Annons

”Även utsläppsrätterna måste begravas”

När kolet lämnas kvar i marken, så måste även utsläppsrätterna begravas i marken. Det är ett moraliskt val, som är fullt möjligt att ta. Det skriver Johan Rockström i en slutreplik.

Under strecket
Publicerad

Johan Rockström.

Foto: Maja Suslin/TT

Johan Rockström.

Foto: Maja Suslin/TT
Johan Rockström.
Johan Rockström. Foto: Maja Suslin/TT

SLUTREPLIK | VATTENFALL

Per-Olov Johansson och Bengt Kriström påstår i en replik till vår debattartikel om det nödvändiga i att lägga ner Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland – att detta är ett slag i luften. De menar att eftersom vi är med i EU:s system med utsläppsrätter (EU ETS), där det finns ett överenskommet utsläppstak för EU inom vilket utsläppsrätter fördelas mellan aktörer, att en minskning på ett ställe (minus 60 miljoner ton CO2/år om Vattenfall fasar ut brunkolsverksamheten) automatiskt leder till en ökning någon annanstans, då Vattenfalls utsläppsrätter utnyttjas av någon annan aktör.

Detta är ett oroande och förlegat resonemang. Ett klassiskt exempel på ekonomiskt stilleståndstänkande. Inget ändras och därför kan inget ändras. Men deras slutsats stämmer inte med verkligheten, och är ett exempel på statiskt och enögt tänkande. Av tre skäl.

Annons
Annons

Det första är att statistiken motsäger deras bild. Deras antagande, som bygger på konventionell ekonomisk teori, som visar sig vara obsolet, är att ett överskott av utsläppsrätter (en utsläppsbubbla orsakad av ett minskat utnyttjande av utsläppsrätter, vilket Vattenfalls ”strandande” av utsläpp skulle leda till), per automatik måste vara lika med ökade utsläpp någon annanstans. Som om vi i varje tidssteg ser att 1 outnyttjad utsläppsrätt = 1 ökad utsläppsmängd. Men så är inte fallet. Tvärtom. ETS har i princip kollapsat (priset på utsläppen är löjligt låga < 10 Euro/ton CO2), vilket inte enbart beror på att politiker utfärdat för stora volymer utsläppsrätter, utan även på att utsläppen i EU minskar. Varför? För att teknologi och ekonomi gör det mera lönsamt att övergå till förnybar energi. Det innebär att om Vattenfall skapar ett ytterligare överskott (genom att inte utnyttja sina 60 miljoner ton CO2-rättigheter inom EU ETS) behöver det inte alls innebära att utsläppen poppar upp någon annanstans. Tvärtom. Det är snarare så att outnyttjade utsläppsrätter kvarstår som outnyttjade. Statistik ger stöd för denna slutsats. De senaste 10 åren har utsläppen inom EU ETS-systemet minskat med över 250 miljoner ton CO2 per år, vilket resulterat i växande överskott av outnyttjade utsläppsrätter. Vattenfall skulle kunna öka detta överskott med ytterligare 60 miljoner genom att fasa ut den tyska brunkolen. Trenden är dock ett växande överskott. En större utsläppsbubbla innebär inte större utsläpp.

Det andra skälet till att deras negativa slutsats verkligen förvånar oss är att ekonomer brukar vara mer målmedvetet fokuserade på dynamiska effekter. Men tydligen inte när det gäller miljö. Då verkar antagandet vara att allt står fullständigt stilla, utan några möjligheter till positiva lösningar, och varje förändring är att betrakta enbart som en socio-ekonomisk kostnad. Så ser inte verkligheten ut. Om Vattenfall idag lägger ner sin brunkolsverksamhet i Tyskland ger det starka signaler till investerare och entreprenörer att vi verkligen är på väg bort från fossila energikällor. Att detta är början på slutet för kol, vilket skulle leda till ytterligare investeringar i förnybar teknologi. Kan en enskild händelse leda till detta? Troligen ja, i en verklighet där förnybara teknologier blir allt mer ekonomiskt attraktiva och där de politiska kraven och samhällets förväntningar efter Paris är starkare än någonsin. Det är alltså mera troligt att nedlagd brunkol leder till acceleration av förnybar teknologiutveckling och tillväxt av fossil-fria lösningar, än att, som Johansson och Kriström statiskt påstår, att mindre kol här, per definition måste leda till mer kol där.

Annons
Annons

Slutligen, det tredje skälet till att deras prognos måste betraktas som enögd är politiskt. Sverige och Tyskland, liksom EU i övrigt, har skrivit på Parisavtalet (att minska utsläppen till noll 2040-2060 för att nå 1,5-2 grader C som maximal global smärtgräns i temperaturökning). Det kräver en mycket snabb urfasning av kolkraft i världen. Faktum är att urfasning av kol är vår uppgift No 1. Inget är lättare, inget är mera attraktivt, och inget är mera nödvändigt för att ha en chans att undvika klimatkris. Sverige antar nu Miljömålsberedningens nya klimatmål om att Sverige skall ha 100 procent utsläppsminskningar till 2045 (varav 15 procent kan ske utomlands). Vi har ett i riksdagen antaget Generationsmål som inte tillåter oss att exportera våra miljöproblem. Angela Merkel och Tyskland har bestämt, genom ”Energiewende”, deras klimatprogram för förnybar energi i landet, att nedläggning av kärnkraft ska ske med fortsatta krav på snabba utsläppsminskningar.

Det innebär därför, som jag ser det, att det självklart är så att när kolet lämnas kvar i marken (då Vattenfall fasar ut brunkolsverksamheten) så måste även utsläppsrätterna begravas i marken. Det är ett moraliskt val, som är fullt möjligt att ta. Vi kan redan idag välja att inte utnyttja utsläppsrätter och istället annullera dom. Faktum är att svenska regeringens officiella linje i arbetet att strama åt det alltför stora utsläppstaket, är att annullera 900 miljoner utsläppsrätter som EU istället vill auktionera ut, 2019-2020.

Sammantaget, när man beaktar politiskt ledarskap, teknologisk utveckling, marknadsdynamik och moraliskt ansvar, innebär detta att det inte är jag som för ett ”grundfalskt” resonemang utan i själva verket Johansson och Kriström.

Johan Rockström
professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons