Röstfiske med eget varumärke

Under strecket
Publicerad
Annons

PERSPEKTIV | Ärkebiskopsvalet
Första förutsättningen för att bli en bra chef, är att vilja själv.
Åtminstone i den sekulära världen. För blivande påvar gäller att inte armbåga sig fram över huvud taget.
En annan är att man kan få folk med sig.
Det har väl gällt för de kristna från så att säga scratch.
Så hur ska det gå för dem som nu träder fram och vill leda en kyrklig organisation med nära sju miljoner medlemmar? Som inte har folk bakom sig än, utan föreslår sig själva: Jag kandiderar! Här är jag! Köp mig!

Vi talar om Svenska kyrkans första personvalskampanjer. Visst, valet till ärkebiskop har förändrats efter skiljandet från staten år 2000. Men att nomineringsprocessen skulle börja leva sitt eget liv…
Nominera, ”att utse någon som kandidat”, härrör från romartiden: De som sökte ett visst ämbete kom till Forum i vit mantel – en toga candida. När Rome nu överlever på Canal+ ser vi: Mänskligheten är sig lik. Vi strider än i dag om maktpositioner. Varför vänta på att bli föreslagen? Nomineringsgrupper kan ju både negligera lämpliga personer och ha en orättvist stark ställning
i opinionen. Eller mycket pengar på marknadsföringskontot. Sådant har särskilt drabbat kvinnor. Och homosexuella.
Men kanske är det inte bara en rättvisefråga att föreslå sig själv som kandidat, utan också ett utslag för en allt snävare individualism.
Här gäller branding, att snickra på sitt eget varumärke. Konkurrensen därute är hänsynslös.

Annons
Annons
Annons