X
Annons
X

Alex Milits: Rysk science fiction

Intresset för science fiction är mycket stort i Sovjetunionen. Efter en intensiv blomstring på tjugotalet så genren ut att dö under Stalintiden, men vid mitten av femtiotalet återuppstod den. Alex Milits konstaterar i denna översikt att rysk science fiction är markant samhällskritisk, och ger färska exempel på verk som gått så långt på den vägen att de tidskrifter där de tryckts har blivit indragna.

Arkadij och Boris Strugatskij.
Arkadij och Boris Strugatskij.

Hissen går plötsligt i strejk. Den vägrar att gå längre än till tolfte våningen i den byråkratiska skyskrapan, som under årens lopp blivit allt högre. De sista som åkt högre upp var tre kanalisationsexperter, som skulle kontrollera avloppet på våning 12 men av misstag hamnade på våning 76. Sedan dess har all kontakt med skyskrapans ovandel avbrutits. Allt ovanför våning 12 är tyst och hemlighetsfullt.

En dag lyckas man reparera hissen och sända två man upp till våning 76 för att utforska läget. Däruppe är Statliga kolonin för oförklarliga företeelser belägen. Det visar sig, att de tre kanalisationsexperterna tagit makten i kolonin och bildat en allsmäktig trojka, som egenmäktigt administrerar de oförklarliga företeelserna i kolonin. Där finns en talande vägglus, spöken, demoner, vampyrer, gammalryska sagoväsen och en man från yttre rymden, som nödlandat med sitt tefat.

Bakom en stor sjö med tillhörande vidunder ligger det ökända muromska kärret och en bit därifrån finns Den Förtrollade Platsen – en vackert gräsbevuxen plätt med en liten stuga, där det bor en självägande bonde med kor, kalvar och getter. Men den byråkratiska trojkan har ingen makt över denna plats. När man ger sig dit med bil för att hämta mjölk, avlägsnar sig platsen från bilen i samma takt som bilen närmar sig och man lyckas inte att ”gå ifatt och gå förbi”.

Annons
X

De två spejarna från våning 12 har med sig en nyuppfunnen bärbar ”remoralisator” – en liten apparat i fickformat, vars kraftfält är riktbart mot en valfri person, som av kraftfältet tvingas att fatta moraliskt riktiga beslut. Men trojkans medlemmar är så korrumperade av makten, att remoralisatorn inte förmår att påverka dem.

Så börjar Sagan om Trojkan, skriven av bröderna Arkadij och Boris Strugatskij från Moskva. Sagan publicerades 1968 i nummer 4 och 5 av tidskriften Angara, men censuren drog in tidskriften och avsatte hela redaktionen. Detsamma skedde med tidskriften Bajkal, som i nummer l och 2 år 1968 publicerat brödernas roman Snigeln på Sluttningen. Nu har förlaget Possev i Frankfurt am Main givit ut bägge berättelserna i en volym på ryska under titeln Ulitka na sklone.

Det finns ett enormt intresse för science fiction i Ryssland. Förlaget Molodaja Gvardija genomförde en enkät bland sf-läsare och publicerade svaren i samlingsvolymen Fantastika 1967. En 20-årig elektriker skriver där: ”Denna litteratur bör förutsäga nya sociala företeelser, tekniska uppfinningar och filosofiska världsåskådningar.” En 36-årig läkare anser det viktigaste hos science fiction vara dess filosofiskt sociala inriktning. Med andra ord skall detta slags litteratur vara samhällstillvänd. Läsaren skall ”se världen med en annan människas ögon, som sett världen från en annan synvinkel och blivit förvånad samt kunnat vidarebefordra sin förvåning till läsarna”. En 27-årig lärarinna menar, att science fiction får oss att tänka över världsproblemen, att slita oss loss från vardagen och betrakta oss själva och vår omgivning liksom från sidan, t. ex. från framtiden eller ur det förgångna, och ge våra handlingar en ny värdering.

Denna artikel var införd i SvD den 14 april 1972.

Och nog är rysk science fiction samhällskritisk alltid. Den har genomgått exakt samma utveckling som litteraturen i övrigt. På tjugotalet strax efter revolutionen upplevde det vetenskapliga fantasteriet, som science fiction heter på ryska, en kortvarig men intensiv blomstring. Eugen Zamjatin skrev sin berömda roman ”Vi” och Michail Bulgakov publicerade ”Ödesdigra ägg”. Bulgakov är annars mera känd för sin roman ”Mästaren och Margarita”, som nyligen översatts till svenska.

Så följde Stalins istid. Bara socialrealistiska verk med vardagsnära innehåll och positiva hjältar fick publiceras. Litteraturens mål blev att för läsaren ställa upp positiva exempel för att locka folket till stordåd i kampen för socialismens uppbyggnad. Science fictiongenren såg ut att vara död, men den var förvisso inte begravd och återuppstod 1956 med tövädret. Det första någorlunda framstående verket var Jefremovs ”Andromedas dimmor”, som utkom 1957. Boken har inga större litterära kvaliteter, men den blev en succé just för att den målar upp ett framtida kommunistiskt samhälle, som lätt kan jämföras med dagens Sovjet.

Litterärt sett är Kazantsev, Gor och bröderna Strugatskij de mest framträdande av sextiotalets ryska sf-författare. Mycket populär är också polacken Lem (finns översatt till svenska och utgiven av Hedenlans förlag). Lem anses i Ryssland som nästan naturaliserad och har delvis bildat skola. Om man gjorde en tio-i-topp-lista på de mest lästa sf-verken i Ryssland, skulle Lem, bröderna Strugatskij och amerikanen Ray Bradbury komma i toppen.

Arkadij och Boris Strugatskij skriver kollektivt. De har givit ut flera romaner – De röda molnens land, Vägen till Amalthea, Flyktförsöket, Den bebodda ön Neva, Snigeln på sluttningen, Sagan om Trojkan m. fl. Andra författare, t. ex. Lem, brukar ofta teckna visioner av en ljus framtid. Bröderna Strugatskij har själva vid en intervju förklarat, att de mera är intresserade av människors handlande, deras moraliska kriterier och värderingar. De söker efter vägar och medel, som inte vanställer målet och människan. Det centrala problemet hos Lem är ”förståendet och icke-förståendet”, medan bröderna Strugatskij snarare behandlar ”inblandning och icke-inblandning”.

Deras science fiction är inte antropocentrisk utan snarare relativistisk. Berättelserna är bara mycket löst förankrade i tid och rum, vilket ger handlingen en ny ”relativitetsdimension”. Språket är modernt sovjetiskt och uttrycker dagens sociala och politiska relationer. Personnamnen är ett kapitel för sig. Bakom namnens ofta utländska klang gömmer sig ett rent inhemskt innehåll. Trojkans medlöpande rådgivare heter nästan italienskt klingande Vybegallo, som på ryska avgjort har att göra med ordet ”vybegat’ ”, alltså löpa ut. En utlöpare eller överlöpare med andra ord. Säkerhetschefen i Snigeln på sluttningen heter Domaroschtiner, som nästan låter tyskt, men som på ryska klart syftar på ordet ”hemmaodlad”.

Samhället har alla de förtjänster och brister, som finns i dagens Sovjet. Samtidigt figurerar ännu inte uppfunna talande och tänkande maskiner jämsides med för länge sedan utdöda urödlor och gamla ryska sagofigurer och sagomotiv. Denna relativitet tvärs igenom tiden och rummet ger läsaren en mängd associationer, där de olika hugskotten får tankarna att vandra i de mest oväntade banor.

I Snigeln på sluttningen heter huvudpersonen Perez. Det låter spanskt men betyder peppar på ryska. Perez har som utomstående hamnat i Skogsvårdsstyrelsen, en fantastisk, byråkratisk inrättning, en hel stad högt uppe på berget långt utom synhåll från det objekt man är satt att styra och vårda, d. v. s. skogen. Styrelsen är ett självändamål och lever ett eget liv, ett liv som varar så länge som styrelsen kan producera order och direktiv. Efter en fantastisk räcka händelser, där bl. a. talande maskiner diskuterar hur de skall kunna ta över makten från människorna, som helt har fört samhället på villovägar, blir Perez mot sin vilja direktör i styrelsen.

Sekreteraren kommer till honom med en stor packe direktiv att underteckna. Perez vägrar. Han inser, att alla dessa direktiv bara är nonsens. Sekreteraren förklarar:

”Det existerar ett administrativt arbete, som är grunden till allting. Det uppkom varken i går eller i dag. Sträckningen går tillbaka djupt in i tiden. Fram till dags datum är den materialiserad i form av order och direktiv. Men den sträcker sig också djupt in i framtiden och där väntar den bara på att. bli materialiserad. Det är som när man drar en väg utefter en utstakad sträcka. Där asfalten tar slut, står lantmätaren med ryggen mot det föregående och tittar i sin teodolit. Det är du som är lantmätaren. En tänkt linje utefter teodolitens optiska axel visar den omaterialiserade administrativa sträckningen, som det är bara du av alla människor som kan se och som du måste materialisera ... Försök inte att förstå det, för det föder bara tvivel och tvivel föder på stället marsch och detta i sin tur innebär undergång för all administrativ verksamhet och följaktligen din och min och allas undergång over huvud taget.”

Perez vägrar att underteckna och menar, att det borde finnas meningsfulla direktiv i stället för detta nonsens. Han tillåter sig ett sarkastiskt skämt, som han tror att sekreteraren inte skall missförstå. Varför inte låta hela Likvidationsgruppen begå kollektiv självlikvidering? ”Genialt!” utropar sekreteraren och skyndar sig att skriva ut det nya direktivet: ”Medlemmar av Likvidationsgruppen ålägges begå självlikvidering medelst eldvapen före klockan 24.00.”

Alex Milits
Alex Milits är författare och översättare. Han föddes i Estland 1932 och är sedan 1944 bosatt i Sverige.

Laddar…
Annons
X
Annons
X
Annons
X

Arkadij och Boris Strugatskij.

Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 14 april 1972.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X