Annons

Carl Otto Werkelid:Så blev Akademien en modern institution

Många av de anklagelser som under det senaste året har riktats mot Svenska Akademien har präglats av en närmast arrogant okunskap. Den nya studien ”Svenska Akademiens modernisering 1913–77” ger perspektiv inte minst på idag vanliga fördomar om institutionens otidsenlighet.

Publicerad
Karl Ragnar Gierow, ständig sekreterare 1964–77, tillkännager att Michail Sjolochov får 1965 års Nobelpris i litteratur.
Karl Ragnar Gierow, ständig sekreterare 1964–77, tillkännager att Michail Sjolochov får 1965 års Nobelpris i litteratur. Foto: Gösta Wirén/IBL

Svenska Akademien är sig inte lik och det har den aldrig varit. Under det gångna året har den blivit – och än mer framstått som – i högre grad olik sig än tidigare, men somligt finns att ­känna igen; dess 232-åriga historia saknar inte inslag av strid och skandal. En ny bok ger påminnelser om sådant, en volym som förmedlar kunskap och orientering som kan bli en välbehövlig motvikt till den dominerande rapporteringen om Akademiens sena händelseutveckling. På sina håll har medier, och inte bara medier, förfallit till en kampanjliknande ensidighet och uppvisat generande okunskap i snabba domslut över människor och verksamhet. Kommer Kristina Lugn att beröra sådant i sitt direktörstal vid högtidssammankomsten i kväll när en svårt sargad akademi sammanträder, en rest-akademi som genom inval av tre nya ledamöter försöker konsolidera sin framtid och sitt anseende? 

Karl Ragnar Gierow, ständig sekreterare 1964–77, tillkännager att Michail Sjolochov får 1965 års Nobelpris i litteratur.

Foto: Gösta Wirén/IBL Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons