Annons

Runebergs poetiska gerillakrig

Det oöverträffade uttrycket för den unge Runebergs inställning till gerillakrig och förhållande till Ryssland utgör dikten ”Graven i Perho” från 1831. Det var diktandet, inte radikala fraser och utspel, som var hans sätt att befrämja fäderneslandets intressen.

Under strecket
Publicerad

Sensommaren 1831 var Runeberg sysselsatt med ”Elgskyttarna” när han plötsligt lade arbetet åt sidan för att under loppet av några veckor fullborda ”Graven i Perho”. Runeberg var dessutom sjuk och dikterade därför texten för sin hustru mellan frossattackerna.

Diktens första hälft skildrar en åldrande fader som hos sina sex söner vill inympa en känsla av samhörighet och kamratskap, att få dem att hålla ihop under besvärliga villkor och inte som grannens åtta söner strida mot varandra. Därför låter han dem undergå en hård och disciplinär uppfostran. I diktens andra hälft har kriget brutit ut och sönerna bildar en gerillagrupp, som griper in när en trupp av 20 beridna fiendesoldater, vars ursprung aldrig nämns, härjar i trakten. I detalj skildras de sex ­sönernas överfall. Fienden nergörs, men sönerna stupar själva. Aldrig har Runeberg så kärvt skildrat grymheter, som då han beskiver hur huvuden avhöggs, hur struparna slets upp på motståndarna och hur den befälhavande officeren föll dubbelvikt till golvet sedan han fått ryggraden knäckt på mitten. Att låta segraren i striden skära av huvudet på de besegrade saknar motsvarighet i Norden, men förekom på Balkan där det var ett gammalt turkiskt krigsbruk. Dikten kan ses som en över­föring av serbiska hjältedikter om krigen mot Turkiet till finländska förhållanden.

Annons
Annons
Annons