Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Voltfestivalen 2013 Rytmer som borrar sig in i kroppen

Voltfestivalen 2013

Genre
Konsert

Uppsala konsert & kongress.

Femårsjubilerande Voltfestivalen i Uppsala firar genom att skickligt balansera mellan den elektroniska musikens extremer, den drivna dansmusiken och det abstrakta ljudskapandet. Att servera båda delarna istället för att röra sig mot en diffus mittfåra är ett lyckat koncept, såväl musikaliskt som publikmässigt. För det är en vältalig publik som får ta del av det allra senaste. Att ta dit artister som Raime, Kyoka och Shackleton är vågat. De må vara hur uppskrivna som helst på de ”rätta” ställena, men några publikmagneter är de inte – än.

Den Londonbaserade duon Raime är lika mäktig som märklig. Mörkt suggestiva stråkar möter smärtsamt tydliga rytmer i något som närmast kan liknas vid en mässa av doom-electronica. Effektivt påvisar duon den mänskliga bräckligheten med musik och projicerade bilder. Mörkret omsluter och Raime visar ingen som helst väg ut. Tvärtom handlar musiken ofta om oföränderliga tillstånd, trots sin mycket fysiska närvaro.

Japanska Kyoka är svårare att definiera. Om än hon har släppt skiva på tyska Raster-Noton handlar det inte om det knivskarpa soundet bolaget blivit känt för. Snarare finns det en flyktighet i musiken, en experimentalism som både arbetar med det aviga och det rituella. Det senare i exempelvis den avslutande hypnotiskt upprepade rytmen.

Annons
X

Att fokusera på rytmen är intressant. För många är sinnebilden av elektronisk musik just den pumpande rytmen. Britten Shackleton blandar djupa basgångar med marimba, träblock och congas och placerar sig med tillhörande orgelsound någonstans mellan karibisk dansmusik, techno och upprepad minimalism à la Terry Riley. Både oväntat och lyckat av denne dubstep-föregångare. Amerikanska Holly Herndon å sin sida skalar ofta av musiken till rytmiska figurer som hon sedan loopar sin ordlösa röst över. Motoriskt och dansant när hon inte dyker ner i abstrakt bubbel. Riktigt tungt blir det när finske Mika Vainio spelar sin blandning av noise och djupa beats. Här borrar sig rytmerna, eller pulserna, effektivt in i kroppen medan Vainio förvränger gitarrens klanger till mullrande och vibrerande oigenkännlighet.

Det mest namnkunniga bandet är tveklöst Model 500 med Juan Atkins i spetsen. I början av 1980-talet var han en av dem som i Detroit grundade technon, denna musikstil som av Atkins kollega Derrick May beskrevs som ”om George Clinton och Kraftwerk sitter fast i en hiss”. Med sig till Uppsala har Atkins Mike Banks, DJ Skurge och Mark Taylor. Det blir lite för mycket ”clap your hands!” och gospelinfluenser för att det ska bli intressant. Däremellan finns dock några stunder av avskalad sequencerdriven techno. Och visst är det dansant.

Uppmärksammade för sitt tydliga könsperspektiv visar Voltfestivalen att det går att jämna ut könsskillnaderna – framför allt bland alla de dj:s som också spelar på festivalen – till och med inom en så manlig genre som elektronisk musik. Kanske något för andra att ta efter?

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X