Recension

Romeo & JuliaRomeo & Julia i kyskt fodral

Isabel Munschi och ­Jakob Stefansson i den berömda balkongscenen.
Isabel Munschi och ­Jakob Stefansson i den berömda balkongscenen.
Under strecket
Publicerad
Annons

20 år har gått sedan Göran O Eriksson med stämjärn, genialitet och gott humör tog sig för att slå sönder den stelbenthet och könlöshet som vilat över svenska översättningar av Shakespeares pjäser. Fram steg en fräck, lekfull och vitsig värld av teatrala möjligheter – också tragedierna blev tillgängliga på ett nytt sätt, delvis för att narrarnas tvetydiga skämt plötsligt blev viktiga delar av den smärtsamma vägen till insikt. Följden blev att svensk teater fick en Shakespearevår och – sommar. I‑dag spelar minst en trio utomhusteatrar elisabetanska pjäser under kyliga himlar och ständiga regnhot.

Romateatern har miljön som stadig grund och tillgång. Roma klosterruin är en fantastisk scenografi. Det är som om alla dessa år av kontemplation och tillbedjan tillfört en aura av själ, ljus och kraft till denna oas för svalor och igelkottar. Thomas Segerström har, sedan han tog över Roma­teatern för ett antal år sedan, gjort ruinen mer och mer funktionell. Scenen är stor och utbyggd, strålkastarna fler och fler. Detta år har scenografen Per A Jonsson skapat ett mycket vackert Verona, med valvbågarnas grå tyngd som självklara element.
Romeo & Julia heter Romas tolkning av Shakespeares Romeo and Juliet. Det är, som så ofta när Thomas Segerström tolkar tragedierna, en stram, behärskad och mycket traditionell tolkning. Han har, tillsammans med Nina Pontén, nyöversatt originalet och delvis fört det tillbaka till en pre-Erikssonsk polityr – även om en del av den sistnämndes sexuella avtäckningar av texten är kvar.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons