Annons

Rock och jazz – inte klassisk musik – bär vårt musikarv

Två improvisationsmusiker: Wolfgang Amadeus Mozart och Jimi Hendrix.
Två improvisationsmusiker: Wolfgang Amadeus Mozart och Jimi Hendrix. Foto: Ragnhild Haarstad/TT

Klassisk musik beskrivs ibland som representativ för musikhistorien. I själva verket avviker klassisk musik från vår musiktradition, som bygger på improvisation snarare än noter. Nya tider kräver ny musik, skriver musikvetaren Gunno Klingfors.

Publicerad

Musiklivet är i slutfasen av ett paradigmskifte. Nya värderingar och ideal ersätter gamla. Klassisk musik har åtnjutit högsta tänkbara status i decennier, men på senare tid har dess marginalisering blivit uppenbar.
Med ödesmättade upprop på temat kulturens förfall begär nu klassiska företrädare att kulturpolitiker och skola ska om inte stoppa, så i alla fall justera musikhistoriens gång. På samma sätt som Bach och andra protesterade när kyrkan förlorade makten över musiklivet under 1700-talet, vilket ledde till att dåtidens improvisationsbaserade machokultur med rötter i medeltiden marginaliserades till förmån för just klassisk musik. Herren både ger och tar…

Men ingen kulturpolitik i världen kan påverka de skeenden som lett till det pågående skiftet. För 1900-talets tekniska landvinningar gav
oss en ny ljudvärld i och med mikrofonen och elinstrumenten.
Inspelningstekniken förändrade musikens förutsättningar i grunden och blev den viktigaste musikuppfinningen någonsin. Demokrati och ekonomisk och social utjämning ledde till att långt fler (exempelvis mörkhyade och kvinnor) kunde göra sig gällande. Gemene man fick för första gången någonsin reella möjligheter att själv välja musik. Det är sådant som lett fram till paradigmskiftet.

Annons
Annons
Annons
Annons