Annons
X
Annons
X

Kristoffer Leandoer: Rousseaus paranoia har blivit verklighet

Den grandiosa självbilden pekar framåt mot Kulturmannen, medan analysen av mobbningens mekanismer är direkt tillämpbar på de ­sociala mediernas hatkultur. ”Rousseau domare över Jean-Jacques”, som först nu kommit i översättning, tycks tala rätt in i vår tid.

Jean-Jacques Rousseau (1712–1778), porträtt av Allan Ramsay, 1766.
Jean-Jacques Rousseau (1712–1778), porträtt av Allan Ramsay, 1766. Foto: IBL

Vid tvåtiden på eftermiddagen lördagen den 24 februari 1776 beger sig Jean-Jacques Rousseau till Notre-Dame med manuskriptet till ”Rousseau domare över Jean-Jacques – Dialoger” under armen. Rousseau är 63 år gammal och har två och ett halvt år kvar att leva. Han uppfattar sig själv som förföljd, närmast fredlös, och ”Dialoger” är hans försök att lägga fram sin sak och få rättvisa.

Hans avsikt är att deponera manuskriptet på högaltaret i hopp om att det ska komma till kungens kännedom och bli omöjligt att förtiga. Den första sidoport Rousseau väljer visar sig låst och när han väl lyckas komma in i katedralen är vägen till högaltaret stängd med ett galler. Då grips Rousseau av svår yrsel. Han har redan samtidens alla inflytelserika franska intellektuella emot sig – Voltaire, Grimm, d’Alembert, Diderot – liksom både katolska och protestantiska kyrkan. Hans skrifter utges i stympat skick, hans ord förvrängs, han tillskrivs böcker han aldrig lagt sin hand vid och frånkänns dem han verkligen skrivit, man följer varje steg han tar, han har en mäktig kabal emot sig. Han är utsatt för en landsomfattande komplott som ”inte gått att genomföra utan regeringens medverkan” – visar det sig nu att även himlens makter är fientligt inställda till honom? Rousseau vacklar hem ”alldeles förbi av utmattning och nästan känslolös och slö av smärta”.

Det är en magnifik scen, en paranoians urscen med detaljerad rumslig förankring, noggrant redovisade kroppsliga reaktioner och slutsatser som ­endast är möjliga om den egna personen befinner sig i centrum för allas uppmärksamhet. Paris medeltida centrum med dess överlagrade mänskliga minnen kommer i Rousseaus efterföljd att dyka upp i en rad paranoida klassiker där huvudpersonen finner sig vara offer för en storslagen och vittför­grenad sammansvärjning – Gérard de Nervals ­”Aurelia”, vår egen Strindbergs ”Inferno” samt, i den något lägre stilen, Dan Browns ”Da Vinci-koden” –  kan alla sägas föra vidare arvet från den arme Jean-Jacques, förvaltare av en hemlighet så brännande att inte ens Guds hus vill härbärgera den.

Annons
X

Efter 240 år finns nu denna text för första gången att läsa på svenska. För precis som i det gamla skämtet om paranoikern uteslöt inte Rousseaus högt uppdrivna känslighet och svåra förföljelse­mani att han samtidigt faktiskt råkade illa ut på riktigt. Särskild otur hade ”Dialoger”, som på originalspråket inte utgavs i fullständigt skick förrän 1958. Då hade David Sprengels ofullständiga svenska översättning i tryckfärdigt korrektur redan legat ett bra tag och samlat damm i Bonniers arkiv, till stor del på grund av Sprengels oförmåga att avsluta sitt storslagna projekt att översätta, kommentera och utge Rousseaus samtliga självbiografiska verk. ­Några kommentarer blev det till exempel aldrig.

När ”Dialoger” nu utkommer, på Natur & Kultur, är det tack vare Jan Stolpes storartade insats i form av ett rent detektivarbete, omfattande förord, notapparat samt en varsam komplettering med egna översättningar av de avsnitt som Sprengel på sin tid inte hade tillgång till. Stolpe – som tidigare om­besörjt utgivningen av Sprengels översättningar av ”Bekännelser” och ”Julie” – har i och med detta rest ett äreminne inte bara över Sprengel utan över­sättandet i sig.

Det är en betydande litterär händelse att Sprengels projekt nu föreligger i fullständigt skick. Även bland de många original och särlingar som befolkar den svenska översättningens annaler intar David Sprengel, född Åkerblom (1880–1941) en särställning. Han var en sällsynt begåvad polemiker, spränglärd och kolerisk, som på eget initiativ befann sig i livslångt krig med samhället och det litterära etablissemanget (inte undra på alltså att han intresserade sig för Rousseau), ett enmanskrig som dock genom äktenskapet med Agnes von Krusen­stjerna och den långvariga Krusenstjernafejden blottlade djupa sprickor i den svenska offentligheten: Erland Josephson porträtterar Sprengels komplicerade gestalt med ömsint diabolik i Mai Zetterlings Krusenstjernafilm ”Amorosa” från 1986. Sprengel såg sig själv som en för sent född libertin och upplysningsman, och hans översättning av ”Bekännelser” hör till svensk litteraturhistoria redan genom sin yviga och högst personliga notapparat.

Jean-Jacques Rousseaus självbiografiska skrifter utgör en trilogi. I ”Bekännelser” vill Rousseau nå kontakt med omvärlden till varje pris, visa upp en människa precis som hon är, inklusive allt det genanta och skamliga, allt det vi i vanliga fall retuscherar inför andra. I en bemärkelse gör ”Bekännelser” ­honom till den första moderna människan. Det han erbjöd där var inte en färdig, avrundad berättelse eller fabel, inte en lektion eller moral (även om ­sådana inte var honom främmande) utan ett sätt att vara, en person som krävde att bli sedd i sin fulla motsägelsefullhet. Självutlämnande, närgången, pinsam. Från den stunden var inte litteraturen ­något man konsumerade, den var en process som inte var avslutad utan började om med varje ny läsning, något man deltog i på egen risk, en personlig in­vestering man som läsare vackert fick möta med en egen investering av motsvarande mått, man fick skämmas, ta ställning, minnas, jämföra.

Rousseau visste att han åstadkommit något nytt, och blev våldsamt upprörd när världen inte ­omedelbart delade hans uppfattning. I besvikelse över mottagandet av ”Bekännelser” skrev han ”Rousseau domare över Jean-Jacques”, förhandenvarande tre dialoger där rollerna Rousseau och Fransmannen diskuterar fallet: den ene har läst allt av författaren men vet inget om dennes offentliga person, den andre har hört allt skvaller, vet att han är en hycklare och usling, men har inte läst en rad av hans verk. Efter ”Dialoger”, som alltså inte ens kom ut, sade sig Rousseau ge upp försöken att ­kommunicera med omvärlden och skrev ”Den ensamme vandrarens drömmerier” som ett uttryck för sitt tillstånd. Mellan totalkommunikation och meditativ resignation ligger dessa ”Dialoger” som ett övergångsskede, en plågsam hudömsning med ett hektiskt tonfall (det febrila tonläget bör ha passat Sprengel bra) och ett förtvivlat försök att få om inte upprättelse så åtminstone rätt.

Det är en litterär skatt som legat dold i arkivet med ”Rousseau domare över Jean-Jacques”. Mångordig, svårläst, men levande, med ett akut tonfall som skär rätt in i vår tids diskussioner.

Man kan välja att läsa Rousseaus ”Dialoger” som en skrift där de grundläggande dragen för vår tids karaktär Kulturmannen läggs fast. Ett skenande självmedvetande som utgår från att allt kretsar kring den egna personen, och att omgivningen är full av avundsjuka för den egna begåvningen och framgången. Själv är man den naturliga männi­skan, alla andra är konstlade. Ens begär är i grunden anspråkslösa, egentligen vill man bara få vara ifred, vilket ens avundsmän och bakdantare inte ger en minsta chans till. Man är ”en sund men svag själ, som tillber dygden men ej praktiserar den”. Det enda ovanliga med mig, säger Rousseau, är att jag är så enkel. På något sätt har man råkat komma åt en känslig punkt i samtiden, och man undrar över de lastens och brottets ”underjordiska gångar” som leder ens fienders vägar: under den synliga staden Paris finns en annan, underjordisk som ritats med hatets arkitektur. Rousseaus skildringar av hur han omges av tigande fientliga folkmassor vart han än går i Paris är rent kafkaartade. Det är en till psykos gränsande paranoia. Via Rousseaubeundraren Strindberg har denna grandiosa självbild letat sig in i kärnan av vår (manliga) nationallitteratur och fått många efterföljare.

Det är ett sätt att läsa ”Dialoger”; minst lika intressant är att läsa ­boken som ett vittnesbörd om vår egen tids hatkultur. Rousseau hade naturligtvis rätt, han var illa sedd eftersom han var en idealisk syndabock. Han förstod sig inte på att bygga allianser, han kunde inte nätverka. Schweizaren Rousseau konstaterar också att han fortfarande efter alla decennier är utlänning i Frankrike och ”såsom främling och ensamstående var utan stöd”. Det kostade inget att kritisera honom, man behövde inte riskera att stöta sig med någon inflytelserik. Få verk blottar mobbningens struktur lika tydligt.

I detta avseende är den Rousseau som skrivit ”Dialoger” alltjämt modernast av alla. Det som ­beskrivs är samma mekanism som legat bakom våra svenska drev och amerikanska presidentval: en ressentimentets felfinnarkultur, där man besatt söker minsta spricka mellan person och sak, livs­föring och budskap; en kultur vars utövare ”sysselsätta sig mer med hindret, som de vilja undanröja, än med målet, som de sträva efter att nå”.

Rousseau menar att hans fiender fattade ”det fasta beslutet att finna vad de sökte”. De hittar bevis på hans uselhet i allt han gör – högmod om han tackar nej till pengar, girighet om han tackar ja, och så vidare – för att de redan från början vet att han är usel. Men han försvarar sig med exakt samma argument, bara spegelvända: Jag hittar bevis på min oskuld och oegennytta i allt jag gör, för att jag vet att det är vad som driver mig. Rousseau är upprörd för att han inte är omtyckt. Och analogt ogillas han av sina fiender för att de inte tycker om honom! Förförståelsen styr, precis som i våra sociala mediers tautologiska bekräftelsekultur och gilla-markeringar.

Han var sin tids mest berömde författare och han försörjde sig på att kopiera notskrift hellre än att slå mynt av sin berömmelse genom brödskriveri – det retade naturligtvis gallfeber på folk. Hans ­dagdrivarideal och oberoende pekar rentav fram mot Roland Paulsens kritik av arbetssamhället: sysslolösheten är inte en last, säger Rousseau, för den ­”vilken har vetat att avstå från samhällets fördelar för att undslippa dess vedermödor”.

Så talar en 80 år gammal översättning av ett 240 år gammalt verk rätt in i vår tid.

Annons

Jean-Jacques Rousseau (1712–1778), porträtt av Allan Ramsay, 1766.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X