Recension

Romsk skörhet

Publicerad
Annons

Det finns ett sätt att sjunga som är typiskt för många sångerskor ur en östeuropeisk och romsk tradition, med en flytande ansats in i och ut ur tonerna som gränsar till det falska men som väl använd ger musiken en unik svävande känsla. Jag föreställer mig att det är en mycket svår sångstil. När det misslyckas blir också resultatet att det hela tiden låter falskt. Under en stor del av konserten hamnar Marita Johansson på fel sida om den gränsen. Något som det ofta lågmälda ackompanjemanget från resten av trion Krilja inte gör det minsta för att skyla över. Just att Emil Pernblad på gitarr och Jonas Liljeström på fiol spelar så snyggt blir ironiskt nog ibland ett problem, just ur det perspektivet.

Men det innebär inte att sången saknar kvaliteter. När Johansson efter hand lyckas bättre med balansgången och det skaver alldeles lagom mycket, blir röstens skörhet en tillgång. För den här musiken ska inte vara någon söt och gräddig semla. Det är sånger om ensamhet, längtan och sprit. Och förvånansvärt ofta hästar. Kvällens största skratt får Marita Johansson när hon berättar om texten till Nevechernyaya, sjungen på gammelryska: ”Stjärnan slocknar och kärleken med den, men jag har ju i alla fall mitt trespann med gråfläckiga hästar.”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons