Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

Rojda Sekersöz: ”Är övertygad om att film kan trigga människor att agera”

Hon flyttade från Botkyrka till Älvdalen som tioåring och barndomens upplevelser gjorde henne politiskt medveten. SPG träffar Rojda Sekersöz som har regisserat Jonas Gardells klassiker – och vill förändra världen med film.

Diset ligger kvar över Riddarfjärden och medan solen jobbar sig uppåt övar Rojda Sekersöz på att le i lekparken på Mariaberget. Hon sticker ut på gungorna, glamourös i vit kostym bland enstaka morgonpigga turister i mössor och vantar.

Annons

Den som har sett hennes nya film En komikers uppväxt – eller läst Jonas Gardells romanklassiker – tänker lätt tillbaka på sin egen barndom. Mellanstadiets skolgård, utsatthet, oförstående vuxna, hierarkin som alla var en del av, oavsett status.

– Jag minns tydliga grupperingar och jag minns att jag upplevde ett utanförskap. Men jag tror att jag alltid har upplevt det, utan att faktiskt vara utanför. Jag var bara ett barn med mycket sorg inom mig.

Morgonen har blivit förmiddag och över kaffe och kanelbulle – det är trots allt kanelbullens dag – tittar Rojda Sekersöz ut över Café Rivals fikande södermalmsbor och svartvita kulturporträtt. Hennes förra film, Dröm vidare, vann en guldbagge – Sekersöz blev årets nykomling och både Evin Ahmad och Gizem Erdogan nominerades för sina roller. Hon må vara ny, men hör utan tvivel till filmvärldens nya toppskikt.

– Alla tror ju att de är unika och missförstådda. Det kanske är så enkelt. Men jag har insett att alla inte behöver förstå mig, att jag inte behöver passa in för att få vara med.

Foto: Rickard L Eriksson

Rojda Sekersöz bodde sina första tio år i Fittja och Hallunda, söder om Stockholm. Mamma Sebiha var ensam familjeförsörjare och läget var tufft. Efter att ha sett en annons i tidningen, om en pizzeria till salu i Älvdalen, flyttade familjen norrut. Rojda, då enda barnet, var tio år och skulle börja femman.

– Jag får alltid lite dåligt samvete när jag pratar om Älvdalen, det blir ofta ensidigt negativt. För det var jättemycket som var bra. Det mesta. För första gången upplevde jag närhet till naturen och det finns en fin gemenskap i byarna där människor har bott i generationer, där många är släkt och man känner varandras mor- och farföräldrar. Vi fick ett bra välkomnande, folk var nyfikna och snälla.

– Men det var också i Älvdalen som jag mötte rasism första gången. Det kunde vara smågrejer som att mina kompisar inte ville dricka ur mitt glas eftersom jag hade ’annorlunda bakterier’. Mitt största kompistrauma var när en av mina bästa vänner blev nynazist över sommaren. Hennes bror var det redan – han tryckte upp henne i ett hörn en gång när jag var på besök; ’jag har ju sagt att du inte får ta hem apor’ – och nu hade hon umgåtts med honom och hans vänner på något läger. Jag fick ett mejl på Lunarstorm, ett avskedsbrev: ’jag har lärt mig vad som är rätt och fel, jag kan inte längre vara vän med dig’.

Rojda gick långa promenader med sina föräldrar som försökte förklara det här med olika ideologier för sin dotter.

– Jag förstod ju, men samtidigt var det så konstigt. Före sommarlovet var vi ju vänner.

Tio år senare försonades Rojda med sin barndomsvän/fiende.

– Vi tog en fika här i Stockholm och jag fick en känsla av det ingick i någon form av terapi. Varken hon eller hennes bror var kvar i nynazismen.

Foto: Rickard L Eriksson

Rojda Sekersöz konstaterar att det var händelser som dessa som gjorde henne politiskt intresserad.

– Jag tror inte på Gud, men att göra film är min funktion i samhällskroppen. Och mitt syfte är att förbättra världen – jag är helt övertygad om att film kan trigga människor att agera.

Som 13-åring köpte hon två vhs-filmer på en marknad, Billy Elliot och The Believer, en tidig Ryan Gosling-film. De två historierna fick henne att vilja bli regissör. Sagt och gjort, två år senare flyttade hon ensam tillbaka till Stockholm – till en familjevän i Bagarmossen – för att gå på foto- och film-
linjen på Kulturama. Drygt tre år senare kom Rojda Sekersöz som den yngsta någonsin in på Dramatiska institutets filmregilinje. Där tar man in fyra elever vartannat år, max.

– Jag har aldrig gjort kortfilmer med kompisar för nöjes skull och jag älskar inte att titta på film. Det gör ibland att jag saknar referenser, men jag är inte heller främmande för att byta medium.

Efter intervjun ska hon hasta vidare för att klippa dramakomedin Dejta som hon har regisserat några avsnitt av, med premiär på Svt nästa år. Med en vän utvecklar hon en annan tv-serie (”Jag har kommit på en ny strategi – i stället för att sälja vår idé till ett bolag går vi runt och frågar vad bolagen kan göra för oss.”), hon ska regissera sin första reklamfilm (”Ju sämre produkt, desto mer pengar. Spelreklam kommer jag aldrig att göra. Det här är välgörenhet.”) och läser en massa manus. Svenska och utländska.

Har du en agent i Hollywood?
– Jag jobbar med… en person där.

Du har en agent i Hollywood alltså.
– Nej, det är ingen agent, det är… haha, en person.

Apropå jobb, hur var samarbetet med Jonas Gardell?
– På vårt första – förutsättningslösa – möte började vi jobba direkt. Jag hade läst manuset och antecknat lite, jag hade problem med slutet. Efter det mötet
hade vi ett nytt slut. Vi bokade in ett nytt möte och fortsatte jobba… Så där höll vi på ett år innan vi började spela in. Jonas skrev, jag läste. Och precis som han släppte in mig i manusprocessen släppte jag in honom, ända in i ljudmixen. Jag kunde ringa från inspelningen och säga att det var något som inte funkade, då skrev han om direkt.

Har du sett tv-serien från 1992?
– Jag har liksom sett den med ett öga… Om jag skulle upprepa viss gestaltning av texten skulle det vara medvetet.

Den känns ålderdomlig nu, även delarna som utspelar sig på 70-talet.
– Vi har blivit ’smartare’ som publik sedan dess, vana att se snabba klipp. Det mesta som gjordes på den tiden känns långsamt.

Foto: Rickard L Eriksson

Mobbningstemat är tyvärr lika aktuellt som alltid. Två dagar före intervjun står det i SvD att fler 11-, 13-, och 15-åringar i dag uppger att de blivit mobbade än för några år sedan. Och att det inte är en lokal fråga blev uppenbart på världspremiären i september, när fyra fullsatta föreställningar visades på Torontos internationella filmfestival.

– Det var samma reaktioner, det skrattades och snyftades på exakt samma ställen.

Rojda Sekersöz hade en jättebra barndom men gillade inte att vara barn.

– Jag hatade att bli pratad om, att vara omyndigförklarad, inte bli tagen på allvar. Jag kände mig fången.

Hur tänker du kring egna barn?
– Jag har länge sagt att jag inte ska skaffa barn. Men jag vet inte, det kanske börjar ändras. Jag har min livskamrat, vi har varit ihop i sex och ett halvt år. Och jag har en bild av att jag ska ha en massa människor omkring mig när jag blir äldre. Men vägen dit är lite oklar, haha.

– Och jag vet ju hur jag har oroat mig för Xazal, min syster som är elva år yngre. Ett eget barn? Att tänka på allt som kan drabba det?

När Rojda Sekersöz gestikulerar syns ett tatuerat s på ena pekfingret och ett y på det andra. Det är s för Sebiha och y för Yusuf, föräldrarna som för fyra år
sedan flyttade från Älvdalen till Bagarmossen. Nu bor de allihop på samma gata, inklusive lillasyster vars födelsedatum Rojda har på insidan av högra armen.

– Pappa sa att jag måste sluta prata om dem i intervjuer. ’Skäms du för mig, eller?’ sa jag. Men på riktigt kan jag aldrig ge tillbaka det som de har gett mig, och det kan jag känna skuld för.
Som förälder undrar man ändå hur de har gjort, för att du ska bli både självständig och familjekär?
– De har varit öppna och har alltid tagit mina drömmar på allvar. När jag ville flytta hemifrån när jag var 15 satte vi oss ned och hade ett vuxet samtal där de kom med sina perspektiv. De har alltid haft fokus på att ta tillvara på möjligheter.

En dag ska Rojda Sekersöz också berätta föräldrarnas kurdiska historia, det är hon alldeles säker på. Kanske på film, kanske i något annat medium.

– Jag gillar inte att gå på mingel och premiärer. Jag får höra att det är ’bra för mig’. Men jag tycker om lägenheten i Bagarmossen, och helst skulle jag vilja ha ett hus långt ut i skogen. Långa promenader i Nackareservatet är bra för mig. Och så länge jag får berätta de historier jag vill är jag nöjd.

Till Toppen