Foto: Dino Solhdin
Perfect Guide

Ruben Östlund: ”Jag ser på människan som ett djur”

Mångfaldigt prisade regissören om oväntade tacktal, osäkra kulturmän och vikten av att skapa hierarki på en filminspelning.

I ett dunkelt vindsloft, beläget ovan ett stenhus i centrala Göteborg, har Ruben Östlund upprättat ett arbetsrum för sina studier av mänskligt beteende. Här – bakom tre stora skärmar – undersöker han våra drifter och instinkter, rädslor och svagheter, känslor och impulser.
– Jag ser på människan som ett djur som hela tiden ska förhålla sig till drifter som den inte kan komma ifrån, samtidigt försöker vi vara civiliserade, säger Ruben Östlund.

Annons

Oljemålning av en naken grottman på väggen. Järnschimpans som håller en kandelaber på bordet. I hörnet en akustisk gitarr. Ruben Östlund slår sig ned på en pinnstol, justerar strumporna, slänger tillbaka håret med huvudet och förklarar:
– Vi lever i en kultur där det krävs av oss att vi ska hålla instinkterna i schack. Då blir det kul att ha ett sociologiskt perspektiv och titta på människan där vi reduceras till att agera efter de där drifterna och hur vi måste kämpa med oss själva då.

Vi lever i en kultur där det krävs av oss att vi ska hålla instinkterna i schack.

Det är en fascination som resulterat i Guldbaggeprisade Play, Golden Globe-nominerade Turist och nya filmen The Square – ett drama som belönade honom med Guldpalmen för bästa film på Cannes filmfestival och placerade honom i samma sällskap som Federico Fellini, Francis Ford Coppola och Martin Scorsese.

Under tacktalet kunde Ruben Östlund inte hålla sig från att regissera den samlade Hollywoodeliten. Med tydliga direktiv bad han den galaklädda publiken – däribland Dustin Hoffman, Julianne Moore och Nicole Kidman – att vråla ut sina djupaste primalläten.
– Jag ville hålla ett tal som folk kommer ihåg. Det handlade också om att bryta mot Cannes-traditionerna där det är väldigt stor vördnad för priset. Istället ville jag visa glädje.

Nyligen hemkommen från Frankrike har erbjudanden redan börjat trilla in.
– Det kommer många förfrågningar om att ta ställning till manus som folk skickar, säger han. Will Smith ville komma till Göteborg och hälsa på mig. Jag skulle ha mina barn den helgen och sade ”Du är väldigt välkommen att följa med till Liseberg”. Men vi bestämde oss för att försöka träffas en annan gång.

Haga Nygata, Göteborg. Ruben Östlund hör någon ropa på hjälp i folkvimlet och sedan går allt mycket fort: en kvinna kommer springande nedför kullerstensgatan, kryssar panikslaget mellan butiker och turister, innan hon slänger sig i famnen på en förbipasserande man och säger ”Han kommer döda mig”.
– Strax senare hör man ett vrål som låter som en galen yxmördare. Mannen hon sprungit fram till vänder sig till mig och säger ”Du backar upp mig va?”. Vi ställer oss axel mot axel med kvinnan bakom vår rygg och väntar på att mannen som jagar henne ska komma.
Sekunderna senare kommer han stövlande nedför gågatan.
– Han får syn på oss och börjar springa mot oss. Som tur är så är han inte aggressiv mot oss, vi kan hålla honom borta, kvinnan kan lämna platsen och han går tillbaka mot sitt håll.

Det hela kom att bli inledningsscenen i The Square. Filmen utspelar sig i Stockholms konstvärld och kretsar kring en museichef som ska lansera en ny installation. Det är en satirisk skildring av den kultiverade medelklassen – men också en självrannsakande uppgörelse med den ”kulturman” som på många sätt ter sig som Ruben Östlunds alter ego.
– Jag kan relatera till de svaga, manliga karaktärerna i mina filmer, självklart, varenda situation kan jag relatera till, att hamna i lägen där jag känner mig osäker.

De tycker att Sverige är vischan och väntade sig nästan lite semester.

I rollerna syns bland andra Elisabeth Moss (Mad men, The Handmaid’s tale) och Dominic West (The Wire, The Affair). Skådespelarensemblen överraskades av Ruben Östlunds krävande arbetsmetoder och Elisabeth Moss hävdade att ”Allt är jobbigare med Ruben”. Vana vid 4-5 tagningar per scen mötte de en regissör som krävde 30-40 tagningar innan han var nöjd.
– De tycker att Sverige är vischan och väntade sig nästan lite semester. När de kom till inspelningen var de inte alls beredda på hur jag arbetar. Jag har inte jobbat med skådespelare som betraktar sig som stjärnor och behöver ha en egen trailer. Så jag var orolig för att jag skulle börja bete mig för respektfullt mot dem.
Först när Ruben Östlund visade sin irritation, betedde sig ”lite respektlöst”, fick de förtroende och vågade släppa garden.
– När de gjorde något jag inte gillade och jag reagerade på det så satte vi hierarkin och då kunde de också slappna av. De förstod att jag tog ansvar för deras prestation.

Han minns en konfrontation med huvudrollsinnehavaren Claes Bang.
– I en scen försökte han skydda sin rollkaraktär för mycket och började bli ganska sarkastisk mot mig och mina regianvisningar. Så jag fick ta honom åt sidan och upplevde att jag behövde skälla ut honom. Han blev ganska arg på mig, flög hem till Köpenhamn dagen efter och vi pratade inte med varandra på ganska länge. Det var ont om tid och jag valde taktiskt att bli arg för filmens skull.

Ruben Östlund växte upp i en villa i Göteborgs skärgård. Välutbildad medelklass med vänsterengagemang. Samma kultiverade akademiker som han kommit att skildra i sina filmer. Han började filma med en VHS-kamera på ön, sökte till filmhögskolan i Göteborg och långfilmsdebuterade 2004 med Gitarrmongot. Det internationella genombrottet kom med svenska Oscarsbidraget De ofrivilliga. Den följdes av Play och Golden Globe-nominerade Turist.

– På Golden Globe-galan sitter man runt stora bord och äter och man kan även vara i baren. Så där hängde vi. Det gäller bara att sitta vid bordet när priset ropas upp. Plötsligt kom en studioman springande och skrek ”Vart är Ruben?! Han måste vara här nu!”.
Som vinnare måste man väl sitta vid bordet när priset delas ut.
– Precis. Regissören som satt bredvid mig gratulerade på förhand och jag sprang in på toa för att snygga till mig. När jag kom ut börjar de ropa upp vinnaren och vi hann knappt fram. Priset gick till ryska filmen Leviatan. Så jag skyller förlusten helt och hållet på att jag var på toaletten, haha.

Närmast väntar nya filmen Triangle of sadness. Ett drama som skildrar modeindustrin och en åldrad manlig fotomodell. Som prisad filmregissör har de mest oväntade dörrar öppnats.
– Jag träffade en grevinna från Schweiz nu när vi var på Rivieran. Plötsligt förstod man att Guldpalmen går hem i alla läger. Jag är numera hedersmedlem i Zermatts vattenskidklubb, haha. Det som är fördelen med att bli en bekräftad konstnär är att man får tillgång till alla rum.

Till Toppen