Den utgången var inte given på förhand, ­menar Jean Baubérot. Striden om vilken innebörd skilsmässan mellan stat och kyrka borde få stod mellan liberaler och ”gallikaner”, som lutade åt en mer auktoritär tolkning av laïcité och som inte var beredda att helt ge upp statens makt över Frank­rikes religiösa liv.

Gallikanismen är en ständig frestelse för franska politiker, och det faktum att det är inrikesministeriet – polisministeriet – som i regeringen ansvarar för kontakter med religionen och dess olika före­trädare visar att de liberala krafterna bakom 1905 års lag inte helt kunde knäcka gallikanernas inflytande. Baubérot anser att relationerna med samfunden borde skötas av justitieministeriet som har hand om rättighetsfrågor.

Det är förmodligen ett önsketänkande i dagens politiska klimat, där de gallikanska reflexerna styr många politikers reaktioner. Den senaste upplagan av ”La laïcité falsifiée” publicerades 2014, alltså före de islamistiska terrordåden i Paris och långt före dådet i Nice i juli. Det finns därför inga kommen­tarer i boken till de senaste årens terrorvåg. Men högerns övertagande av begreppet laïcité började långt tidigare och ska inte ses som enbart en reaktion mot en serie attentat som kostat över 200 människor livet.

Annons
Annons

Enligt Baubérot är det två personer som svarar för förskjutningen. I första hand Marine Le Pen, som genom att beskriva sig själv som den främsta försvararen av laïcité lyckades manövrera ut sin närmaste rival i kampen om att ta över ledningen för Nationella fronten. Hon stal ogenerat ett ­uttryck som historiskt sett alltid ingått i vänsterns retorik. För den djärvheten har hon rikligen belönats. Många fransmän utanför Nationella fronten ser henne som en konsekvent och orädd försvarare av laïcité. Beröm har kommit från oväntat håll: författaren och debattören Elisabeth Badinter – känd vänsterprofil ur en äldre generation – har till och med sagt att Marine Le Pen är den enda franska ­politiker som idag törs ta strid för laïcité.

Den andra politiker som tagit över begreppet är förre presidenten Nicolas Sarkozy. Under hela sin presidentperiod försökte Sarkozy inskränka fri- och rättigheter, skriver Baubérot, som knappt kan tygla sin avsmak för expresidentens politik. Han framhåller som exempel förbudet mot att bära ­heltäckande slöja offentligt. Den dåvarande rege­ringens förslag fick ett kyligt mottagande av en­skilda experter och institutioner. Conseil d’Etat – Frankrikes högsta förvaltningsdomstol – uttalade sig till exempel mot ett niqabförbud. Nicolas Sarkozy och regeringen valde att inte lyssna på kritiken, utan drev igenom förbudet.

Enligt Jean Baubérot tar sig såväl Marine Le Pen som Nicolas Sarkozy stora friheter i sin tolkning av laïcité och lagen från 1905. De representerar en ­auktoritär – gallikansk – syn på religion som går på tvärs mot både lagens anda och dess bokstav, menar han. Nu, liksom då, är det neutraliteten som spökar. För både Le Pen och Sarkozy är det individen som bör vara neutral och helst inte visa upp sin religion offentligt, medan stat och kommun kan resa hinder och dra gränser för religionsfriheten. Även ta sig rätten att definiera en religion, till exempel vad en religiös klädedräkt är. Och laïcité i denna tappning vänds idag framför allt mot islam, konstaterar Baubérot.

Annons
Annons

Den fråga man ställer sig under läsningen av ”La laïcité falsifiée” är varför den franska vänstern lät sig brandskattas på det sätt som målas upp. Varför kunde ett så fundamentalt begrepp som laïcité tas över av politiska motståndare? Där ger Baubérot inga svar. Premiärminister Manuel Valls uttrycker sig i skarpa ordalag om islam och muslimer, betydligt mer oförsonligt än president François Hollande. Valls har också gett sitt stöd till de borgmästare som infört burkiniförbud, ett stöd han upprepat även efter beskedet från Conseil d’Etat som i förra veckan förklarade att förbudet strider mot den i lag skyddade samvetsfriheten. Intrycket är att Valls mest försöker hålla jämna steg med oppositionens hökar inför nästa års presidentval. En fråga som han har lovat att ta itu med handlar om finansieringen av religiösa samfund. Flera moskéer i Frankrike har byggts med ekonomiskt stöd utifrån. 1905 års lag, som inte tillåter den franska staten att finansiera religiösa samfund, har alltså underlättat för muslimska länder att bekosta moskébyggen i Frankrike. En historisk ironi som 1900-talets förkämpar för skilsmässa mellan stat och kyrka knappast kunde ha föreställt sig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons