Annons
X
Annons
X

”Rock'n'roll gör inga jävla målgruppsanalyser”

Sångaren och gitarristen Robert ”Strängen” Dahlqvist stora förtjänst var att han vid sidan av sin solighet vågade visa upp det mörker som bor i oss alla. Kollegan Stefan Sundström minns en gitarrist som påminde honom om vad rock handlar om.

Robert Dahlqvist blev 40 år gammal. Han var mitt i inspelningen av en ny skiva.
Robert Dahlqvist blev 40 år gammal. Han var mitt i inspelningen av en ny skiva. Foto: Johan Forsberg/Sound Pollution

Robert Dahlqvist 1976-2017

Sörjer framför datorn, som man gör nuförtiden. Strängen är död.

Fick först ett samtal från Bengtson, mångårig turnéledare och gemensam vän, som sa som det var. Och så sitter man där och ska hacka i sig verkligheten och man börjar googla. Ingenting, ingenstans står det att Strängen är död. En liten stund. Så det kanske inte stämmer?

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Sen ringer Aftonbladet och nån stackars nyanställd har tvingats rota reda på Strängens polare. Hon säger med begravningsröst: ”Du förstår kanske varför jag ringer.” Jag är tillräckligt luttrad för att snabbt svara: ”Det är inget personligt mot dig, men jag hatar när folk dör och klickmonster-journalismen ska ha lite tårar och snuskiga detaljer så – nä jag vet inte vad du talar om”. Och hon säger: ”Vet du hur han dog?” Och jag lägger på.

    Annons
    X

    Om jag stänger av dator och telefon ser jag Strängen, Robert Dahlqvist från Uddevalla, född i Visby 1976, framför mig. Hans unga vackra kropp ormade sig över och omkring gitarren, den flinande, soliga pojkblicken när jag lekte Mick Jagger och försökte få honom att vara Keith. Men han envisades med att mer vilja vara som Kiss och jag hatade det.

    Nä, jag älskade det. Älskade att han vägrade passa in sig i alla de små lådor och burkar som står där och och vill tvinga oss att sätta oss. I varsin, utan kontakt.

    Strängen hamnade mitt i rockens hetluft som väldigt ung, innan han kunde stava till f-skatt hade han spelat inledningsriffet till ”Smoke on the water” tillsammans med Deep Purple på en jättestadion i Sao Paolo. Och träffat Keith Richards. Han spelade med Sveriges ballaste band sen Ebba Grön: Hellacopters.

    Jag var så fånigt imponerad.

    Men vad spelar sånt för roll om hundra år, vad spelar sånt för roll när han är död. Viktigare var hans totala hängivenhet till musiken, hans kärlek till Johnny Winter, till blues och till det där våldsamma och samtidigt väldigt kärleksfulla som kommer till uttryck när man elektrifierar en gitarr så att det tjuter i förstärkaren.

    Strängen, du hade behövts länge än.

    Det var väldigt bra för mig att spela med Strängen, han tog ner mig från mina höga kulturhästar, han påminde mig om vad rock handlar om. Den handlar om att man ger blanka fan i vad som är gångbart, man ger fan i att leverera, man gör inga jävla målgruppsanalyser, man spelar Eddie Meduza-covers när man fått en spelning på nåt fint konserthus.

    När Eddie Meduza spelade i en folkpark på västkusten och Strängen var 15 år, så sa Eddie efter en låt: ”Nä nu får bande spela sjölva, nu går jag ut och rånkar min stora kuuuk”. Då jublade Strängen och bestämde sig för att spela rock. Sa han. Det stämde kanske inte, men jag tyckte det var bra att höra, det finns så mycket ord och fina formuleringar som lägger sig över verkligheten och gör den så tråkig och grå, det där spräckte han.

    Hans stora förtjänst som scenpersonlighet var att han med sin värme och humor plötsligt i sitt gitarrspel kunde visa upp det mörker som bodde i honom. Då slutade man skratta. För det mörker som bodde i Strängen bor i oss alla. Tro inget annat. Det var bara det att han vågade visa det. Det tänker jag på när jag sitter och läser trådarna om honom på Flashback, där spekulationerna om dödsorsak och levnadsätt på ett otäckt sätt påminner om hur lätt vi människor har att projicera allt vårt missbruk, all vår dödslängtan och allt självförakt på andra. Jag får lust att lägga mig i trådarna och säga som det är. Han tog inte livet av sig, han dog av en olyckshändelse.

    Hellacopters på Where the action is 2006. Foto: Niklas Larsson

    Strängen, du hade behövts länge än. Nuförtiden, när punk och rock’n’roll har börjat kallas för Tourettes och adhd, hade vi behövt dig.

    Du hade behövts, som blivande make, som före detta make, som son, som bror. Som pappa.

    Jag hade behövt dig, som gitarrist, låtskrivare och sångare. Jag har hört att du hann spela in lite nya grejor, hoppas de ges ut snart, nu sitter jag och lyssnar på dina gamla låtar, försöker återkalla alla skratt och all värme. Men det är tomt och endimensionellt, högtalarna på laptopen jag har återger bara en liten, liten strimma av hur det egentligen var. Live.

    Kanske har du bara vaknat upp ur den här drömmen som kallas liv. I så fall ses vi nån solig morgon.

    Stefan Sundström

    sondag@svd.se

    Annons

    Robert Dahlqvist blev 40 år gammal. Han var mitt i inspelningen av en ny skiva.

    Foto: Johan Forsberg/Sound Pollution Bild 1 av 3

    Hellacopters på Where the action is 2006.

    Foto: Niklas Larsson Bild 2 av 3

    Robert Dahlqvist fotograferat i samband med Dundertåget 2009.

    Foto: Lars Pehrson Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X