Annons

Mats Burström:Ryssland söker ännu sina stupade

Kring Sankt Petersburg ligger ännu kvarlevorna efter tusentals soldater som stupade under andra världskriget. Att söka efter dessa engagerar många frivilliga som vill ge en annan bild av kriget än den officiella.

Publicerad
Hjälmar från stupade soldater kring en grav från andra världskriget vid byn Semjonovskoje väster om Moskva.
Hjälmar från stupade soldater kring en grav från andra världskriget vid byn Semjonovskoje väster om Moskva. Foto: AP PHOTO/IVAN SEKRETAREV

Den 9 maj är dagen då segern i det ”stora fosterländska kriget” högtidlighålls i Ryssland. I år är det 68 år sedan det nazistiska Tyskland kapitulerade för de allierade och de med egna minnen från kriget blir obevekligen allt färre, inte minst i Ryssland där medellivslängden enligt Världsbanken är 69 år. Segerdagen är allmän helgdag i Ryssland och har liksom i det forna Sovjetunionen en hög officiell status. President Putin har till och med fastslagit att ”för vårt land har den 9 maj varit och kommer alltid att förbli ett heligt datum”. Dagen är inte bara en minneshögtid över kriget och krigets offer utan även en glädjehögtid då man firar segern. Efter några års avbrott efter Sovjetunionens fall firas nu återigen segerdagen med en stor militärparad på Röda torget i Moskva.

Bakgrunden till segerdagens särställning är givetvis de enorma uppoffringar Sovjetunionen gjorde under kriget och den oerhörda förlusten av människoliv. Man räknar med totalt omkring 27 miljoner döda men uppskattningarna av antalet offer varierar med flera miljoner, vilket vittnar om hur ofattbart stora förlusterna var. Den officiella, förmodligen alltför låga, siffran på militära förluster är 8,7 miljoner.

Fortfarande ligger hursomhelst flera miljoner stupade soldater kvar på slagfält runtom i det som en gång var Sovjetunionen. De ligger antingen kvar på den plats där de föll eller i enkla så kallade sanitära gravar. För att hitta, begrava och om möjligt identifiera dessa soldater finns det i Ryssland en landsomfattande sökrörelse med omkring 40 000 medlemmar. De har sedan starten 1988 hittat kvarlevorna efter fler än 450 000 soldater.

Annons

Socialantropologen
Johanna Dahlin vid Linköpings universitet har för sin doktorsavhandling
Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven under ett par års tid följt ett av dessa så kallade sökförband. Avhandlingens titel är hämtad från en formulering som brukar tillskrivas den legendariska ryske fältmarskalken Aleksandr Suvorov (1729–1800). Formuleringen uttrycker en hederskodex rörande de levandes plikt mot de döda, alla stupade soldater ska begravas; en kodex som såväl sovjetiska som ryska myndigheter har misslyckats att leva upp till.

Det var först under Gorbatjovs glasnost under andra hälften av 80-talet som den sovjetiska ledningen över huvud taget medgav att alla stupade inte var begravda. Detta faktum hade tidigare retuscherats bort från historieskrivningen på samma sätt som tidigare hjältar avlägsnats från foton. Det officiella medgivandet blev startskottet för sökrörelsen.

Dahlin har som deltagande observatör följt sökförbandet Ingrija som arbetar ideellt och består av ett 30-tal medlemmar mellan 17 och 40 år, de flesta är män i 20-årsåldern och är tidigare eller nuvarande studenter vid Sankt Petersburgs statsuniversitet. Gruppens ledare är docent i historia och benämns kommendör. Sökrörelsen är civil men det är påfallande i vilken stor utsträckning de använder sig av militär terminologi och klädsel. Ingrija bedriver sitt sökande efter stupade soldater i skogarna och myrarna öster om Sankt Petersburg. Arbetet är i huvudsak förlagt till tre årliga så kallade minnesvakter då man under två veckors tid söker i fält. Uppgiften är att hitta kvarlevor efter stupade soldater, försöka identifiera dessa, och att slutligen begrava dem.

Striderna kring det belägrade Leningrad pågick under nästan tre år och förlusterna i människoliv var enorma på båda sidor. Störst var förlusterna på den sovjetiska sidan, där var de militära förlusterna i genomsnitt tre gånger högre än de tyska. Den sovjetiska ledningen gjorde stora ansträngningar för att dölja förlusternas omfattning. Ett sätt var att inte rapportera fallna soldater som stupade utan som saknade i strid. Detta kunde på sätt och vis, åtminstone för de anhöriga, vara ett öde värre än döden.

Om någon var saknad i strid så gick det inte att utesluta att denne deserterat eller tagits till fånga vilket bäggedera var straffbart. Att ge sig till fånga betraktades i en order undertecknad av Stalin som fosterlandsförräderi vilket medförde att krigsfångens familj kunde arresteras. I praktiken kom de som var saknade i strid att räknas som desertörer och fosterlandsförrädare. Det innebar att även ”förrädarnas” familjer kunde straffas; till deras anhöriga betalades det till exempel inte ut några pensioner och deras barn kunde nekas tillträde till universitet.

Den frivilliga sökrörelsen har tagit som sin uppgift att leta reda på så många som möjligt av de stupade som ännu ligger kvar på de forna slagfälten och se till att de får en riktig begravning. Sökförbanden hoppas även kunna identifiera de kvarlevor man hittar; för de som man lyckas identifiera innebär det en senkommen rehabilitering från fosterlandsförrädare till att tillhöra de fallna hjältar som kollektivt hyllas på segerdagen.

Området utanför Sankt Petersburg där sökförbandet Ingrija är verksamt ter sig som ett gudsförgätet landskap. Det består till stor av sankmark beväxt med snårig björkskog, äldre träd saknas eftersom de utplånades under kriget. Under sommarhalvåret vimlar det av fästingar och luften är fylld av mygg och bromsar.

De viktigaste redskapen i sökandet efter stupade är pik och spade, men man använder även metalldetektorer. Piken sticker man ner i marken och känner eller hör om man stöter emot metall eller ben. På torrare mark känner man efter om jorden är lösare än normalt, i så fall kan det löna sig att gräva där. För att få bedriva detta sökarbete krävs särskilda tillstånd som utfärdas av de lokala myndigheterna. Det finns emellertid också illegala sökare, så kallade ”svarta stigfinnare” som söker troféer att sälja, särskilt tyska medaljer är eftertraktade.

De flesta föremål som de legala sökförbanden hittar tillsammans med de mänskliga kvarlevorna är oansenliga saker som bältespännen, cigarettetuier, skedar och kopekmynt. Det man allra helst vill hitta är den så kallade soldatmedaljongen vilket var Röda arméns motsvarighet till id-brickor. Medaljongen består av en svart bakelitkapsel i vilken det lades ett ihoprullat papper med soldatens namn, födelseår och hemort.

Det var dock långt ifrån alla soldater som hade en sådan medaljong. Och när man väl hittar en soldatmedaljong så kan den antingen vara tom eller innehålla en oläslig lapp, eller så finns där ett namn och i så fall börjar ett mödosamt sökande i arkiv efter släktingar. Ibland kan det även finnas namn inristade i soldaternas skedar, men de uppgifterna är sällan tillräckliga för en identifiering. I praktiken är det bara en bråkdel av de stupade man hittar som kan identifieras. Fram till september 2012 hade Ingrija hittat 2189 soldater av vilka ett 50-tal har kunnat identifieras.

Sökverksamhetens uttalade mål – det som i enlighet med fältmarskalk Suvorovs hederskodex så småningom ska föra kriget till sitt slut – är att begrava de stupade soldaterna. Begravningarna är en rituell handling som hedrar de döda och uppfyller de levandes plikt mot dem. Alla sovjetiska soldater som hittas begravs, oavsett om de kan identifieras eller inte, medan kvarlevor efter tyska soldater överlämnas till den tyska organisation som ansvarar för krigsgravar.

Begravningarna av de sovjetiska soldaterna sker med militära hedersbetygelser på särskilda minnesplatser. En rysk-ortodox präst leder begravningarna vilket kan tyckas en smula paradoxalt för soldater som stupade för ett ateistiskt fosterland. Ikoner och kors som hittas av sökförbanden visar dock att många soldater i hemlighet var religiösa, säkerligen fanns det både kristna och muslimer bland Röda arméns förband.

De soldater som har kunnat identifieras begravs i en egen kista medan övriga begravs i gemensamma kistor. De identifierade får även sina namn på en sten vid minnesplatsen och vid platsen där de hittades reser sökförbandet en trästolpe med en minnesplakett. Om anhöriga har kunnat spåras deltar de ofta i begravningarna. De brukar vara lättade över att det nu äntligen bevisats att deras släkting inte längre är saknad i strid, inte togs till fånga eller deserterade, utan dog för sitt fosterland. Begravningsritualen avslutas med att det skjuts salut och att en militärorkester spelar Rysslands nationalsång – som i instrumental version är identisk med Sovjetunionens.

Sökförbandens arbete är tungt och smutsigt och står i bjärt kontrast mot det storslagna segerdagsfirandet med parader och fyrverkerier. Bland förbandens medlemmar finns också en kritik mot vad man uppfattar som ett hyckleri i det officiella Rysslands högtidlighållande av krigsminnet. Man menar att det ger en alldeles för glättig och polerad bild av kriget och att man på ett orättfärdigt sätt glömt bort alla de soldater som fortfarande ligger kvar på slagfälten.

Sökförbanden ser sig själva som minnets väktare och menar att plikten att minnas inte endast gäller ord utan också måste övergå i handling. Men snarare än att vakta gamla minnen bidrar deras verksamhet till att skapa nya och andra historiebilder. Sökförbandens arbete fäster uppmärksamhet på en totalitär regims likgiltighet inför förlusten av människoliv.

Men även om sökförbanden gärna framställer sig som i opposition till makten och etablissemanget delar de bilden av det stora fosterländska kriget som den mest avgörande händelsen i Rysslands historia. Och deras fokus ligger på att hedra de stupade snarare än att diskutera de vidare omständigheterna kring deras död. Ett alltför starkt ifrågasättande av det forna Sovjetunionen skulle hota uppfattningen att alla offer inte var förgäves.

Johanna Dahlins avhandling utforskar spänningsfältet mellan minne och glömska i relation till det stora fosterländska kriget. Sökförbandens arbete tycks bekräfta det gamla sovjetiska skämtet att inget är så föränderligt som det förflutna. Snart har man på de tidigare slagfälten hittat kvarlevor efter en halv miljon av de stupade soldater vars existens länge förnekades av makthavarna i Kreml. Sökförbandens arbete bekräftar också en allmän arkeologisk insikt att grävande handlar om så mycket mer än att bara hitta saker i jorden. Det fysiska arbetet är även ett sätt att på ett djupare plan bearbeta våra bilder av det förflutna.

Mats Burström
är professor i arkeologi vid Stockholms universitet. Han forskar för närvarande inom programmet ”Tid, minne, representation”.

Annons
Annons

Hjälmar från stupade soldater kring en grav från andra världskriget vid byn Semjonovskoje väster om Moskva.

Foto: AP PHOTO/IVAN SEKRETAREV Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons