Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Nötknäpparen Rydmans Nötknäpparen vilse bland infallen

Förväntningarna på Fredrik ”Benke” Rydmans ”Nötknäpparen” är stora efter megasuccén ”Svansjön”. Men den här gången tror han inte alls på historien och berättelsen drunknar i spretande lösa trådar och ironiska infall, skriver Gunilla Jensen.

Lisa Arnold, Simon Rydén (i rollen Nötknäpparen) och Daniel Koivunen i ”Nötknäpparen” på Dansens hus.
Lisa Arnold, Simon Rydén (i rollen Nötknäpparen) och Daniel Koivunen i ”Nötknäpparen” på Dansens hus. Foto: Daniel Ohlsson
Scenhösten 2016

Nötknäpparen

Genre
Dans
Medverkande
Ellen Lindblad, Simon Rydén, Daniel Koivunen, Lisa Arnold, Jens Jeffrey Trinidad, Hanna Jansson, Anton Borgström, Bruce Almighty, Pauline Eddeborn, Jonna Hökengren, Emilia Hallstenson, Jörgen Thorsson
Var
Dansens hus
Koreografi
Fredrik Rydman, även text (med Jörgen Thorsson) och scenografi (med Lehna Edwall Velander).

Ljus: Tobias Hallgren. Video: Andreas Skärberg, Pixelfield, Green Wall Design. Musik: Pjotr Tjajkovskij, Martin Renée, Fredrik Wentzel, Albin Myers m fl.

Urpremiären i Sankt Petersburg 1892 blev en flopp. En balett för, med och om barn var något nytt och okänt. Men ”Nötknäpparen” har sedan dess gjort sitt segertåg över världen som älskad familjebalett och given kassako i ständigt nya skepnader. Det finns en ”Hard Nut” av Mark Morris och en ”Madcracker”. Och Matthew Bournes barnsligt spralliga, färggranna uppsättning ”Nutcraker!” med erotiska över- och undertoner har gett eko. I Sverige har Pär Isberg vävt ihop E T A Hoffmanns skräckromantiska saga med Elsa Beskows småborgerliga värld till en klassisk nationalbalett.

Förväntningarna på Fredrik ”Benke” Rydmans tappning är stora, efter megasuccén med ”Svansjön”. Det som möter publiken 2016 är knappast en barnkammaridyll utan en mörk historia om utsatta barn i en stenhård värld kluven mellan rika och fattiga. Den lilla Clara lämnas på en soptipp av sina föräldrar som tigger på gatorna. Det är juletid och kommersen är i full gång.

Upptakten är stark. En kvinna i en sjukhussäng; världen exploderar i krigslarm och våld. Ett gäng läkare i vita rockar och munskydd drar som vilda Machiarinis genom rummen, i jakten på ett ungt hjärta. Det gör även organhandlaren på soptippen, som alltså har ett gott öga till Clara. I bråten rör sig ett myller av skumraskfigurer och smutsiga råttor. Claras drömspel är insvept i en flott, påkostad digital värld av flexibla stålrörskonstruktioner och ett slösande rikt ljusspel. Kostymdesignen (Lehna Edwall Velander) är av bästa snitt. Inlån från Bounces ”Gökboet” och Rydmans egen ”Eldfågeln” blandas med breaking, locking och battles till välkända toner från Tjajkovskij och nyskriven musik av bland andra Mario Perez Amigo, Johan Liljedahl och Danny Saucedo.

Annons
X

Det är en underhållande nummerrevy med stark ensemble på elva dansare. Men snart faller den bräckliga strukturen sönder. Rydmans lösning heter Jörgen Thorsson, skådespelare. Han blir Berättaren som ska ”förklara”, blanda bort korten, fixa och tricksa. Thorsson har god publikkontakt vilket inte hindrar att textmassorna blir rejäla svackor som effektivt punkterar inlevelsen med det som händer på scenen. Till förvirringen bidrar att de elva dansarna har flera roller. Darth Vader och Super Mario blandar sig i leken och visst är många enskilda dansnummer av Eurovision-klass, men berättelsen drunknar i berget av spretande lösa trådar och ironiska infall.

Målmedveten sopsortering hade inte skadat. Ellen Lindblad är en fin Clara men varken hon eller övriga gestalter i den utmärkta ensemblen hinner få fäste och fördjupning. Rydman förlitar sig i alltför hög grad på den bländande tekniken. Leken med filmiska brevlådeformat och grodperspektiv bidrar till distanseringen. Med ”Nötknäpparen” har uppsättningen egentligen inte så mycket att göra. Prinsen är en hen i driften med klassisk balett, Daniel Koivunen en slemmig och rolig Drosselmeyer och Bruce Almighty river ner applåder som snurrande Marshmallow-man.

Slitna grepp med ”publikundersökning” och en kort Mats Ek-pastisch hjälper föga. Jag får inget grepp om föreställningen. Återföreningen med föräldrarna berör mig inte och att ett hjärta slutligen doneras – av den rika damen – får ingen stor effekt. I finalen sitter jag med en gnagande känsla av att koreografen mumlar för sig själv: ”Vart är vi på väg?”

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons

    Lisa Arnold, Simon Rydén (i rollen Nötknäpparen) och Daniel Koivunen i ”Nötknäpparen” på Dansens hus.

    Foto: Daniel Ohlsson Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X