Ryktet om tråkiga och präktiga ÖSK är inte helt oförtjänt

Under strecket
Publicerad
Annons

Det finns fortfarande personer som av princip vägrar att se Örebro SK spela fotboll. I själva verket anser dessa personer att Närkes stolthet helt enkelt inte kan spela fotboll, aldrig har kunnat och aldrig kommer att kunna.
Naturligtvis är detta en fördom. Det lär ha funnits flera ÖSK:are som kunnat jonglera till tio.
Helt oförtjänt är inte ryktet. Örebrofotbollen har alltid varit mer svett än finess. En bra målvakt, hyggliga mittfältare, något snabbt och fladdrigt i kedjan och så en fruktansvärt stark backlinje.
Många gånger har denna struktur inte lett till något annat än 0-0-matcher, inte sällan mot AIK i vidriga vårpremiärer på Råsunda, då ofta resterna av det årets publikintresse självdog.
Örebro SK siktade aldrig på övre halvan av tabellen under sina första osäkra år i allsvenskan. Man vande sig vid att åka ur eller göra det nästa år i stället.

Detta lindanseri satte spår. Det mesta var defensivt: Undantaget var en period på 1970-talet då Thomas Nordahl satte en viss teknisk snits på
närkingarna.
Men ett lag som inte siktar på guld eller ens brons, har rimligen små utsikter att lyckas, ens när chansen kommer. Det är kanske därför Örebro jämte Landskrona och Sundsvall - samt naturligtvis nykomlingen Enköping ingår i den allsvenska kvartett som aldrig vunnit den högsta serien.
Det finns ett drag av det gamla folkhemmet över Örebro. Eyravallen är präktig i en präktig stad där präktiga invånare cyklar på präktiga gator och där präktiga parker ger sköna vilostunder och där präktig kultur bjuds på ett präktigt slott.
Följaktligen är också fotbollen präktig om än en aning fantasilös. Det är ganska typiskt att just ÖSK blir först med konstgräs, det är inte så kinkigt med spelet, bara det blir poäng.

Annons
Annons
Annons