Annons
Recension

AniaraSuggestiv snabbspolning av rymdeposet

Emma Lindblad, Yvonne Lombard och Annika Hallin. Bakre raden: Signe Barfoed, Aleksa Lundberg, Jasim Mohamed och Josefin von Zeipel.
Emma Lindblad, Yvonne Lombard och Annika Hallin. Bakre raden: Signe Barfoed, Aleksa Lundberg, Jasim Mohamed och Josefin von Zeipel. Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio
Uppdaterad
Publicerad

Dikteposet om goldondern Aniara – som ska föra människor till Mars men kommer ur kurs och under flera decennier färdas mot evigheten – är en magnifik undergångsskildring som så småningom gav Harry Martinson Nobelpriset. Verket kom ut 1956 och bär spår av sin tid, erfarenheter av ett gånget världskrig och atombomben samsas med en poetisk visshet om att Gud är död. Det vilar ett nästan beckettskt drag över verket, en iskall känsla av att det mänskliga livet är meningslöst. Texten är ändå stundtals lekfull, ”gejd och vlam” som Daisi Doody säger.

Radioteatern sänder nu en knappt timslång bearbetning av dikten, skapad av Signe Barfoed och Josefin von Zeipel samt musiksatt av organisten Tomas Hallonsten som verkar mycket inspirerad av elektronmusikkompositören Ralph Lundsten. Till tonerna har man också lagt Nasa:s upptagningar från rymden. Ett sfäriskt knaster. Inspelningen är en kör av sju röster, alla kvinnor utom en: Jasim Mohamed. Här läser Annika Hallin strikt och tydligt, Yvonne Lombard med samlad tung erfarenhet och Aleksa Lundberg med en röst rik på ljusa och mörka klanger.

Annons
Annons
Annons