Annons
Recension

Roy Ayers Ubiquity Roy Ayers jazz-funk behåller sin sprängkraft

Publicerad

Det har gått exakt två decennier sedan rapparen Guru släppte sitt första Jazzmatazz-album, där han plockade fram gamla jazz-namn som Lonnie Liston Smith, Donald Byrd och Roy Ayers för att visa hiphoppens rotsystem. Det hela var kulmen på en period där 80-talets soulsamlande rare groove-rörelse hade mynnat ut i acid jazz, och plötsligt ville alla ha bockskägg, randiga tröjor och låta som Roy Ayers Ubiquity cirka 1976. Det gick att steka ägg på hans jazz funk-tolvor i början på 90-talet.

2013 har vibrafonisten Roy Ayers hunnit fylla 73 år, och den ivrigaste hajpen från förr har lagt sig, men den största delen av hans publik på Fasching är ur hiphopgenerationen, snarare än den gamla jazzskolan. Tillsammans med ett tajt band sträcker han ut sina låtar till långa jazz-funk-orgier som ibland strävar åt disco-hållet, andra gånger åt afrobeat. Någon har försökt lansera epitetet ”The Godfather of neo-soul”, men jag vet inte om det är särskilt lyckat, för det låter inte direkt som Erykah Badu, även om hon säkerligen har lyssnat en hel del på Ayers.

Annons
Annons
Annons
Annons