Annons
X
Annons
X

Peter Landelius: Romaner som låser upp diktaturens Havanna

En av de tidigaste och främsta representanterna för den magiska realismen var kubanen Guillermo Cabrera Infante. I år är det 50 år sedan ”Latinamerikas James Joyce” debuterade, men ännu är han nästan okänd i Sverige.

Guillermo Cabrera Infante (1929–2005).
Guillermo Cabrera Infante (1929–2005).

I mitt exemplar av Guillermo Cabrera Infantes ­roman ”La Habana para un infante difunto” från 1979 hittar jag ett kort med hälsning från Märta-Stina Danielsson, Wahlström & Widstrands ankare som i början av 80-talet lärde upp mig till översättare: ”Har inte lyckats nå dig per telefon så jag skickar helt sonika på dig den här tegelstenen och hoppas som alltid att det är århundradets roman.” Den gången hade jag inte tid och ork. I början av 80-talet var det Utrikes­departementets handelsavdelning som krävde om inte hela min arbetskraft så dock en hel del av min arbetstid. Märta-Stina och jag hade haft fullt upp med Gabriel García Márquez underbara och i mina ögon bästa roman: ”Krönika om ett förebådat dödsfall” (1981; översättningen kom året därpå). Den har ”alla sömmarna utåt”, och där finns varken ett ord för mycket eller för litet. Cabrera Infantes bångstyriga skröna skulle ha varit mycket besvärligare att göra rättvisa på svenska.

Det finns olika uppfattningar om hur den egentligen började – den latinamerikanska litterära ”boom” som i ett par decennier satte världsdelen om inte på förstasidan så dock på all världens kultursidor. Till dem som med fog brukar räknas som den magiska realismens fäder hör García Márquez, men strängt taget hade kubanen Alejo Carpentier lanserat begreppet ”lo real maravilloso” (ungefär ”den underbara verkligheten”) långt tidigare med romaner som ”Detta upplysta tidevarv” (1962).

Det är en meningslös diskussion; en rad latinamerikanska författare har både förr och senare dragit sina strån till den här stacken. Alla hade förstås sina specifika ­särdrag, och till fenomenets framgång bidrog den kloke förläggaren Carlos Barral i Barcelona och hans medarbetare Carmen Balcells, som snart nog lämnade förlaget för att bli sin tids mäktigaste litterära agent. Det var hon som höll Mario Vargas Llosa vid liv länge nog för att kunna skriva ”Staden och hundarna” (1963). Stora argentinare som Julio Cortázar och Ernesto Sabato har sett sina verk nå ut under hennes kappa – till vårt avlägsna land dock först efter sin död.

Annons
X

En av de tidigaste och främsta representanterna var ­kubanen Guillermo Cabrera Infante, hittills nästan okänd i Sverige, men översatt, känd och beundrad i de ledande kulturländerna. Cabrera Infante hade på 50-talet varit ­redaktör för en kulturtidskrift, där han skrev under pseudonymen Cain för att undgå dåvarande diktatorn Batistas nyckfulla censorer. Redan vid 19 års ålder hade han publicerat en träffsäker och välförtjänt parodi på den guatemalanske Nobelpristagaren Miguel Ángel Asturias roman ”Presidenten” (1946). Då insåg han sin kallelse och övergav sina medicinska studier.

Desto ivrigare ägnade han sig åt film och teater. 1959 blev han snabbt en av de ledande för den kulturella blomstring som inledde revolutionen. Som skapare av det sedermera berömda kubanska filminstitutet och chef­redaktör för tidningen Revolucións kulturbilaga Lunes de Revolución visade han sina kamrater samtidens rikedom av litteratur och film, bildkonst och filosofi. Dessutom gifte han om sig med landets på den tiden kanske mest berömda skådespelerska, Miriam Gómez.

Precis som i Ryssland efter 1917 blev Kubas revolutionära blomstring kortvarig. Castro avskaffade press­friheten redan efter ett par år och beordrade rättning i leden – den utlösande faktorn för kulturens del var lustigt nog en film om det samtida hamnlivet i Havanna som tydligen inte hade förändrats särskilt mycket sedan Batistas tid. Det var Cabrera Infantes bror Alberto ”Sabá” Cabrera Infante som hade regisserat filmen ”P.M.” och den hade fått en entusiastisk recension i Lunes de Revolución.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    I likhet med Stalin fann Castro de intellektuella farliga för revolutionen, särskilt när de var revolutionärer. De som inte fängslades eller lyckades fly utomlands utsågs till föreståndare för någon statlig verksamhet långt från Havanna. Cabrera Infante ”befordrades” till kulturattaché i Bryssel. Den kubanska säkerhetspolisen arresterade honom två år senare vid ett besök i Havanna, dit han hade rest för att begrava sin mor. Det tog honom ett halvår i arresten att förmå regimen att släppa hela familjen, som inledde en livslång exil, först i Barcelona, sedan i London.

    James Joyce ägnade sina år i landsflykt åt att ­skriva om sin hemstad; så gjorde även Cabrera Infante, och det är inte den enda likheten mellan de två. Med sitt subversiva, humoristiska och ­infallsrika skrivsätt har kubanen mycket gemensamt med upphovsmannen till ”Ulysses”. ”Tres tristes tigres” (1967) är en text som obesvärat rör sig ­mellan ämnen och genrer, den leker med vitsiga översättningar och kulturella referenser så att stilen hoppar glatt mellan högt och lågt.

    Den blev hans mest berömda bok. Titeln betyder inte bara eller ens främst ”Tre ledsna tigrar” – om den någonsin kommer ut på svenska borde den kanske hellre få heta ”Sex laxar i en laxask”. Det hela handlar om Havanna under general Batistas sista regeringsår i slutet av 50-talet: om en pulserande storstad full av nöjen, men också förfall, korruption och prostitution, och framför allt om uppsluppna ungdomar med stor aptit på både liv och läsning.

    Romanen blir en mosaik utan påvisbar intrig, och läsaren bjuds på ständiga överraskningar. Den är släkt med argentinaren Julio Cortázar och med hans spirituelle landsman Macedonio Fernández, som ägnade mycket tid åt att tala med Borges och Cortázar på kaféerna. Det kan vara besvärligt för läsare utanför Latinamerika att hänga med i de litterära referenserna. Men här skymtar många andra tänkbara litterära ­valfrändskaper; själv påminns jag om ”den litterära verkstaden” Oulipo med författare som Raymond Queneau och Georges Pérec.

    Om ”Tres tristes tigres” var ett galleri av röster, så kan den självbiografiska romanen ”La Habana para un ­infante difunto” (Havanna för ett dött spädbarn, 1979) – redan titelns vitsiga hänvisning till Ravels pianosonat ”Pavane pour une infante défunte” (”Pavane för en död prinsessa”) skulle förstås bli svår att rättvist återge på svenska – liknas vid en rad ”kortfilmer” om kvinnor, med författaren som entusiastisk aktör och regissör. Här är det närmare till Philip Roth och Henry Miller. Det är inte många för­unnat att skriva övertygande om erotik – men till dem som lyckats hör Cabrera Infante. Han hade av allt att döma mycket roligare än såväl Roths gnälliga Portnoy som Millers trista minnen från Paris pissoarer.

    Guillermo Cabrera Infantes författarskap blev som ­antytts både rikt och skiftande. Det består av essäer, memoarer, åtskilliga politiska tidningsartiklar och inte minst filmkritik. Han kom rentav att tillbringa något år i Hollywood, vilket dock inte tycks ha satt andra spår i hans skrifter än några filmmanus som blivit filmer. Av översättningar har jag bara sett en enda av hans hand – en, men ett lejon: Joyces ”Dublinbor”. Några av hans manus blev succéer, bland dem ”Under the volcano”, där Cabrera ­Infante anpassade Malcolm Lowrys berömda roman till filmen.

    I år blir det 50 år sedan Cabrera Infante debuterade med ”Tres tristes tigres”, som genast förbjöds av den frankistiska censuren. På Kuba förblev hans böcker förbjudna i många år. Där fortsätter de i gengäld att bli lästa i lönndom som smuggelgods, piratkopior eller samizdat. Efter Fidels hädanfärd har brodern Raúl Castro försökt vinna tillbaka de många exilförfattarna, eller åtminstone deras goodwill, genom att publicera de landsflyktigas böcker och låta en del av dem som ännu finns kvar tillbringa långa tider i utlandet. Hittills har detta inte gett regimen en politisk och ekonomisk utdelning jämförbar med de ”protestsångare” som i decennier har fått ungdomar i hela världen att jubla över Kuba genom att sjunga om livet och friheten och kärleken utan att spilla ord på situationen i hemlandet. I hela sitt liv vägrade Cabrera Infante att låta sig användas på det ­sättet.

    Inte ens den hyllningsskrift som några år efter hans död 2005 tillägnats honom av det opportunistiska författarförbundet UNEAC har förmått hans änka Miriam att ­ändra sig. ”Ett typiskt trick av den döende castrismens förvaltare”, skrev den spanske filosofen Fernando Sabater nyligen, ”för att få bukt med den författare som mest ­ihärdigt, omutligt och samvetsgrant har företrätt ­motståndet mot diktaturen.” Miriam lät i stället publicera ytterligare två självbiografier i Spanien; den senaste har fått den karakteristiska titeln ”Mapa dibujado por un ­espía” (Karta ritad av en spion, 2013). Nu har också det spanska elitförlaget Galaxia Gutenberg inlett en ny­utgivning av alla hans skrifter.

    Guillermo Cabrera Infante älskade Kuba – eller åtminstone Havanna – i hela sitt liv och fick betala ett högt pris, först med exilen och sedan sin alltmer bräckliga psykiska hälsa. Det var gunås många som älskade Kuba åtminstone på 60- och 70-talen, men av andra skäl än hans. Upp­roret mot en USA-stödd diktatur hade brett folkstöd, och koloniernas nationella befrielsekamp skakade världen. Därtill kom att den kubanska regimen stödde hugade ­utländska intellektuella med bjudresor, priser och stipendier lika energiskt som den förtryckte sina egna. För en tid blev Havanna replipunkt och andningshål för de mest skiftande upprorsrörelser från hela världen.

    Med tiden blev Guillermos och Miriams hem i London en träffpunkt för en växande skara besökande generationskamrater; de beundrade hans verk och de delade hans besvikelse inför den urspårade revolutionen, fast få av dem uttryckte det lika envist och konsekvent som han. De var besvikna, och han hade blivit sviken – det är inte samma sak. En del av besökarna – en Gabriel García Márquez, en Carlos Fuentes – delade inte ens hans åsikter men beundrade hans verk, och vice versa. En så finkänslig författare som Julio Cortázar förblev hela sitt liv ”revolutionen” trogen, inte bara den kubanska utan också dess missfoster i Nicaragua och Venezuela. Vargas Llosa hörde dem som tidigt insåg sitt misstag. Hur olika de än var sinsemellan, vet jag bara ett ämne som Cabrera Infante och Vargas Llosa kom ihop sig om: kubanen påpekade att begreppet ”latinamerikan” var ett ytligt franskt påfund, och peruanen invände att det var allmänt godtaget och därmed giltigt. På den punkten hade båda rätt.

    Annons

    Guillermo Cabrera Infante (1929–2005).

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X