Annons

Ervin Rosenberg:Ryktet om dygdernas död betydligt överdrivet

Omtänksamhet är en av Carl Ossolas ”smådygder”.
Omtänksamhet är en av Carl Ossolas ”smådygder”. Foto: Henrik Isaksson/TT

Även om begreppet dygdighet nästan helt har fallit ur bruk utgör dygderna fortsättningsvis det sociala livets hörnstenar. I en ny bok identifierar Carlo Ossola tolv samtida vardagsdygder.

Under strecket
Publicerad

Någon tid innan arbetet med denna artikel skulle påbörjas infann sig en undran (kanske rentav en oro) som gällde bruket av ordet dygd. Hur uppfattas det av dagens läsande allmänhet? Används det över huvud taget? Brukas det (om alls) i annat sammanhang än kvinnors kyska leverne? (Försöker man ta reda på hur det var ”förr” finner man till sin förvåning hos den franske filosofen André Lalande, vars ”Vocabulaire technique et critique de la philosophie” utkom för nästan 100 år sedan, att orden vertu och vertueux tenderar att försvinna ur språkbruket.) Finns måhända begreppet bara som en hart när obegriplig relikt från en dammig kälkborgerlig sedelära, något som på ett föga tilltalande vis leder tanken till pekfinger och fördömande av andra, något i stil med det som i tyskan kallas Sittlichkeitsheuchelei och som Nietzsche i ”Antikrist” kallar Moralin

Som vanligt gör man klokt i att ta reda på, att läsa. Om man då bekantar sig med de verk som befattar sig med begreppet dygd, från Platon och Aristoteles till Spinoza och Kant, ser man att ordet användes flitigt. Ingen fann det på något sätt märkvärdigt eller problematiskt. Ett exempel: i kapitlet ”Om grymhet” slösar Montaigne med orden dygd och dygdig, de dyker upp inte mindre än 36 gånger. Och märk väl: det är inte fråga om att göra intryck på och rikta maningar till folk vilkas livsföring man ogillar. Nej, strävan efter dygd är något som har med den enskilda människan att göra, med hennes längtan efter ett lyckligt liv – vilket uppfattas som ett gott liv. Ett arbete således med den egna personligheten. ”Dygden är, upprepar man alltsedan Aristoteles, en förvärvad läggning att göra det goda”, eller ”ett begär efter mänsklighet”, som André Comte-Sponville skriver i sin ”Liten avhandling om stora dygder” (1995).

Annons
Annons
Annons