Annons

Ryssland bröt mot FN:s våldsförbud

UD ”KLARGÖR” OM FOLKRÄTT. En av folkrättens grundsatser är att ingen rätt bör komma ur en orätt. Oavsett hur man uppfattar Georgiens militära aktion står det klart att Rysslands militära intervention var ett brott mot våldsförbudet i FN-stadgan och en kränkning av Georgiens suveränitet, skriver UD:s rättschef Carl Henrik Ehrenkrona och folkrättsrådgivaren Erik Wennerström. Professor Göran Lysén svarar direkt.

Publicerad

Georgienkrisen har gett upphov till ett antal folkrättsliga frågor, om vilka det visat sig att folkrättsexpertisen synes ha delade meningar.

Det är framförallt tre frågor som inställer sig:

• Det folkrättsenliga i Georgiens inledande agerande.

Annons

• Det folkrättsenliga i Rysslands militära intervention.

• Det folkrättsenliga i Rysslands erkännande av Sydossetien och Abchazien.

Här krävs några klargöranden. Utgångspunkten är att såväl Sydossetien som Abchasien sedan Sovjetunionens upplösning ingått i den georgiska statsbildningen och utgör en del av Georgien, också om Georgien inte har haft full kontroll over dessa delar av sitt territorium.

Det står klart att Georgiens militära aktion i krisens inledande skede endast rörde det georgiska territoriet.
**
Georgiens agerande** måste också granskas i ljuset av dess förpliktelser enligt den internationella humanitära rätten och på MR-området. Det kan här finnas tveksamheter om de metoder som Georgien använt för att upprätta kontroll över sitt territorium.

Oavsett hur man ser på de metoder som Georgien använt, står det helt klart att Rysslands militära svar saknar folk­rättslig grund.

Om detta råder också enighet bland EU-länderna. Den ryska våldsanvändningen var omfattande och innebar att konflikten utökades till en regelrätt internationell väpnad konflikt.

Ryssland har som försvar för sitt agerande åberopat att man agerat i självförsvar på ett georgiskt angrepp och att man agerat för att skydda ryska medborgare som drabbats av detta angrepp.

Men den georgiska aktionen kan aldrig ses som ett angrepp på Ryssland som skulle utlösa en självförsvarsrätt. Folkrätten medger inte heller krigshandlingar för att skydda ett lands medborgare i ett annat land.

Någon sådan rätt kan inte aktualiseras annat än i de extremfall då inga andra alternativ finns för att skydda civilbefolkning mot mycket allvarliga övergrepp såsom folkmord eller brott mot mänskligheten. Någon sådan situation var inte för handen.

Ryssland har inte heller tillämpat någon av de tvistlösningsmekanismer som folkrätten anvisar, som att vända sig till FN:s säkerhetsråd och påkalla dess ingripande.

Det står därmed klart att den ryska militära interventionen utgjort ett brott mot våldsförbudet i FN-stadgan och en kränkning av Georgiens suveränitet och rätt till territoriella integritet. Detta är kärnan i den folkrättsliga problematiken.
**

Rysslands erkännande av** Sydossetien och Abchazien måste bedömas mot denna bakgrund.

Det finns situationer enligt folkrätten där erkännandet av en ny statsbildning utgör en kränkning av den stat på vars territorium den nya statsbildningen utropats.

Så kan vara fallet om de traditionella kriterier som finns för erkännande av en stat inte är uppfyllda: att det finns ett territorium över vilket den nybildade staten utövar effektiv kontroll och en befolkning samt en regering som har möjlighet att upprätthålla yttre och inre kontroll.

Även om dessa kriterier är uppfyllda finns det ingen folkrättslig plikt att erkänna en ny stat. Men avsaknaden av ett erkännande utgör inte heller ett bevis på att staten inte existerar. Ett för tidigt erkännande kan däremot ses som en kränkning av moderstatens territoriella integritet.

Vad gäller Abchazien och Sydossetien är det enbart med ryskt understöd som republikerna kan uppfylla kraven på effektiv kontroll över territorium och befolkning. Deras storlek och förväntade acceptans av det internationella samfundet talar heller inte för att de utgör hållbara statsbildningar.
**
Förutom att de två inte** utgör hållbara statsbildningar finns andra starkt vägande skäl för att de inte ska erkännas. Erkännandena kommer som en fortsättning på det föregående ryska folkrättsbrottet.

En av folkrättens grundsatser är att ingen rätt bör komma ur en orätt.

I Abchazien måste dessutom beaktas att tusentals georgier har fördrivits under nittiotalet och fram till nu. Utan att så skett hade den etniska sammansättningen i området sett annorlunda ut, liksom det eventuella stödet för de ryska åtgärderna.

Det är mot denna bakgrund som det kan konstateras att också de ryska erkännandena bör betraktas som oförenliga med folkrätten.

Är det viktigt att upprätthålla en ordning för erkännande av stater? Ja, det är det. Erkännanden är inte, som professor emeritus Göran Lysén uttryckte det på SvD Brännpunkt den 31/8, ”en fråga om tycke och smak”.
**
Det var inte baserat** på tycke och smak när Sverige och hittills 45 andra länder valde att erkänna Kosovo, efter att landets befolkning utsatts för olika grader av förtryck under decennier och slutligen ställts under ett unikt FN-förvaltarskap.

Det var ett noga övervägt beslut fattat efter samråd i den europeiska kretsen.

Varje fall måste bedömas noggrant med tillämpning av folkrättens kriterier med beaktande av de faktiska omständigheterna.

Folkrättens kriterier för erkännande av stater må synas vara mekaniska, men att tillämpa dem som belöning för aggression eller annan orätt är inte acceptabelt.

Carl Henrik Ehrenkrona

rättschef, UD

Erik Wennerström

rådgivare i folkrätt, UD

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons