Annons

Röd bourgogne – ett äventyr

KÄNNARE Det är lätt att gå vilse i djungeln av viner, vingårdar, odlare och producenter. Men om man finner rätt öppnas en värld. Hos en bra bourgogne finns en renhet som aldrig blir endimensionell, en sötma som aldrig blir jolmig, syror som aldrig blir påträngande, menar Carl-Johan Malmberg.

Uppdaterad
Publicerad

Länge tyckte
jag att viner från Bordeaux var vinkulturens absoluta topp. Men för ungefär tio år sedan upptäckte jag på allvar Bourgognes viner. Den speciella kombinationen av syrlighet, fruktighet och renhet tillsammans med mångfalden av svårfångade aromer var oemotståndlig: här fanns
mina viner. Jag bestämde mig för att dricka så många olika bourgogner som möjligt under återstoden av mitt liv.

Att jag övergav
claret – engelsmännens beteckning på bordeauxvin – hade också andra orsaker. Vinerna hade under 90-talet blivit ofantligt dyra – en eller flera tusenlappar för de stora, åtskilliga hundralappar för de godtagbara – och det kändes inte möjligt att köpa dem längre. Dessutom har de under de senaste 25 åren blivit alltmer strömlinjeformade, allt mindre individuella. Storskaligheten i Bordeauxs vinframställning, dominansen av ett fåtal vindesigners och därmed viner utformade enligt snäva smakprofiler har gjort
claret förutsägbar – vinerna är ofta överextraherade intill det jolmiga och alltför ekiga. Jag är inte ensam om min tveksamhet mot senare tids bordeaux. I Jonathan Nossiters dokumentärfilm ”Mondovino” formulerar Michael Broadbent, den nu levande person som väl har störst erfarenhet av äldre
claret, liknande invändningar.

Annons
Annons
Annons
Annons