Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde Rosa täcke blev röd kollektivism

SYSTEMSKIFTE Nina Björk för ett viktigt och solitt resonemang om solidaritet och om människovärde. Men det nyss frigjorda kvinnliga jaget förlorar sin ställning i Nina Björks samhällsvision, skriver Erica Treijs.

(uppdaterad)

Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
181 s. Wahlström & Widstrand

Nina Björk styr långt till vänster och passerar både socialdemokratiska och vänsterpartistiska ideal. Och det tidigare frigjorda kvinnliga jaget förlorar därmed sin ställning.

I sin nya bok ”Lyckliga i alla sina dagar” drömmer hon om ett nytt politiskt system som innebär mer tid och mindre lönearbete och förespråkar en annan ekonomisk ordning där ett människoliv inte går att räknas om i pengar. Allt är politiskt laddat och arenan är det offentliga rummet.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Annat var det förr, när jag som så många andra mötte Nina Björk ”Under det rosa täcket”, där hon dissekerade konsten att vara kvinna. Hon var även då ifrågasatt och omdebatterad, men också en nytänkande feminist.

    Annons
    X

    Ända sedan dess har det ofta blåst kring Nina Björk, som när hon 2005 ifrågasatte om små barn skulle vara på dagis. Ideologi ersattes med pekpinnar och även om få av oss i dag skulle gå med på att livet enkom är en ekonomisk transaktion, så är retoriken i nya boken bitvis svårsmält – speciellt som hon numera, i intervjuer, erkänner att hon inte lever som hon lär.

    Nina Björk radar exempelvis upp planetens största bekymmer – föroreningarna som eskalerar, den biologiska mångfalden som minskar, skenande sopberg och gifter i maten som ökar – och undrar om vi inte borde ställa oss frågan: ”Vad fan ska vi göra?” Borde alltså inte alla inse att det är dags för en systemförändring där varken de makroekonomiska vinsterna eller de privata penninghjulens obotliga hunger ska styra mänskligheten mot ett jordklot som liknar en sopstation och vars invånare i bästa fall framlever sina liv med känslomässig pyspunka?

    ”Mer av detsamma – mer av varor, vinst och mänskligt liv som blir till salu – vad är omöjligt om inte det?”, frågar hon sig, innan hon knyter ihop säcken med orden: ”Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.”

    Nina Björk gör vad hon kan för att på 180 sidor ifrågasätta detta samhälle som förlorat kontakten med kött, blod och ideologier och som tappat sin själ på grund av kapitalismens skenande ha-begär.

    Som när Mona Sahlin 2010 meddelade att hon skulle avgå som partiordförande för Socialdemokraterna och, enligt Björk, tog farväl till idén om en politisk väljare. Sahlin sa att hon aldrig mer ville uppleva en valrörelse där människor uppgivet meddelar: ”Ja, jag ska rösta på er trots att jag bor i villa och tjänar bra”. Något som Nina Björk menar är historiskt eftersom Sahlin därmed aldrig mer vill uppleva en politisk människa som röstar utifrån en ideologisk, solidarisk ståndpunkt och sätter det gemensamma före individens egna privilegier. En retorisk fråga till befolkningen och jaget blir spiken i den politiska kistan: ”När skulle jag ha blivit sådan? Av vad?”

    Uppgörelsen med självhjälpslitteratur och ifrågasättandet av Maria Svelands och Katarina Wennstams bok ”Happy happy”, där skilda kvinnor hyllar jaget och flera skribenter menar att de blir bättre mödrar om de får arbeta, gå på yoga eller åka på spa, istället för att tillbringa mer tid med barnen, är helt klart tänkvärt.

    Men vad gäller feminismen så har den liksom Nina Björk blivit medelålders. När ”Under det rosa täcket” redan för 16 år sedan pläderade för egensinniga kvinnor långt från rådande genusdiktat, så har författaren numera snarast förlorat sitt jag. Det skedde vid kärlekshistorien med det första egna barnet. Den reservationslösa, den oundvikliga – och således även jagupplösande. ”Och ja, jag föll. I kärlek. Till kärlek. Jag föll då från gränsen mellan mig och den andra, föll från de där linjerna mellan ’jag gör det här för min skull’ och ’jag gör det här för din skull’.”

    Rosa individualism har förvandlats till mörkröd kollektivism och kärlek till den egna flocken. Det samhälle som Nina Björk förespråkar i ”Lyckliga i alla sina dagar” innebär snarast en hyllning av marxismen och en påminnelse om allas vår förgänglighet och att det finns andra större värden än kronor och ören. En gång byggde Nina Björk medvetna kvinnor, belyste normativa strukturer och fick oss som var unga i slutet av 90-talet att våga riva alla könsmanus. Nu ger hon sig på det kapitalistiska samhällsbygget och önskar sig rättvisa och att alla människor ska ha lika värde. Klanderfritt i sig, men lika nydanande som att säga att alla kvinnor får vaxa sina kön, om de vill.

    Nina Björks samhällsdrömmar skrämmer. Vad fan ska vi göra?

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X