Annons
X
Annons
X

Svante Lundgren: Rörelsen som gett Turkiet ett alternativ

Turkiet efter kuppförsöket

Är han en tillbakadragen äldre man som vill främja utbildning och tolerans, eller leder han en revolutionär politisk motståndsrörelse? Fethullah Gülen och den ganska diffusa Gülenrörelsen, som ­anklagades för fjolårets kuppförsök i Turkiet, porträtteras i en ny bok.

Fethullah Gülen.
Fethullah Gülen. Foto: Selahattin Sevi/AP

För tio år sedan fanns en stor optimism gällande Turkiet. Ekonomin växte så det knakade och landet utvecklades mot mer demokrati och en fungerande rättsstat. Idag finns inget av denna optimism kvar. Journalister fängslas, makten koncentreras i en mans händer och sedan det misslyckade kuppförsöket i juli har över 100 000 oliktänkare ­eller personer som misstänks vara oliktänkare ­rensats ut. Vad var det som gick fel?

Den frågan är inte lätt att svara på, men den bittra konflikten mellan Turkiets starke man Recep Tayyip Erdoğan och den så kallade Gülenrörelsen har bidragit till landets snabba resa mot avgrunden. Gülenrörelsen är stark i Turkiet och om alla med minsta kontakt med den ska betraktas som verkliga eller potentiella landsförrädare blir resultatet paranoia och omfattande utrensningar.

För den som vill veta mera om den mytiske predikanten Fethullah Gülen och den rörelse som han gett upphov till finns nu en välskriven och informativ bok på svenska, Klas Grinells ”Imamen, kuppen och tjänarna. Gülenismen och Turkiet” (Celanders). Grinell, docent i idéhistoria vid Göteborgs universitet, har tidigare skrivit om Gülens tänkande och den här gången ger han både en översikt över det samt en beskrivning av Gülenrörelsen och tankar om dess påstådda inblandning i kuppförsöket. Hans ­inställning till imamen och rörelsen är positiv, men långt ifrån okritisk.

Annons
X

Det är något gåtfullt över predikanten Fethullah Gülen. Det är inte ens klarlagt när han är född; ibland anges 1938, ibland 1941. Kritikerna hävdar att han med järnhand leder en hemlighetsfull rörelse med politiska ambitioner, medan det intryck man får av Grinells bok är att det idag handlar om en gammal man som lever ett tillbakadraget och asketiskt liv i Pennsylvania.

Gülen föddes i ett religiöst hem i Erzurum i östra Turkiet, fick endast tre års skolgång men studerade i stället för olika islamiska lärda och lärde sig arabiska. År 1959 blev han imam och sitt stora genombrott fick han efter att han 1966 blev anställd som lärare i en koranskola i Izmir. Han började organisera verksamhet för ungdomar och bygga studenthem och så småningom skolor. Verksamheten växte och han samlade stora skaror till sina möten runtom i Turkiet. Den här delen av Gülens karriär blir något oklar i Grinells bok. Hur kom det sig att just han av alla predikanter i Turkiet fick ett så enormt genomslag?

För populär är han, därom råder ingen tvekan. Våren 2008 höll tidskrifterna Foreign Policy och Prospect en webbomröstning om vem som är världens viktigaste intellektuell. En halv miljon deltog i omröstningen och Gülen vann. Sedan slutet av 90-talet bor Gülen i USA där han fått permanent uppehållstillstånd för att han betraktas som en ­erkänd tänkare inom sitt område, pedagogiken.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det centrala i Gülens tänkande är tjänandet, ­hizmet, vilket är det namn som ofta används om ­rörelsen. Det viktiga för en god muslim är att tjäna mänskligheten genom goda gärningar i vardagen. För att nå dit krävs utbildning. Det är viktigare att bygga skolor än moskéer, har Gülen sagt, och det som brukar kallas Gülenrörelsen är i stor utsträckning ett nätverk av friskolor. En annan central tanke i imamens lära är att det inte råder något motsatsförhållande mellan islam och vetenskapen. Dess­utom vill Gülen befrämja dialog mellan olika religioner i en anda av tolerans. Grinell sammanfattar rörelsens ideal på följande sätt:

    ”För att kunna fullgöra sin religiösa plikt måste människor ha god utbildning, leva i kärlek och tolerans med andra och ta vara på de möjligheter den moderna världen erbjuder utan att förledas av dess konsumism och njutningslystnad.”

    Grinell visar att Gülens tänkande har utvecklats med åren. Den antisemitism som fanns i början har fallit bort i och med inriktningen på dialog. Likaså tar han numera avstånd från uppfattningen i klassisk sharia om att den som avfaller från islam bör straffas med döden. Det gör han genom tolkningen att det som i islamisk tradition betecknats som apostasi egentligen handlade om desertering. ­Under lång tid såg Gülen darwinismen som ett ­uttryck för ateism och förfall, men under senare år har han inte uttalat sig om detta över huvud taget, vilket vissa anhängare ser som ett tecken på att han omprövat sin inställning.

    Det som kallas Gülenrörelsen är ­ingen enhetlig organisation med medlemskap. Det är därför omöjligt att ange något medlemsantal. Det här bidrar naturligtvis till myt­bildningen. Klart är i varje fall att det finns hundratusentals ”tjänare” i mer än 150 ­länder, vilka driver skolor, ordnar dialogaktiviteter och ägnar sig åt sjukvård och annat hjälparbete.

    I Turkiet hade rörelsen dessutom en arbetsgivar­organisation samt kontrollen över en storbank och dagstidningen Zaman innan Erdoğan slog till. Det är kanske inte fråga om en sammanhållen och ­hierarkiskt styrd organisation, men om en nätverksbaserad social rörelse vars grenar har det gemensamt att de ser upp till Gülen, hodjaeffendi, den vördade läraren, och inspireras av hans undervisning.

    Navet i rörelsen är utbildningsverksamheten, som omfattade över tusen skolor världen över ­innan de i Turkiet stängdes eller togs över av staten. Undervisningen är sekulär och följer läroplanen i ifrågavarande land. Utbildningen är inriktad på matematik och naturvetenskaper och skolresultaten är genomgående goda. Genom sitt avståndstagande från och kamp mot islamisk radikalisering samt genom sin inriktning på dialog har Gülen ­hyllats av många i väst. Jesuiten Thomas Michel, aktiv i muslimsk-kristen dialog, ser Gülenrörelsen som ett av de största hoppen för en mer tolerant och mänsklig värld.

    Men det är inte för sin skolverksamhet eller dialogaktiviteter som rörelsen idag är så kontroversiell. Frågan är om det bakom allt detta finns en dold agenda, en strävan efter politiskt inflytande.

    Anti-Gülen-demonstration i Ankara, några dagar efter kuppförsöket i juli 2016. Foto: Hussein Malla/AP

    När Erdoğan och hans parti AKP kom till makten 2002 var den stora utmaningen att utmana den sekulära elit som dominerade tjänstemannakåren, polisen, rättsväsendet och militären. För att göra det var partiet tvunget att rekrytera Gülenutbildade personer. Vid denna tid verkade Erdoğan och Gülen för samma mål: att bryta den sekulära, kemalistiska hegemonin och ge religionen en större plats i samhället. Vilket också skedde. Kulturen inom den statliga administrationen förändrades. Där man förr gick ut och tog en öl efter jobbet skänkte man nu pengar till Hizmet och gick på fredag till moskén.

    Men snart skar det sig mellan ­Turkiets två titaner. Hösten 2013 avslöjades omfattande korruption inom AKP, också inom Erdoğans familj. Erdoğan slog tillbaka med hård hand, såg ­gülenister bakom kritiken och tolkade det som ett svek. Nu började svartmålningen av Gülen och utrensningen av hans anhängare. Efter kuppförsöket har svartmålningen och utrensningen nått svindlande höjder; vi bevittnar vad Grinell kallar ”den kanske mest omfattande utrensningen av olik­tänkande i någon modern demokratisk stat”. Först anklagades Gülenrörelsen för att vilja skapa en ­”parallell stat”, senare för att vara en terrororganisation (FETÖ, Fethullahçı Terör Örgütü).

    Grinell medger att gülenister i kampen mot ”den djupa staten” gick för långt. Gülenistiska journalister och domare drog sig inte för att använda tvivelaktiga metoder. Men som han uttrycker det är ­steget ”från illegal avlyssning till terrorism ändå ganska långt”. När det gäller kuppförsöket är ­Grinell övertygad om att varken Gülen själv eller rörelsen var inblandade, däremot kan gülenistiska officerare ha haft ett finger med i spelet, dock inte ensamma.

    Att Gülen inte stod bakom kuppförsöket framgår tydligast av att det som framlagts som belägg för detta är oerhört tunt. Men det strider också mot allt vad Gülen säger sig stå för. Hans uppfattning är att hans anhängare inte ska eftersträva politisk makt, utan i stället utöva inflytande i civilsamhället. Idag är det många gülenister som menar att rörelsen i Turkiet gick vilse och lockades in i ett politiskt spel som man borde ha hållit sig borta ifrån.

    Kritikerna menar å sin sida att den påstådda opolitiskheten är en fasad för en maktlysten rörelse som i själva verket är ute efter just politisk makt. Men också de som menar att gülenistiska militärer var de centrala aktörerna bakom kuppförsöket medger att de många gülenister som arbetar i skolor och dialoggrupper inte hade en aning om vad som pågick inom polis och militär. Rörelsen är alltså spretig och mångfacetterad, ingen välslipad kamporganisation. Den kan, som Grinell skriver, ”varken dömas eller friskrivas som ett kollektiv”.

    Grinell ger en sympatisk beskrivning av Gülens lära, medger övertramp men ser inte rörelsen som konspiratorisk med dolda agendor och tar avstånd från uppfattningen att den skulle ha legat bakom sommarens kuppförsök. Andra utomstående forskare är mer kritiska. Joshua Hendrick menar att rörelsen uppvisar en viss tvetydighet och brist på transparens. David Tittensor har anklagat rörelsen för dubbeltydighet och oärlighet (dess skolor är inte fullt så sekulära som påstås). Grinell förnekar inte riktigheten i denna kritik. Det är ju inte fråga om att Gülenrörelsen antingen skulle vara ofelbar eller skyldig till allt den anklagas för. Den kan uppriktigt verka utifrån höga ideal och ändå, som allt mänskligt, ha betydande brister.

    Att saker och ting ändrats i Turkiet och det med besked är klart. Kemalismen är långt ifrån död, men de starkaste tävlarna om Turkiets själ är idag erdoğanismen och gülenismen. Ytterligare ett ­tecken på religionens återkomst.

    Annons

    Fethullah Gülen.

    Foto: Selahattin Sevi/AP Bild 1 av 2

    Anti-Gülen-demonstration i Ankara, några dagar efter kuppförsöket i juli 2016.

    Foto: Hussein Malla/AP Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X