Arne Melberg:Romanen har hittat tillbaka till historien

Den hårda distinktionen mellan historieskrivning och fiktion, som präglade litteraturen under 1900-talet, verkar inte längre lika viktig. Parallellt med den självbiografiska skönlitteraturens uppsving har även den historiska romanen fått en renässans under senare år.

Under strecket
Publicerad
Hilary Mantel, Olga Tokarczuk och Jenny Erpenbeck.

Hilary Mantel, Olga Tokarczuk och Jenny Erpenbeck.

Foto: Jason Smith/IBL, IBL, Katharina Behling
Annons

Historiska romaner var länge populär läsning. Under romanens tidiga historia var gränsen mellan roman och historieskrivning inte alltid tydlig. Jag föreställer mig att man läste Walter Scotts många romaner från tidigt 1800-tal både som berättelser och historieskrivningar. Eller Alessandro Manzonis mästerverk ”De trolovade” från 1840 som en saftig kärleksberättelse men också som en precis skildring av pestens härjningar i 1600-talets Milano och som en allegorisk framställning av italiensk historia med samtida politisk relevans. Två svenska exempel från ungefär samma tid: romanförfattaren Carl Jonas Love Almqvist, som i ”Drottningens juvelsmycke” (1834) förenar den romantiska och fantastiska intrigen med exakta historiska tablåer, samt historikern Anders Fryxell som med ”Berättelser ur svenska historien” (1828–93) just berättar historia och historier.

Annons
Annons
Annons