Annons

Anders Burman:Rysk pedagogik i det skapande livets tjänst

BARNS LÄRANDE. Den marxistiske psykologen Lev Vygotskij blev på 80-talet något av en modepedagog i USA. Han introducerade Piagets teorier i Sovjet, men lade större tonvikt vid samspelets betydelse för barnets utveckling.

Uppdaterad
Publicerad

Perioden kring ryska revolutionen 1917 hör till de mest fascinerande i det förra seklets politiska och intellektuella historia. När Ryssland blev Sovjetunionen var förhoppningarna enorma om att det gamla halvfeodala tsarriket snabbt skulle förvandlas till ett modernt demokratiskt och kommunistiskt industrisamhälle. Politiker, vetenskapsmän, författare och andra intellektuella försökte alla på olika sätt bidra till utformningen av det nya samhället. Men även om vissa framsteg onekligen gjordes kom optimismen snart att grumlas. Efter Lenins död 1924 kom Stalin till makten. Sovjetunionen blev än mer toppstyrt och systematiska utrensningar genomfördes i form av bland annat massmord på bönder och fängslanden av oliktänkare. Konsten och litteraturen – där den revolutionära entusiasmen tidigare tydligast hade kommit till uttryck – kom nu att kontrolleras på ett genomgripande sätt och över huvud taget förkvävdes det fria samtalet så gott som helt.

En som på nära håll fick uppleva hela denna våldsamt dramatiska utveckling – från det gamla tsarsamhället, över revolutionen till den framväxande stalinistiska totalitarismen – var den ryske pedagogen och psykologen Lev Semenovich Vygotskij. Han föddes 1896 i den numera vitryska staden Orsha och var av judisk härkomst. Trots att antisemitismen var utbredd och möjligheterna till högre studier starkt begränsade för judar i det tsariska Ryssland lyckades han komma in vid universitetet i Moskva, där han framför allt studerade humanistiska ämnen som litteratur, konst, filosofi och språk. Sin avhandling skrev han om Shakespeares ”Hamlet”.

Annons
Annons
Annons
Annons