Annons
X
Annons
X

Ryktet om fildelningens död överdrivet

Den andra rättegången mot The Pirate Bay (TPB) är över. Just nu filar hovrätten på sitt utslag. Men mediernas dom redan fallit. Inför och under rättegången handlade kommentarerna nästan bara om att TPB, piratrörelsen och hela fildelningsfrågan är överspelade. Nu finns ju lagliga tjänster som Spotify och Voddler, varför sajter som TPB inte längre behövs. Piratpartiets fiasko i valet har också tagits som bevis för att upphovsrätt och integritet på nätet är döda frågor i politiken.

Ryktet om fildelningens död är dock betydligt överdrivet. För ett par veckor sedan kom ny statistik från World Internet Institutet som visar att var femte svensk ägnar sig åt fildelning, och att andelen har ökat under det senaste året – från 17,6 procent 2009 till 20,0 procent i år. En rimlig tolkning statistiken är att Spotify och Voddler med flera tjänster inte alls har inneburit att striden om upphovsrätten i digitala medier kan avföras från agendan.

Kanske går vi snarare mot ett läge där allmänhetens förtroende för den upphovsrättsliga lagstiftningen är så pass svagt att hela konceptet om upphovsrätt som ekonomisk stimulans för kreativitet kommer att sakna allt stöd i samhället. Blir upphovsrätten själv ett offer för den förvirrade rättsprocess som pågått och fortfarande pågår?

Annons
X

Ungefär samtidigt som de nya siffrorna om fildelning släpptes avslöjades regeringens planer på att låta polisen använda sparade IP-adresser för att jaga illegala fildelare när EU:s datalagringsdirektiv inom kort införs i Sverige. Datalagringen har tidigare motiverats med att den behövs för att komma åt terrorism och organiserad brottslighet. Nu ser vi just den syftesglidning mot mera bagatellartade brott som kritiker varnade för när direktivet antogs härom året. Inte heller i striden om integritet på nätet lär sista ordet vara sagt på länge.

Vi vet också att den långsiktiga värderingsutvecklingen i västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet har fött ett nytt frågekomplex där förbättrat integritetsskydd, reformerad upphovsrätt och nätets frihet står i centrum. Att tro att denna tidsandans förändring i antiauktoritär riktning skulle ha gjort helt om valåret 2010 är ungefär lika naivt som att förväxla några dagars kallväder med en klimatförändring.

Den konflikt som har kallats kampen om kunskapen är alltså i högsta grad levande, oberoende av bristen på intresse för TPB-målet. Den har bara varit nedsövd under en period när varken medier eller något av de etablerade partierna önskade att den skulle störa valrörelsens traditionella upplägg. När valet är över och resultatet sjunkit in står det klart att konflikten består, lika olöst som för tre eller fem år sedan.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    På sina håll har utvecklingen till och med gått baklänges. Vi upprörs av amerikanska ambassadens olagliga registrering av folk som råkar gå förbi på gatan. Däremot sägs nästan inget om att den nya Ipred-lagen har gett underhållningsindustrins privatspanare rätt att spionera på svenska medborgare utan att ens behöva informera Datainspektionen – och att polisen numera förlitar sig helt på deras information när det gäller misstänkta upphovsrättsbrott.

    Nu måste diskussionen få en ny start, med insikten om att upphovsrätt och integritet är två delar av samma frågekomplex, som hänger intimt ihop. En lämplig utgångspunkt kan då vara att erkänna kreatörers rätt till rimlig ersättning för utnyttjande av sina verk, men underkänna det allmänna antagandet att deras inkomster har skadats av fildelningen.

    Den ”forskning” som togs upp av film- och musikindustrin i TPB-rättegången när det gällde skadestånd baserades helt på frågor till och svar från fildelare: hade du inte fildelat hade du köpt flera CD-skivor? Sådana frågor är förstås helt irrelevanta om man inser att det inte går att stoppa en utveckling från lagring på plastbitar till lagring digitalt på dator, mobil eller server. Senare forskning, som ifrågasatte dessa slutsatser, nonchalerades dock helt av tingsrätten.

    Tidigare har det också påståtts att musiksektorn har förlorat 60 procent av intäkterna på grund av fildelning. Nu vet vi att detta var lögn. Visst säljs färre CD-skivor, men andra inkomster har ökat – och en undersökning från KTH visar att musikindustrins inkomster inte alls sjönk i Sverige under 2002–2008. Den minskade CD-försäljningen kompenserades nämligen av ökade intäkter från konserter och andra ”gömda” inkomstkällor (kopieringsersättningar för mp3-spelare, tomma CD-/DVD-skivor).

    Man kan sammanfatta utvecklingen så här: artister i Sverige kan ha förlorat cirka 70 miljoner kronor per år från minskad försäljning av plastbitar. Men artisternas inkomster har ökat med cirka 300 miljoner per år. En artist får nämligen bara 11–12 kronor från försäljningspriset 200 kronor på en CD, om man ges ut av något av de fyra stora skivbolagen med över 75 procent av marknaden. En konsertbiljett på 200 kronor ger artisten minst 100 kronor och dessutom 10–20 kronor till (via STIM) om artisten också är kompositör.

    Skadeståndet på 30 miljoner kronor i TPB-fallet blir fullkomligt absurt om musikindustrin som helhet inte har förlorat pengar på fildelning, utan bara sett en omdisponering av inkomster.

    Vidare vet vi nu från forskning vid SOM-institutet i Göteborg att människor i alla åldrar som laddar ned film går på bio oftare än sina ”laglydiga” bröder och systrar. Biograferna har haft några av sina bästa år under 2000-talet. Det tycks helt enkelt vara något grundläggande fel på antagandet att en nedladdad låt, film etc. automatiskt går att översätta i förlorade inkomster.

    Omvänt kan man starkt ifrågasätta om till exempel Spotify, det mest hyllade exemplet på en ”laglig” tjänst, verkligen tillfredställer kreatörernas intressen. Hittills har artister och upphovsmän som ges ut på de stora skivbolagen nästan inte fått någonting (bara cirka 5 procent) av inkomsterna, trots att Spotify har gjort sig oberoende av den gamla analoga världens kostnader för tillverkning, transporter och lager.

    Mindre skivbolag, som svarar för större delen av den musikaliska kreativiteten i Sverige och konkurrerar med de fyra stora, får nästan inte ut någonting. I realiteten förespråkar de som lyfter fram Spotify som positivt exempel minskade inkomster till kreatörerna.

    När vi nu vet allt detta – varför framhärdar industrin med att sprida sina myter om den destruktiva fildelningen? Ett svar är att mäktiga särintressen alltid har försökt stoppa ny teknologi i rädsla över att förlora kontroll över sina marknadsandelar. När radion kom till USA på 1920-talet ville musikförläggarna (som dominerade notförsäljning) driva igenom ett förbud mot musik i radio – annars skulle musikens värde kollapsa, ingen skulle skriva ny musik, upphovsmännen skulle inte få betalt etc.

    Idag uppfattar underhållningsindustrin de nya nätburna formerna av konsumentdriven marknadsföring som en lika stor mardröm – trots att de gagnar även producenterna. Därför blir debatten svart-vit, med mycket krokodiltårar, desinformation och tveksamma moraliska argument (”äntligen ska upphovsmännen få betalt” etc). Så går det till när de gamla myterna blir kvar, och förstärks som i TPB-målet.

    I dag har dessa myter blivit ett avgörande hinder för utveckling och förnyelse. Motivet för upphovsrättslagstiftningen har under alla tider varit att ge kreativa människor rimlig ersättning när deras verk exploateras kommersiellt – inte att försvara en viss teknologi eller vissa ekonomiska särintressen. När lobbyister och okunniga politiker utnyttjar ny teknologi för att skrämma fram repressiva förändringar i denna lagstiftning, som till exempel Ipred-lagen, hamnar vi i en besvärlig situation.

    Människor är inte dumma. De frågar sig varför de ska betala till ett antal stora globala mediebolag om artisterna ändå inte får betalt eller får väldigt lite ersättning för sina verk. Där är vi nu, och därför får TPB-domen stor betydelse. Antingen kommer allmänhetens förtroende för den upphovsrättsliga lagstiftningen att kollapsa, eller också måste industriföreträdare, jurister och politiker skaffa sig en mer uppdaterad och holistisk syn på den kreativa processen.

    LARS ILSHAMMAR

    chef Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, Kulturskribent

    ROGER WALLIS

    professor emeritus, avdelning för medieteknik, KTH, medlem i regeringens IT-råd, kompositör

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X