Annons
X
Annons
X

Sture Linnér: Romartidens främste expert på jordbruk

ANTIKT STORVERK. Romarnas kunskap om lantbruk, från vinodling till fåravel, har styrt det europeiska jord­brukets utveckling. Så sent som på 1800-talets lästes det största verket, Columellas ”De re rustica” av danska bönder. Verket finns nu komplett i en vacker svensk utgåva.

I ett av västerlandets främsta diktverk, ”Georgica” (Om jordbruk), skapat 29 fKr, skildrar Vergilius, lantbrukarsonen från Mantua, med kärleksfull inlevelse den norditalienska naturen i alla dess skiftningar och en lantlig livsform som står i motsats till storstadens
dolce vita och hektiska rytm. Dikten innehåller många detaljer av intresse än idag. Så till exempel skriver poeten på ett ställe att bonden bör lägga sig till med

får som är vita och mjuka i ullen.

Men om en gumse är aldrig så vit så behåll honom inte,

Annons
X

om du får se att tungan är svart under fuktiga gommen,

annars kan lammens ull få fläckar av svart i det vita.

Minnesgoda läsare av Svenska Fåravelsföreningens Tidskrift erinrar sig måhända en uppsats i årgång 43, 1963, som påvisar samma korrelation mellan fläckig tunga och fläckig päls hos gotländska får…

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vergilius äger en förunderlig förmåga att även ur den torraste förlaga utvinna skir poesi, att inspireras till en daggfrisk skildring av en sommardags lust och fägring stor. Dikten må ytligt sett behandla ett begränsat ämne, men den skänker rymd och höghet åt lantlivets skenbart oviktiga detaljer. Här finns en växelverkan mellan stort och smått, mellan olika stämningar och motiv, ljus och skugga, glädje och dysterhet, humor och patos, mytologiskt och modernt.

    Varför Vergilius kommer i tankarna är därför att han står som en av förebilderna för Lucius Junius Moderatus Columella, född i Gades (Cadiz). Denne skrev under 60-talet eKr en lantbrukslära, ”De re rustica”, en av de mest omfångsrika fackböcker som bevarats från antiken. Han lärde sig lantbruk av sin farbror, som var godsägare i södra Spanien, men kom att ägna sig åt denna näringsgren även på andra håll, främst i mellersta Italien. Columella förfogade också över ett omfattande bibliotek, innehållande de viktigaste agrikulturella skrifterna, och ägde god överblick över tidigare författares verk.

    Länge tjänstgjorde han som officer. När han med majors rang lämnade armén fick han ett generöst avgångsvederlag från romerska staten och därtill jord att bruka, enligt principen att den som har en ko att mjölka har inte tid att göra revolution, för att citera Hans Furuhagen. Därmed kunde han tillämpa det lantbrukskunnande han inhämtat i unga år av sin farbror och skriva den sorts handledning som många av hans gamla officerskamrater i motsvarande situation säkerligen behövde: hur man bör tänka på tillgång till vatten, goda kommunikationer och lämpligt klimat när man väljer mark, hur och var man skall plantera växter, hur man bäst behandlar slavarna och så vidare. Verket kopierades och spreds snabbt.

    En av Columellas tidigaste föregångare som agrar författare är Cato dä (234–149 fKr). Som latinisten Sten Hedberg skrivit: Att en så betydande statsman som Cato inte endast själv var aktiv lantbrukare utan även sammanställt en handledning inom området öppnade på något sätt dörren för lantbruket inom den latinska litteraturen. Catos ”De agri cultura” är den äldsta kompletta prosatexten på latin som bevarats till vår tid. Columella är också förtrogen med de tre böcker, av essäistisk och filosofisk karaktär, om lantbruket som författats av språkmannen och historikern Varro (116–27 fKr), ansedd som Roms lärdaste man, och han kände även till flera andra romerska lantbruksexperter av varierande dignitet. De många grekiska orden i framställningen vittnar om hur Columella och andra lantjunkrar på romartiden i hög grad lånat jordbrukets teknik och terminologi från den hellenistiska tidens grekiska kultur, främst den som de redan på 200-talet fKr mött i Syditalien och på Sicilien.

    Columellas verk består av tolv kapitel (böcker). Inledningen till första boken analyseras utförligt och instruktivt av Tore Janson i hans doktorsavhandling, ”Latin Prose Prefaces. Studies in Literary Conventions” (1964). På Columellas tid gick utvecklingen mot större ägor med lägre utnyttjande och mindre avkastning per ytenhet. Denna trend stöddes av teorin att jorden åldrades och blev allt mindre produktiv. Columella driver tvärtom tesen att jorden aldrig försämras om den odlas med omsorg och gödslas väl, och han förespråkar en mer intensiv och effektiv form av undervisning och träning.

    Han vann emellertid inget gehör i klassisk tid utan kom att uppskattas först femtonhundra år senare. Columella ser mörkt på samtidens jordbruk. Fastän den gamla tidens romare betraktade det som den viktigaste av alla näringsgrenar föraktar man det nu och överlämnar det att skötas av de sämsta bland slavarna. Generellt gäller att inledningen, utom i själva början, är en sammanställning av idéer och vändningar hämtade från olika författare.

    Så följer en bok om åkerbruk. Spannmål importerades till låga priser från kornbodarna Sicilien och Egypten, och i Italien inriktade sig därför jordbrukarna främst på att producera vin, oliver och grönsaker.

    I de två följande avsnitten om vinodling är författaren riktigt i sitt esse, och hans sakkunskap och entusiasm väcker eufori hos läsaren. Läs till exempel i bok 12 om hur man kan krydda vinet med tjära, rosmarin, honung, myrten, peppar, sjölök och andra färska örter för att bevara dess fräschör. Man kan komma att tänka på en James Bond-film, ”Agent 007 ser rött”, där en falsk brittisk agent avslöjar sig för Bond genom att beställa rött vin till sjötungan, en fadäs (om det nu verkligen var en fadäs) som ledde till bedragarens död.

    Columellas kunskaper om livsmedelskemi imponerar, så till exempel vet han att vinet blir bättre om man låter det jäsa svalt i tankar under jorden. Avsnitten 6–7 gäller boskapsskötsel och 8–9 uppfödning av tamfågel, fisk, vilt och bin (animalier var sällsynta i det romerska hushållet och när de förekom handlade det mest om fågel och fisk). Bok 10 är skriven som en fortsättning på Vergilius ”Georgica” och behandlar trädgårdsskötsel. Den skulle egentligen avsluta verket, men på en väns bön utvidgade Columella sin framställning med bok 11 om en förvaltares plikter och med en kompletterande redogörelse för trädgårdsskötsel. Bok 12 berör en husföreståndarinnas uppgifter, vin- och oljeframställning och konservering av druvor, oliver och granatäpplen i vin, olja eller honung.

    Hon skall för övrigt varken vara ful eller vacker. Om hon är ful, väcker hon avsmak hos sin sambo, och alltför stor skönhet gör honom försumlig. Skulle någon av gårdsfolket börja angripas av sjukdom skall hon, heter det vidsynt, se till att han får så god vård som möjligt. Av en sådan omsorg följer nämligen välvilja och även lydnad, ty de som blivit friska är ivriga att arbeta ännu trognare än förut. Förvaltaren bör inte vara mycket ung men inte heller mycket gammal. Slavarna föraktar nämligen en yngling lika mycket som en åldring, eftersom den förre ännu inte lärt sig lantbrukets sysslor och den senare inte längre kan utföra dem, och ungdomen gör den förre slarvig, medan ålderdomen gör den sistnämnde trög. Om oxdrivaren sägs att han skall vara mer skrämmande än grym, så att oxarna både lyder hans order och lever längre.

    Verket är väl disponerat och stilen flyter lätt, ofta med variationer i såväl ordval som syntax.

    Ett och annat verkar idag minst sagt kuriöst. Så till exempel heter det att stona i vissa trakter brinner av en så stor sexuell iver att de, även om de inte har någon hingst till hands, av en frekvent och överdriven åtrå inbillar sig att de blir betäckta och blir dräktiga av vinden.

    Till efterföljarna hör Palladius, som troligen levde på 400-talet eKr och skrev en komprimerad och uppdaterad version av Columellas lärobok. Gemensamt för Cato, Varro, Columella och Palladius är att de alla ville undervisa i en litterärt attraktiv form, hela tiden med förfädernas lantliga enkelhet som ideal.

    Columellas bok torde vara den som mest påverkat det europeiska jordbrukets utveckling. Så sent som i början av 1800-talet lästes den i valda delar av danska bönder! Den första svenska översättningen av Columella, mycket selektiv, döljer sig under titeln ”Peder Månssons Bondakonst”. 1983 utgav John Granlund en textkritisk utgåva av denna bok. Författaren var en Vadstenamunk som 1507–1523 förestod Birgittas hus i Rom. Så småningom blev han biskop i Västerås. Under Romåren såg han paralleller mellan det italienska lantbruket på Columellas tid och det svenska jordbruket i början av 1500-talet och Vadstena klosters egen situation.

    Den första textkritiska utgåvan av Columellas text påbörjades av Vilhelm Lundström i Göteborg 1897, fortsattes av Åke Josephson 1955 och avslutades 1968 av Sten Hedberg, båda verksamma i Uppsala.

    Nyligen utgav Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien den första kompletta svenska översättningen, av Sten Hedberg:
    Tolv böcker om lantbruk. Åtskilliga stickprov ger vid handen att han med suverän skicklighet tolkat de många nyanserna i originaltexten. Hans essä ”Columella och hans verk i den latinska lantbrukslitteraturen. Idéer, tradition och efterföljd” är en guldgruva inte enbart för de agrart orienterade utan för alla kulturintresserade. 30 helsidesbilder i färg och många kartor smyckar framställningen. Noter, förklarande register över egennamn och benämningar samt över de inemot 300 växter som Columella nämner väcker också läsarens tacksamhet och glädje. Det hela känns levande, modernt – man tycker sig höra Columella berätta om jordbrukarens möjligheter och svårigheter för nästan 2000 år sedan.

    Inte nog med allt detta. De inemot 700 stora och vackert tryckta sidorna introduceras elegant och sakkunnigt av Hans Furuhagen och innehåller också tolv artiklar av första rangens ämnesexperter, som Kungliga Skogs- och Lantbruksakademiens chefsbibliotekarie Lars Ljunggren engagerat för att underlätta förståelsen av Columellas text och sätta in den i sitt historiska sammanhang. Janken Myrdal behandlar ”Jordbruksteknik i det romerska imperiet” och ”Åkerbrukets teknik hos Columella”, Örjan Wikander ”Agrarekonomiska och sociala förhållanden hos Columella”, Paulina Rytkönen ”Vinet i det romerska imperiet”, Kjell Lundquist ”Columella, trädgården och växterna. Om odling, konster och växtmaterial i ’De re rustica’”, Ulrika Söderlind och Sven Lindgren ”Romarnas kosthåll och livsmedelshantering enligt Columella” – för att nu bara nämna några av de vackert skimrande pärlorna.

    I dagens gängse handböcker står inte mycket om Columella. Vi glömmer lätt att före 1900-talet mer än nio tiondelar av jordens invånare ägnade merparten av sin tid och kraft åt att framtvinga föda från en nyckfull natur, och att ett misslyckande i denna kamp innebar svält för många. Med tanke på alla dem som har berikats av Columellas förmåga att förena det nyttiga med det nöjsamma är det särdeles tacknämligt att Sten Hedberg nu lägger fram detta härligt berikande storverk. Måtte han vilja förse dagens antikintresserade med översättningar även av Cato dä och Varro. Med alla de tre viktigaste romerska jordbrukshandledningarna tillgängliga på svenska skulle våra kunskaper om det romerska jordbruket ytterligare fördjupas och få oss att ännu klarare inse den fundamentalt viktiga roll som lantbrukets utveckling spelat i det romerska rikets historia.

    Sture Linnér
    Sture Linnér är professor och författare. Han kommer i vår ut med en bok om Pindaros idrottspoesi.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X