Recension

Den ärlige lögnarenRoligt och rimmat om brist på moral i politiken

Under strecket
Publicerad
Annons

Vårens sista föreställning på Malmö dramatiska teater är en komedi: en nyskriven fars på alexandrin om ett svenskt regeringskansli i en lite obestämd samtid - obestämd för att kläder och frisyrer signalerar åttiotal men för att texten refererar till ”unionen” och till folkomröstningar på ett sätt som å andra sidan bara kan förstås i ljuset av det senaste decenniets politiska turer.
På samma sätt finns det en lätt skruvad realism i scenrummets ljusa träpaneler och offentlighetsdiskreta färgtoner där den pågående renoveringen placerar en alldeles otrolig massa flyttkartonger och kablar i vägen för kontorsarbetet. Scenarbetarna får kliva runt som elektriker och byggare i bråten och sufflösen har blivit en receptionist som både ger förmaningar om att stänga av mobiler och introducerar oss till handlingen.

I centrum står den unge statssekreteraren Sven, som när ridån dras bort står och försöker övertala pressekreteraren Sara att komma fram. Hon har gömt sig under bordet efter en kontrovers med statsministern. Statsminister Gunilla (vars dräkt och frisyr mest för tankarna till Margaret Thatcher) bråkar med finansministern och det dåliga humöret påverkar inte bara kansliet utan hela landets styre.
Så någonting bör göras - nånting ur det förflutna kan kanske tvinga finansministern att avgå? Sara är den som känner sig mest pressad att hitta en lösning, inte minst för att återvinna statsministerns gunst, och Petra Brylander gestaltar hennes ambitionslust som en rent fysisk kraft, där versen får trycka fram en nästan ohejdbar energi, med full fart i alla de vändningar som intrigen kräver. Fredrik Meyer håller däremot sin Sven lite i skymundan - framförallt är det lite svårt att se vad rollfiguren vill i de olika situationerna.
Som en virvelvind drar däremot Nanna Nores skandal- och revanchsugna journalist in för att komplicera både intrigen och Svens motiv. Kenneth Milldoffs företagslobbyist låter sig vallas fram och tillbaka i väntan på audiens och Erik Olssons söderkisande staccatoversande elektriker visar sig ha en hel del med alltihop att göra. (Det finns för övrigt också ett drag av Egalias döttrar i texten: rollbyten och könsstrul i en oförändrad maktstruktur.)

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons