X
Annons
X

Valerie Steele: Rosa kan vara sött, kraftfullt och sexigt

Läs mer om Streckare från 100 år

Hur kommer det sig att rosa en gång ansågs vara en lämplig färg för pojkar för att senare associeras nästan enbart med flickor? Och vilken roll spelar denna färg i dag? Modehistorikern Valerie Steele skriver ­exklusivt för SvD om sin syn på den mångfacetterade färgen rosa.

En modell i rosa tweeddräkt med svart spets designad av den franske modeskaparen Yves Saint-Laurent. Paris, 1990.
En modell i rosa tweeddräkt med svart spets designad av den franske modeskaparen Yves Saint-Laurent. Paris, 1990. Foto: Pierre Gleizes / AP

Snälla systrar, håll er borta från rosa, skrev Petula Dvorak i Washington Post, när hon hörde att tiotusentals demonstranter planerade att bära rosa mössor till Women’s March 2017. De problem som kvinnor står inför i denna Trumpepok är "allvarliga saker", hävdade hon, och även om rosa hattar kan vara "söta och roliga", riskerar de att trivialisera kvinnors problem. Man kan förstå Dvoraks oro eftersom många människor avfärdar rosa som vulgärt och barnsligt.

Jag gillar själv inte rosa särskilt mycket. Jag bär definitivt inte rosa. Faktum är att ungefär 99 procent av mina kläder är svarta. Så varför har jag under de senaste 18 månaderna arbetat på en utställning och en bok om färgen rosas historia i mode, konst och kultur? 

Först var det färgens polariserande karaktär som tilltalade mig. Det är en färg som framkallar exceptionellt starka känslor, positiva eller negativa. Till slut var det emellertid upptäckten att samhället är i färd med att omdefiniera betydelsen av rosa som ­berörde mig. Efter mitt arbete med "Pink. The history of a punk, pretty, powerful color," förstod jag att mina fördomar mot rosa kan härledas ur ett ­kategorifel.

Annons
X

Att läsa den stora färghistorikern Michel Pastoureau var en uppenbarelse. I introduktionen till "Blue. The history of a color", skriver han: "Färg är naturligtvis ett naturfenomen, men det är också en komplex kulturell konstruktion som inte kan generaliseras /.../ Många författare söker efter universella eller urtypiska sanningar som de föreställer sig finns i färg, men för historiker finns det inga sådana sanningar ... Det finns ingen sanning om färg som överskrider de kulturella gränserna, trots att många böcker som bygger på illa uppfattad neurobiologi ­eller /.../ populärpsykologi vill få oss att tro det /.../ Det är samhället som "skapar" färg, definierar färg, skänker mening åt färg."

Jag var medveten om det här när det gällde färgen svart. Som modehistoriker visste jag att Chanel inte "uppfann" den lilla svarta klänningen, och därmed plötsligt förvandlade svart från sorgens färg till elegansens. Visst har svart länge varit förknippat med natt och död, men svart har också associerats med rikedom, skönhet och sex. Tänk på John Singer Sargents porträtt av Madame X (1884). Svarta kläder har varit ett tecken på makt och auktoritet, men också signalerat uppror, fromhet och anständighet, liksom erotik och ondskefull karisma. Djävulen är mörkrets prins, och dandyn är den eleganta svarta prinsen. Svart är både mode och anti-mode.

Madame X av John Singer Sargent (1884)

I Quentin Tarantinos film "Reservoir dogs" frågar Mr Pink; "Varför kan vi inte välja vår egen färg?". Joe svarar: "Jag provade det en gång; det fungerar inte. Du får fyra killar som slåss om vem som ska vara Mr Black." Inte bara saknar rosa prestige; den har, eller verkar ha, en mycket mer begränsad uppsättning associationer. Tänk på namnen på olika nyanser av rosa: bebisrosa, balettrosa, barbierosa, puderrosa, bordellrosa, bubbelgumsrosa ... Det finns några undantag, som till exempel fyllecellsrosa (en nyans av rosa som användes i fängelseceller under 1970-­talet för att skapa en lugn atmosfär, övers. anm.), men de flesta nyanser associeras med någon variant av barnslig, romantisk ­eller sexig kvinnlighet.

Genom att använda historiska bevis för att neutralisera färgen rosas populärt accepterade symbolik, kunde jag titta på färgen med nya ögon. I 1800-talets Europa ansågs det lika lämpligt att en man bar en rosa sidendräkt som att en kvinna hade på sig en rosa klänning. I det medeltida Japan var rosa en könsneutral färg, liksom i dagens Indien.

När rosa väl hade börjat associeras med ­femininitet, förvärvade färgen de stereotypa egenskaper (ofta negativa) som förknippas med kvinnor. I det avseendet är rosa ungefär som mode. Fram till 1800-talet var de ­moderiktiga männens klädstil minst lika färgstark, ­dekorativ och formskiftande som kvinnornas. Men med uppkomsten av kapitalismen och demokratin antog män en alltmer mörk och relativt likformig klädstil.

Färger blev feminiserade, liksom föreställningen om mode. Med utvecklingen av konstgjorda färgämnen blev rosa också billigare att producera. Färgens popularitet bland arbetarklassens kvinnor sänkte dess status. Rosa fick också en erotisk underton på grund av den rosaaktiga kaukasiska hudtonen och den mörkare rosa tonen på läppar, tungor, bröstvårtor och könsorgan. Trots detta betraktades rosa ännu inte som en särskilt feminin färg.

Den rosa-blå dikotomin utvecklades först under slutet av 1800-talet, som ett marknadsföringsverktyg för att sälja barnkläder. 1918 hävdade en amerikansk återförsäljare att "rosa, som är en mer bestämd och starkare färg, är lämpligare för pojkar, medan blå, som är mer känslig och nätt, är vackrare på flickor". Men det förekom livliga diskussioner om vilken färg som passade vilket kön.

1927 rapporterade Time Magazine att hälften av varuhusen i USA marknadsförde rosa för flickor, medan den andra hälften gjorde tvärtom. Publiciteten kring en miljonärs förvärv av två målningar som föreställde barn, "The blue boy" (1770) och "Pinkie" (1794), kan ha vänt opinionen till förmån för rosa för flickor. Kanske hade allt varit annorlunda om han hade köpt "The pink boy" (1782).

”The pink boy”, ett porträtt av Francis Nicholls målat av Thomas Gainsborough (1727–88). 

På 1950-talet ledde politisk konservatism och ortodox psykologi till att en förnyad ideologisk tonvikt lades på strikta könsskillnader. Kvinnor och flickor förväntades i allt högre utsträckning anta ett lämpligt "feminint" ­utseende. "Du är sötare i rosa", förklarade en annons för Revlons läppstift "Kissing pink". Förutom kläder och smink tillverkades också ett brett utbud av andra varor i rosa, däribland dammsugare och telefoner.

Under 1980-talet återupplivades rosa ordentligt inom mode och konsumentkultur på ett annat sätt. Det tolkas ofta som en del av en bredare politisk backlash mot kvinnor, men det är mer troligt att färgens förnyade popularitet hade sitt ursprung i en kombination av händelser: alltifrån kulturell pluralism (och nischad marknadsföring) till "en hyllning av kvinnligheten" som tilltalade en mängd olika grupper, både feministiska artister och självständiga, unga kvinnor som identifierade sig med Molly Ringwald i filmen "Pretty in pink" (1986).

"Rosa är den enda sanna rock’n’roll-färgen", hävdade Paul Simonon, basist i The Clash. När neonrosa uppfanns på 1970-talet, omfamnades färgen av både punkare och rejvare. Redan på 1950-talet bar Elvis Presley rosa kläder och körde en rosa Cadillac – möjligen imiterade han afroamerikanska kändisar som Sugar Ray Robinson.

Forskare har börjat hitta belägg för att rosa länge varit populärt i den afrikanska diasporan, liksom hos latinamerikaner. "På 1970-talet ville alla alfahanar i Harlem ha en rosa ­läderrock med fårskinnskrage", minns den berömda Harlem-modedesignern Dapper Dan. "Den kappan var Gucci innan Gucci." Vid 2002 års New York Fashion Week bar Harlem-rapparen Cam’ron sin numera legendariska rosa minkrock och matchande hatt. Preppyrosa polotröjor och rosa kamouflage har också använts av manliga rappare.

Redan på 1970-talet blev unga japanska kvinnor som besatta av rosa och skapade viktorianskt inspirerade, medvetet dockliknande rosa Lolita-outfits. Den japanska flickkulturen har sedan dess blivit alltmer kommersialiserad, men den började som en riktig ungdomssubkultur, delvis inspirerad av punken. Japanerna populariserade också rosa hårfärg.

Exempel på den japanska street fashion-stilen Harajuku Foto: AP

När nazisterna satte homosexuella män i koncentrationsläger tvingade de dem att bära märken med en rosa triangel eftersom rosa förknippades med homosexuella sexarbetare. Den rosa triangeln användes senare som en symbol för gayfrigörelse och aids-aktivism. Detta första viktiga exempel på rosafärgade protester följdes av det rosa bandet som fick symbolisera kampen mot bröstcancer. Codepink: kvinnor för fred, en icke-statlig organisation inriktad på antikrigsaktivism och sociala rättvisefrågor, valde sitt namn som svar på den amerikanska regeringens ­användning av färgkodade terrormeddelanden.

Under de senaste åren har rosa återigen blivit populärt inom mode, inredning och grafisk reklam. Under namnet "millenniumrosa" har den beskrivits som "ironiskt rosa; rosa utan söt smak". Dess popularitet har varit relaterad till "ett ögonblick av ambivalent flickighet" och/eller "ett skifte i könsbestämda färgnormer". Rosa har definitivt blivit alltmer omtyckt bland medlemmar i hbtq-rörelsen, särskilt av dem som identifierar sig som queer. Först lovprisades millenniumrosa som "cool och androgyn", senare avfärdades färgen som hyperkommersiell och slutligen förklarades den "officiellt död".

Men har rosa väl tolkats som en "androgyn" och "politisk" färg som talar till unga män och kvinnor inom alla grupper, kan dess betydelse inte utplånas. Den rosa triangeln som en symbol för gayrättsrörelsen, hiphopens rosa kamouflage och de rosa mössorna i Women’s March har för evigt gjort färgen komplex.

I filmen "Legally blonde" (2001) bär huvudpersonen Elle Woods ljusrosa kläder och en chihuahua med rosa accessoarer vilket antyder att hon omöjligt kan vara en seriös kandidat till Harvards juridikutbildning. Men rosa kan vara allvarlig eller sagolikt artificiell, hård och feministisk, söt och sexig, punkig och kraftfull. Det är vi, samhället, som skapar färgernas betydelse.

Översättning: Johanna Wallin

Annons
X
Annons
X

En modell i rosa tweeddräkt med svart spets designad av den franske modeskaparen Yves Saint-Laurent. Paris, 1990.

Foto: Pierre Gleizes / AP Bild 1 av 4

Madame X av John Singer Sargent (1884)

Bild 2 av 4

”The pink boy”, ett porträtt av Francis Nicholls målat av Thomas Gainsborough (1727–88). 

Bild 3 av 4

Exempel på den japanska street fashion-stilen Harajuku

Foto: AP Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X