Recension

HellboyRon Perlman perfekt som pojken från helvetet

Under strecket
Publicerad
Annons

Om det ockultas manifestationer, i form av slemmiga monstrum, har fräckheten att knuffa sig in i vår städade värld och verklighet, måste naturligtvis någon, i ljusets och mänsklighetens namn, knuffa tillbaka.
Detta är Hellboys uppgift. Denna seriefigur, från det oberoende men inte längre särskilt lilla förlaget Dark Horse Comics, överensstämmer knappast med den gängse bilden av en hjälte. Han är gigantisk, med svans, horn och ett illrött skinn, och har dessutom, till råga på allt, en högerhand av sten. Men i hjärtat är han mer människa än monstrum, ty berättelsen om Hellboy hävdar, i den renodlade behaviorismens anda, att det är miljön och inte arvet, som avgör vilka vi blir. Således gillar han, sina arvsanlag till trots, både kattungar och godis.

Nu är ”Hellboy” film och regissören Guillermo del Toro har fått med förvånansvärt många av seriens specifika kvaliteter.
Det är inbjudande och lagom allvarsamt.
Den skräckgotiska atmosfären levandegörs av en rik och detaljerad scenografi och en kompromisslös trohet gentemot den tecknade förlagan. Tidsmässigt skapas en suggestiv sammansmältning av framtid och dåtid som håller fantasin levande. Till detta bidrar den futuristiska men rudimentära teknologin, bestående av kugghjul, pistonger och förstärkta revolvrar.
Det ålderdomliga men fantastiska maskineriet knyter an till de gamla science fiction-berättarna, som utrustade sina visioner efter sin tids förutsättningar.
Den grymtande humor och befriande vardaglighet med vilken Hellboy tar sig an sitt otacksamma, superfysiskt krävande värv förmedlas perfekt av Ron Perlman, som trots att han är som klippt och skuren för rollen är översminkad och inplastad till oigenkännlighet.
Nazisterna är som alltid på jakt efter övernaturliga fenomen som ska förstärka deras ”Wehrmacht”, och då de i andra världskrigets slutskede öppnar en port till en helvetisk dimension smiter Hellboy ut.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons