X
Annons
X

Röstonani gör mig kallsvettig

Radiokrönika
Sveriges radio bedriver en omfattande recensionsverksamhet med fina, långa traditioner. I P 1:s Kulturnytt recenseras till exempel dans, musik, opera, teater, film och litteratur, fem dagar i veckan. Det blir givetvis många, men inte särskilt långa recensioner, och så måste det ju vara i radion. Den genomsnittlige radiolyssnaren är i allmänhet inte mottaglig för invecklade och skriftspråkliga tankegångar. I en text kan läsaren backa och begrunda, men av förklarliga skäl är inte detta möjligt för radiolyssnaren, som är helt utlämnad åt recensentens röst. Detta är en begränsning för den talande recensenten, och till viss del ett tillkortakommande. Och säkerligen är det till viss del som kompensation för detta tillkortakommande som så många av radions recensenter hemfaller åt en röstonani av det mest liderliga slag.

Jag kallar den Rösten. Inte alltid finns den där, men så pass ofta att jag blir kallsvettig när det är dags för Kulturnytts recensioner. Det är en röst som kelsjukt smeker sig
själv och släpar sig fram, från munhålan och långsamt in i mikrofonen. I mitt ej så stilla sinne undrar jag om SR har anställt Kosmoskatten som talpedagog? Eller är det Öijer? Troligen är det för att förhöja värdet på texten och öka genomslagskraften som orden reciteras som på en rödvinig poesiafton, det ska vara spännande och på något vis markant, men blir bara onaturligt och irriterande. Av någon anledning är det mest kvinnor - kvinnor som i vanliga fall, det vill säga då de inte recenserar, talar helt normalt - som ger sig hän åt den. Rösten. Maria Edström har den. Anneli Dufva har den. Katarina Wikars har den, ja, hon har den kanske mest av alla. Clara Törnvall, som recenserar musikevenemang, har den inte, men skulle faktiskt behöva ta intryck av den, eftersom hon läser sina radiomanus som en talmaskin. Jenny Teleman har den, fast hon ofta kan lägga band på den.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X